publicerad: 1927
FÖRFALL förfal4 l. fœr- (i vers — ∪ Brenner Dikt. 1: 152 (1701, 1713); jfr för övr. Kock Akc. 2: 494 (1885)), sbst.3, n. ((†) m.? GR 4: 289 (1527), RARP 1: 5 (1626)); best. -et; pl. = ((†) -er GR 12: 86 (1538), Carl XII Bref 66 (1704)).
Ordformer
(for- 1527—1535. för- 1523 osv. -fall 1523 osv. -fald(h) 1533—1550. -faldt 1540. -fåld 1533. -ffäll 1545)
Etymologi
[fsv. forfal(l); till FÖRFALLA, v.1; jfr d. forfald, isl. forfall, mnt. vorval, t. vorfall, ävensom FÖRFALL, sbst.2 o. 4, o. FÖRE-FALL, sbst.1 o. 2]
1) (†) förefallande omständighet l. händelse, förekommande fall; eventualitet. På then hendelsen och förfall wara wederredo, hwar något ytterligare Fiendskap will thetta Rijket tillbiudas. Stiernman Riksd. 636 (1610). Hvarje gång kyrkan genom blods-utgjutelse eller annat förfall blifvit oskär. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 300 (1868).
2) i sht jur. omständighet varigm ngn hindras från l. anser sig l. anses ss. förhindrad att utföra ngt visst (särsk. att sköta sin tjänst l. att inställa sig ngnstädes, t. ex. inför rätta), förhinder; omständighet(en) att hava förhinder l. att förhinder föreligger; särsk. i uttr. laga förfall, i lag godkänt förfall. GR 1: 97 (1523). Thesse äro laga förfall: om man siuk är: om man i Konungens och Rikets tienst är upbodad, eller faren: om man i hächtelse sitter. RB 12: 1 (Lag 1734). Vid förfall för byrådirektör .. må .. dennes närmaste man å byrån .. inträda såsom vikarie. SFS 1905, nr 30, s. 4.
3) (†) uppskov, dröjsmål. Han sade at jagh resa skal / Medh hast förvthan alt förfall, / In i Egypten medh en hast. Kolmodinus Gen. E 2 b (1659).
Ssgr (till 2, i sht jur.): A (†): FÖRFALL-LÖS, se C. —
B (†): FÖRFALLE-LÖS, se C.
C: FÖRFALLO-LÖS. (förfall- 1593. förfalle- 1649—1814. förfallo- c. 1606 osv. förfalls- 1642—1667) [fsv. forfallalös] som är utan (laga) förfall; numera blott med abstrakt huvudord, i uttr. som förfallolös frånvaro, förfallolöst uteblivande. Klassföreståndaren gav en av eleverna anmärkning för förfallolös frånvaro. Stiernman Com. 1: 406 (1593). För förfallolöst uteblifvande varnas I vid plikt, som lag förmår. SP 1780, s. 975. 2NF 29: 642 (1919). särsk. (†) ss. predikativt attribut. Att han tree Reesor hade förfalzlöös försummat skutzfärdz bodh. ÅngermDomb. 1642, fol. 66. Fryxell Ber. 14: 135 (1846).
D (†): FÖRFALLS-LÖS, se C. —
-VITTNE. [fsv. forfalzvitne] person som av ngn vidtalats att infinna sig ngnstädes (särsk. inför rätta) o. avgiva vittnesmål om att denne icke kunnat inställa sig på grund av laga förfall. BtÅboH I. 13: 106 (1638). Arnell Stadsl. 401 (1730).
Spoiler title
Spoiler content