[fsv. fordömeliker, liksom d. fordømmelig av mnt. vordōm(e)lik, avledn. till vordōmen (se FÖRDÖMA)]
1) (†) till FÖRDÖMA 1:som bör l. är värd att dömas till straff. ÖB 122(c. 1712). Cavallin(1875).
2) (†) till FÖRDÖMA 2:som är hemfallen åt (värd att drabbas av) l. som innebär l. medför l. vållar fördömelse. Så är nw intit fördömelighit them som äro j Christo Iesu. Rom. 8: 1(NT 1526). At när han domen sidst lär komma til at hålla, / Ehr dom ehr icke tå fördömlig wara må. Brenner Pijn. 47(1727). Norbeck Theol. 47(1840). Dalin(1852).
3) till FÖRDÖMA 4:förkastlig, i högsta grad klandervärd. Thet fördömmelige och fördömde Lutterske Ketterijt och förgifftig lärdom. GR 7: 543(1531). Att det skulle vara fördömligt att servera ett glas gott vin på en festmiddag. Lagerlöf ChLöw. 25(1925).
Avledn.: FÖRDÖMLIGHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara fördömlig; numera bl. tillf. till 3. Lind 1: 1592(1749). Dalin(1852).
