publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(I 2) FÖR-HUGGARE3~200, r. l. m.
1) i sht bärgv. vid borrning i sten: till borrhålets uppslagning använd grövre borr, bröstare, förborr. VetAH 1769, s. 286.
(I 2) -HUGSA, -an. [fsv. forhugsa; jfr isl. fyrirhugsa] (†) förut betänka l. överväga; särsk. ss. vbalsbst. -an: betänkande, överläggning, förtänksamhet, omtanke. Swedberg Schibb. 291 (1716). Nicander KonStyr. 5 (1760). —
(II 2 a) -HUNDAD, p. adj. (enst., †) förvandlad till hund. Månge tro at .. (Kellgren) är et förhundat Snille, som tänker, med sit glafs och på sina 4 ben komma in i sjelfva den glänsande Odödligheten. Thorild Gransk. 1: 15 (1784). —
(II 1 b α) -HUNGRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing. [liksom d. forhungre efter t. verhungern] (numera bl. i vitter stil, mindre br.) lida hungersnöd, svälta; i sht i p. pf. ss. adj.: hårdt medtagen av brist på föda, uthungrad; äv. bildl.; äv.: omkomma av svält, svälta ihjäl. HH XIII. 1: 254 (1566). Min bror war ala reda så vt matat och för hungra at han mate taga sin dödh der af. Horn Lefv. 25 (c. 1657; rättat efter hskr.). En fattig mor med ett förhungradt barn. Topelius Ljung 186 (1884, 1889). I samma borg där Folkungarna hade förhungrat. Heidenstam Svensk. 2: 106 (1910). Landquist Fröding 290 (1916; bildl.). —
(I 1 c α) -HUS3~2. [jfr d. forhus, mnt. vorhūs, t. vorhaus] (mindre) utbyggnad resp. rum framför ingången till en byggnad resp. till ett större rum; förstuga, försal, vestibul; numera nästan bl. i fråga om tempel l. kyrka: förhall; förr äv. mera obestämt: förgård l. dyl.; jfr FÖR-HOV. Och så gick .. (Petrus) vth j förhusit, och hanen gool. Mark. 14: 68 (NT 1526; Bib. 1541: j gårdhen; Bib. 1917: på den yttre gården). Konung Salomo .. bygde itt Förhws för Templet, tiwghu alna longt effter Huszens breedd, och tiyo alna breedt framan för Huset. 1Kon. 6: 3 (Bib. 1541). Om icke .. et litet förhus af trä skulle kunna få upställas utan för Gymnasii dören. VDAkt. 1724, nr 473. Under gudstjensten förvarades .. (vapnen) i ett förhus, som dertill var uppbyggdt, och som ännu i dag derföre kallas ”vapenhus”. Fryxell Ber. 2: 51 (1826). Förhuset vid Demeters .. tempel. Carlstedt Her. 2: 345 (1833). Redan i de tidigaste kristna kyrkorna finna vi i vester ett förhus. Hildebrand Medelt. 3: 384 (1900). bildl. Mannen täncker han är då waknad i Helfwetes för-huus. BrölBesv. 304 (c. 1670; enl. hskr. B); jfr FÖR-BORG 1 slutet. Skolan är kyrkans förhus. Wingård 2: 103 (1848). —
(II 1 a γ) -HUTTLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [liksom d. forhutle efter t. verhudeln]
1) (†) behandla (ngn l. ngt) på ett vårdslöst l. oskickligt sätt, så att han l. det därigm förstöres, fördärva. När .. (kvacksalvarna) tå hafwa förhutlat honom (dvs. den sjuke), så kommer han omsijder til Medicum, när tijdhen är försumat. Palmcron SundhSp. C 2 a (1642). Så framt barnens uttal icke förut, genom den vanliga bokstafveringsmetoden, eller af annan orsak, blifvit förhuttladt. Suell Bokst. 32 (1823).
2) (†) i p. pf. ss. adj.: onyttig, usel, eländig. Vthi Chart Speel, medh allahanda målade och förhutlade saker, drifwa .. (gycklarna) sina sköna vnderwärck. Sylvius Mornay 578 (1674; fr. en choses legeres & vaines; lat. in rebus futilibus).
3) [jfr motsv. anv. i d.] (föga br.) i p. pf. ss. adj., om person: illa medfaren, illa åtgången, ”hunsad”. Efter middagen anlände en del mindre fina gäster, däribland en som kallades ”kandidaten”. Brefskrifvaren hade förut lagt märke till den frusna och förhuttlade gestalten. Böök SvStud. 269 (1913). —
(I 1 a) -HUVUD. [jfr d. forhoved, mnt. vorhovet, eng. forehead] (†) främsta delen av huvudet; panna. VarR 5 (1538). (Jochim hade) med en ljusstake tillfogat Ernst Skinnare ”en hessligh skråma i förhufwudett”. BtÅboH I. 4: 33 (1628).
Spoiler title
Spoiler content