publicerad: 1927
FÖRARGELSE förar4jelse l. fœr-, i Sveal. äv. 0302, r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)) ((†) n. Mat. 18: 7 (NT 1526), Hembygden 1910, s. 343 (1733)); best. -en; pl. -er (ss. n. = (Mat. 13: 41 (NT 1526), FörsprDan. (Bib. 1541))).
Ordformer
vbalsbst. till FÖRARGA.
a) (i religiöst spr., numera i sht arkaiserande) anledning till villfarelse l. synd, förförelse, anstöt (se d. o. 6). Giva förargelse (jfr 2 a), giva anstöt, förr äv. taga (sig) förargelse, taga anstöt. Om thin hand wore tich till förargilse, hug henne aff. Mark. 9: 44 (NT 1526; Bib. 1917: förförelse). Later oss ingom j någhon motto förargilse geffua. 2Kor. 6: 3 (NT 1526; Bib. 1917: vara till någon anstöt). Att Du falsk lärdom och all förargelse värdes afstyra. Hb. 1811, s. 47 (Hb. 1894: förförelse). Afzelius Sag. 7: 210 (1853).
b) (†) förvillelse, synd. Therföre ligger icke ringa macht vppå, at man fast håller sigh widh ordet, Ellies är omögeligit, at han icke komma skulle på förarghelse. LPetri 1Post. C 7 b (1555). Någor .. ligger j vppenbara synd och förargelse, hoor, bolerij eller andra otuct. Dens. KO 76 a (1571).
a) (numera föga br. utom i kanslispr.) anledning till l. förhållandet att ngn känner sig sårad i sina känslor l. sin övertygelse l. stöter sig på ngt, anstöt (se d. o. 7). Väcka, förr äv. göra l. giva förargelse (jfr 1 a), väcka anstöt, förr äv. taga (jfr 1 a) l. fatta förargelse, taga anstöt. Han giorde med sitt .. okyska liffuerne stoor forargelse i bland folket. OPetri Kr. 96 (c. 1540). Rådhslå .. huruledes thesse för:ne ceremonier medh tiden, dogh uthan någon förargelse och buller, i stillhet kunne afläggies. RA 3: 88 (1593). HSH 31: 60 (1663). Landell Bligh 128 (1795). Sedebrott, som medföra allmän förargelse. Leopold 3: 274 (1799, 1816). Ett sådant gyckel .. är en förargelse för både Gud och menniskor. Carlén Repr. 521 (1839). Ahnfelt Et. 1: 116 (1890). — (†) i pl. RA 3: 3 (1593). Eenkannerligen effter som han ähr een prestman och intett borde sådana förargelser giffva. RP 8: 48 (1640).
b) (†) anstötligt beteende; störande uppträde. Edra förbannade förargelser och kyrkiosqualler. VDAkt. 1675, nr 324. Stadga om Slagzmåhl ock förargelser i Kiörkiorne. OSPT 1687, nr 43, s. 8. För svordom, oljud eller annan förargelse (vid offentlig sammankomst) .. vare straffet böter. SFS 1864, nr 11, s. 36. jfr KYRKO-FÖRARGELSE. — särsk. om störande av samhällslugnet, rabalder. Vtaff hastelige reformacioner pleger vnderstundom skee forargilse. GR 8: 325 (1533). Sahlstedt Hofart. 142 (1720).
a) förhållandet l. tillståndet att känna sig förtretad l. förargad, förtret, förtrytelse. I förargelsen lät han några obetänksamma ord undslippa sig. Söka dölja sin förargelse. Svälja sin förargelse. Jag har .. med förargelse förnummit, huru mången kitlar sig af sådane klingande ök-namn (dvs. titlar). Dalin Arg. 1: 121 (1733, 1754). Så blef boken .. föremål för snabbläsarens förargelse öfver det abstrakta och svårlästa innehållet. Claëson 2: 196 (c. 1859). Jag satt stel och rak i kärran, röd af förargelse. Ödman UngdM 1: 7 (1881). jfr: Ingen är han .. något til förargelse. Schroderus Comenius 835 (1639).
b) ngt som förtretar l. förargar; förtret, förtretlighet, obehag, ”ledsamhet”, ”otrevlighet”; stundom (vard.) närmande sig till o. övergående i bet.: förebråelse, ovett. Vålla förargelse och obehag. Till råga på förargelsen. Den saken fick jag mycket förargelse för. Men under min frånvaro gör .. (oppositionen) mig likväl en mängd små förargelser. Tegnér (WB) 4: 464 (1824). Den hunden var lektorns stora förargelse. Benedictsson Ber. 54 (1888). Visst är, att jag aldrig hade någon personlig förargelse i hofrätten. De Geer Minn. 1: 147 (1892). Inte har vi annat än förargelse att vänta, sedan den bortskämda ungen har kommit tillbaka. Lagerlöf Holg. 2: 217 (1907).
Ssgr: A: (2) FÖRARGELSE-KLIPPA, r. l. f. (förargelse- 1526 osv. förargelses- 1643—1684) (urspr. i bibliskt spr.) bildl.: stötesten. Sy iach legger j Sion en förtörnilse steen, och ena förarghilse klippo. Rom. 9: 33 (NT 1526; gr. πέτραν σκανδάλου). särsk. i överförd anv.; ofta med anslutning till FÖRARGELSE 3, om person l. sak som ger anledning till förargelse. Effter han ibland vngdomen är en stoor förargelses klippa. ConsAcAboP 1: 79 (1643). Om de få si ett Latinst .. oohl i en Swensk Skrift, är däd strax en förargelseklippa. Columbus Ordesk. 5 (1678). I synnerhet blefvo .. kronobrännerierna en förargelseklippa för Stockholms borgerskap. Odhner G3 1: 418 (1885). —
-VÄCKANDE, p. adj. särsk. (i sht jur.) till 2. Fylleri och förargelseväckande beteende. Fana med förargelseväckande inskrift. SvT 1852, nr 185, s. 3. Förargelseväckande uppträde inför sittande Rätt. 1NJA 1874, s. XIX.
B (†): FÖRARGELSES-KLIPPA, se A.
Spoiler title
Spoiler content