SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRDÄRVLIG fördær4vlig l. fœr-, i Sveal. äv. -dær3vlig2 (förde´rfvelig Weste; fördä`rrvligg Dalin), adj. -are. adv. -A (†, GR 1: 26 (1521), LexTrip. (1742)), -EN (†, Tegel G1 2: 280 (1622), Widegren (1788)), -T (mindre br., Möller (1790), Dalin (1852)).
Ordformer
(-därv- (-derv-) 1622 osv. -därve- (-derve-) 1521—1857. -darffue- 1526. n. -lig(h)it 1521—1764)
Etymologi
[fsv. fordärfliker, liksom d. fordærvelig av mnt. vorderflik (motsv. t. verderblich), avledn. till vorderf (se FÖRDÄRV) l. vorderven (se FÖRDÄRVA)]
1) motsv. FÖRDÄRVA 1, 2 o. FÖRDÄRV 1, 2.
a) som förorsakar l. medför l. har till syfte att förorsaka l. medföra fördärv, fördärvbringande, (högst) skadlig; förr stundom närmande sig bet.: fruktansvärd, ryslig; oftast ss. bestämning till abstr. sbst. l. ämnesnamn, mera sällan om person, ngn gg (i sht förr) om (förhärjande skade)djur, förr äv. om föremål. Fördärvliga råd, stämplingar, beslut. GR 1: 48 (1523). En schadelig och fördärffwelig lag. Därs. 15: 152 (1543). Samme förderffuelige werck (dvs. podager) kan intet regeras. BOlavi 81 b (1578). Krig är förderfveligt. Dalin Arg. 2: 93 (1734, 1754). Jerker .. satte .. et par långa fördärfveliga sporar i sidan på .. (hästen), at bloden spratt ut. Dens. Vitt. II. 6: 107 (1740). (Jordlopporna) äro fördärfliga för köksväxter, af hvilkas blad de lefva. Sundevall Zool. 100 (1835). Kall dryck är högst fördärflig för dem, som äro i svettning. Odenius 2Celsus 46 (1906). Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man. Apg. 24: 5 (Bib. 1917). — jfr LANDS-, RIKS-FÖRDÄRVLIG.
b) (†) dålig, usel; äv. ss. uttryck för ringaktning l. förakt: eländig, lumpen. (Han har) wort rike .. förderffuat .. med förderffueligit mynth. GR 1: 30 (1521). Szådane löse och förderffwelige warer, som i her till wane äre införe. Därs. 17: 188 (1545). För fördärfwelighe Penningar til S. Peders Kyrkiebygning återlöser (påven) otalige Siälar. Schroderus Os. III. 1: 34 (1635). I Medeltiden kallades .. (Danmark) nästan almänt, i en förderfvelig Latin, för Dacia. SvMerc. 1765, s. 204.
c) (†) som kan tillfogas svår skada, som kan taga skada. Linc. (1640). Förderfwelige och oförderfwelige Wahror. Sjöl. 1667, Förs. 2. Fasciculus (1677).
2) motsv. FÖRDÄRVA 3 o. FÖRDÄRV 3.
a) (numera mindre br.) som förorsakar l. medför moraliskt fördärv. Förderflige Laster. Stiernhielm Virt. 2 (1650, 1668); jfr 1 a. Förderfliga och sanningslösa skrifter. Agardh ThSkr. 1: 37 (1842, 1855). Förderfligt exempel. Cavallin (1875).
b) (†) moraliskt fördärvad; som vittnar om l. är uttryck för moraliskt fördärv, dålig, ond. (De) skola vthi sitt förderffueligha wesende förgåås. 2Petr. 2: 12 (Bib. 1541; NT 1526: theras förtapelse). Schroderus Os. 1: 381 (1635). De ogudaktige misstänka en förderflig afsigt i hvar god gerning. Thomander 1: 7 (1829); jfr a.
Avledn.: FÖRDÄRVLIGHET, r. l. f.
1) till 1, 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fördärvlig; förr äv. mer l. mindre konkret, om ngt som förorsakar (moraliskt) fördärv. Med dryckenskap, med otucht, med högferdiga kläder, och sådane förderfweligheter. Swedberg SabbRo 1191 (1691, 1712). Snart insåg han dock förderfligheten af ett sådant lefnadssätt. BL 1: 74 (1835).
2) (†) till 1 c: egenskap(en) l. förhållande(t) att kunna svårt skadas l. taga skada. Dähnert 41 (1746). Varornas inre förderflighet. Lang FinlSjör. 1: 458 (1890).
Spoiler title
Spoiler content