[sv. dial. funtus, god, duktig, väl, bra; jfr d. funtus; av t. funtus, interjektionellt utrop uttryckande att ngn funnit ngt, latiniserande avledn. till fund (se FUND, sbst.1)]
(†) över förväntan l. utomordentligt lyckligt l. utmärkt. Det var funtus. Ihre(1769). Ah, hva det ska bli funtus! de vänta sig vist inte et så mästerligt påfund af mig. Envallsson Klensm. 18(1797). Afzelius Sag. 7: 266(1853).
