SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRDÖMELSE fördöm4else l. fœr-, äv. -dø4m-, i Sveal. äv. -döm3else2 l. -dø3m- (fördö´-melse Weste), r. l. f. (m. Sahlstedt, ÖoL (1852)); best. -en; pl. (i bet. 3, 4, numera bl. tillf. i bet. 3) -er.
Ordformer
(-else 1526 osv. -ilse 1526)
Etymologi
[fsv. fordömilse; jfr d. fordømmelse; vbalsbst. till FÖRDÖMA]
handlingen att fördöma, förhållandet att fördömas l. vara fördömd; förr ngn gg äv. i mer l. mindre konkret anv.
1) (†) till FÖRDÖMA 1: dom, domsavkunnelse; äv. pregnant: dom till fredlöshet. Fructar tu icke heller gudh, tu som är j samma fördömelsen? Luk. 23: 40 (NT 1526; Bib. 1917: under samma dom); jfr 2. Linc. (1640; under proscriptio). Fördömmelse till Elden. Siam 34 (1675). Att .. tio .. riksråd .. måtte förklaras förlustiga sina rådsämbeten .. (dock skulle enligt ett yrkande bl. a.) Schwerin .. undantagas från den allmänna fördömelsen. Odhner G3 1: 78 (1885); jfr 4.
2) [sannol. utgående fr. Luk. 23: 40 (se under 1)] (ngt vard.) svår l. olycklig belägenhet, olycka, svårighet; ngn gg: ömkligt tillstånd; i sht i uttr. vara i samma fördömelse (som ngn, förr äv. med ngn l. i förb. med att-sats). CGyllenhjelm i HH 20: 290 (c. 1640). Wij äre i sama fördömelse att wij inte weta att wij ha haft mor. COxenstierna (1687) i HB 3: 150. I skräddarns sällskap följde .. ett malätet getskinn, en gammal fäll i samma fördömelse. Högberg Storf. 210 (1915).
3) (i sht i religiöst spr.) till FÖRDÖMA 2: fördömande, dom till evig osalighet l. undergång i religiös mening; äv.: förkunnande l. förklaring att ngn är hemfallen åt dom till evig osalighet osv.; äv. (tillf.) i pl. om olika fall av fördömande; förr äv. om den ort, där de osaliga döda, efter kristen uppfattning (ngn gg i utvidgad anv. efter andra religioners), uppehålla sig: avgrunden. Then wäghen är breedh som dragher till fördömilsen. Mat. 7: 13 (NT 1526; Bib. 1917: fördärvet). Fördömelsen och dödhen. Job 28: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: avgrunden och döden). Blott med deras död hade riket kunnat befrias från påfvens bannlysning och fördömelse. Fryxell Ber. 2: 271 (1826). Dem, som synda, hotar Gud att straffa .. till sist med evig fördömelse. Kat. 1878, nr 78. Kalvinismen med (dess) förutbestämda nådaval och fördömelser. Hallström Skepn. 291 (1910). jfr: Wredzens kaar som äro tillreed till fördömilse. Rom. 9: 22 (NT 1526; Bib. 1917: fördärv).
4) (numera föga br.) till FÖRDÖMA 4: fördömande, utdömande, ogillande, förkastelse; förr äv. mer l. mindre konkret om ngt som fördömer (yttrad l. skriven förkastelsedom), stundom i pl.: fördömande yttranden, förbannelser. Berörde Urbani Decreter (blevo), som falske och kätterske, aff Mötet fördömde, och samma Fördömmelse aff allom .. vnderskrefwen. Schroderus Os. 2: 615 (1635). Inträdde en man .., som utbrast i en flod af fördömmelser öfver min uppfinnare. Wallmark Resa 115 (1819). Det onda låter icke besvärja sig .. af den allmänna fördömelsen. Oscar I Straff 88 (1840). Uttala sin fördömelse öfver. Berndtson (1880). (De) förenade sig .. i endrägtig fördömelse af 1873 års lag om enkel guldmyntfot. Forssell Stud. 2: 112 (1888).
Ssg (till 1): A: FÖRDÖMELSE-DOM. (fördömelse- 1848 osv. fördömelses- 1823) [fsv. fordömilsa domber]
1) (i religiöst spr.) till 3: fördömande dom. Schartau Pred. 36 (1823). Rom. 5: 16 (Bib. 1917).
2) (föga br.) till 4: starkt ogillande, utdömande. Wetterbergh Altart. 459 (1848). NF 1: 400 (1875).
B (†): FÖRDÖMELSES-DOM, se A.
Spoiler title
Spoiler content