FÖGLARE fø3glare2, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[fsv. föghlare; av mnt. vogeler, eg.: fågelfängare; jfr mnl. vogelaer, ä. fr. veuglaire, ävensom FÅGLARE]
i början av 1400-talet framträdande relativt lång, för bakladdning inrättad artilleripjäs av medelkaliber, skjutande kulor av sten l. bly. År 1440 hade man på Stegeborg, ibland annat, fjorton Föglare. JRöding i 1VittAH 1: 164 (1755). Heidenstam Svensk. 1: 243 (1908).
SAOB
