publicerad: 1927
FÖRHÅLLA förhol4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förhå´lla Weste; förhå`lla Dalin), v.2 -håller, -höll, -hållit, -hållen; se för övr. HÅLLA. vbalsbst. -AN (†, HSH 9: 193 (1641)), -ANDE (se d. o.), -ELSE (†, GR 1: 164 (1523), GbgMag. 1759, s. 383), -NING (numera bl. i bet. 6 a, c samt ss. första led i ssgr i bet. 8 c α, Stiernman Com. 1: 990 (1630; i bet. 5), Bergqvist Dövst. 36 (1907; i bet. 6 c)); -ARE (†, Serenius Ppp 2 b (1734)); jfr FÖR-HÅLL, sbst.3
Etymologi
[fsv. forhalda, liksom d. forholde efter mnt. vorholden motsv. t. verhalten; till FÖR- II 1 i. Anm. Ordet har i sin betydelseutveckling påvärkats av t. verhalten. — jfr FÖRE-HÅLLA, v.2]
1) (†) kvarhålla (ngn l. ngt); ofta i fråga om fängsligt förvar, särsk. i uttr. sådana som fängsligen l. (ut)i fängelse förhålla ngn, varda fängsligen förhållen; äv. refl.: hålla sig kvar (ngnstädes). Swenske mend Oc qwinnes personer blifwa i Danmarch förhollen. GR 1: 165 (1523). (Vi vilja) forholla oss her for wardberg, thet yterste och le(n)gzste wij kunne. Därs. 9: 382 (1534). (Han blev) vthi någre Åhr fängsligh förhollen. Schroderus Os. 2: 239 (1635). Lätt i sitt hus mig gubben emot min vilje förhåller. Johansson HomOd. 15: 200 (1845). — särsk. mer l. mindre bildl., refl.: hålla fast (vid ngt), hålla sig (till ngn). Wij .. höllo Rådhslagh, om wij osz til the Romare eller Konung Philippum förhålla skulle. Schroderus Liv. 777 (1626). Thet är icke nogh at hafwa wäl begynt, vthan man moste och widh then reene Läran sigh stadeligen förholla. Dens. Os. 1: 474 (1635).
2) (†) i försvagad bet. av 1: låta (ngn) kvarstanna l. uppehålla sig (på ett ställe); ss. refl. o. i pass. med intr. bet.: dröja kvar l. vistas (på ett ställe), äv.: (alltjämt) förekomma l. finnas till, ”hålla sig”, äv. allmännare: finnas. GR 1: 81 (1523). Athij .. saadane löösagtuge menniskior (som Peder Sunnanväder o. hans anhängare) icke forholla eller forsware. Därs. 3: 26 (1526). (Man) moste .. bekenna, at (pest-)Siukdomen .. igenom theras oachtsamheet som äre helbregde, sigh så länge j Huusen dööl och förhåller. Berchelt PestOrs. B 8 a (1589). Kan .. (den resande som förfrusit) icke komma til någhot badh, så må han förhållas vthi itt warmpt hws. Chesnecopherus RegIter D 2 a (1613). Och som en gnistra förhåls och dölies i lätta falaskan. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 217. Vthi thesse (uttorkade) Brunnar förhöllo sigh een stoor Myckenheet aff Dufwor. Kiöping Resa 59 (1667). Hallenberg Hist. 4: 989 (1794). Afzelius Sag. 5: 244 (1843). — särsk.
a) pregnant, refl.: (kunna) bestrida kostnaderna för sin vistelse (på ett ställe), ”uppehålla sig”. (Stipendiaten skall) icke sielf wara widh den förmögenheten, at han sigh vthi Vpsala academia förhålla kan. Annerstedt UUH Bih. 1: 214 (i handl. fr. 1624). Rudbeck Bref 79 (1670).
b) mer l. mindre bildl.: hålla (ngn) l. låta (ngn l. ngt) befinna sig (i en viss belägenhet); ss refl.: hålla sig (i en viss belägenhet l. inom vissa gränser). (Han) förhölt sigh .. på någon tijdh fördold. Schroderus Os. III. 1: 64 (1635). När man Barnsengs Qwinnan .. 3. eller 4. tijmar effter Förlåszningen i Stillheet och vthan Sompn hafwer förhållit (osv.). Palmcron SundhSp. 363 (1642). Myckenheten af årliga tilverkningen (vid Falu gruva) .. förhåller sig i senare tider emellan 4 och 5000 (skeppund). Lagerbring 2Hist. 1: 33 (1778).
3) [utvecklat av 1] underlåta l. vägra att utlämna (ngt), hålla inne, undanhålla; numera (ngt arkaiserande, i skriftspr.) nästan bl. i fråga om orättmätigt undanhållande, i uttr. förhålla ngn ngt, äv. förhålla ngt för ngn, förr äv. förhålla ngt ifrå(n) ngn: icke låta ngn erhålla l. ernå l. komma i besittning l. åtnjutande av ngt, undanhålla ngn ngt. GR 1: 221 (1524). Förhålt ingom hans förtienta löön. Tob. 4: 14 (Bib. 1541). L. Paulinus Gothus ThesCat. 87 (1631; med prep. ”ifrån”). Den, som förhåller andras egendom, .. han stjäl. Wikner Pred. 74 (1872). Flera fall förekommo, att en församling förhöll kyrkonycklarne för en ny kyrkoherde, som hon ej ville emottaga. Carlson Hist. 4: 249 (1875). Under sitt arbete (med att rekonstruera bibliotekets felande räkenskaper) förhöll (Rudbeck) alla äldre biblioteksverifikationer, hvilka han ansåg vara för sig behöfliga. Annerstedt UUH II. 1: 214 (1908). Lagerlöf LöwR 92 (1925). — särsk.
a) (†) med obj. bestående av inf. Det är en sidwördnad för dommaren, att parten förhåller gifwa relationen tillbakas. FörarbSvLag 3: 68 (1712).
b) (†) med avs. på skuld: vägra att betala. Om någhen af mottwilia eller eliest förhåller denn skuld honom afleggia böhr, .. böte (osv.). BtÅboH I. 2: 169 (1625).
4) (†) fördölja (ngt för ngn), hemlighålla, underlåta att omtala (att); äv. i uttr. förhålla om ngt, underlåta att lämna meddelande l. underrättelse om ngt, göra en hemlighet av ngt. GR 11: 159 (1536). Vij vele icke förholle eder .., att vij haffve bekommett breff ifrå våre utskickede legater. Därs. 22: 186 (1551). Aff rett kärlek wille the icke förholla them, .. hwadh farligheet för hånden war. Svart G1 165 (1561). Till nådigt swaar kunne wij eder ickie förholla, att (osv.). Gustaf II Adolf 539 (1629). Derföre kan jag ej eller förhålla om våra, min och de minas, ställningar och förhållanden. JJTengström (1844) i FoU 20: 135. Sundén (1885).
5) [utvecklat av 1] (†) uppehålla, förhala, fördröja.
a) med konkret obj.: uppehålla, fördröja. Förhåller mig icke .., slepper migh at iagh faar til min herra. 1Mos. 24: 56 (Bib. 1541; Bib. 1917: Uppehållen). Eij heller fördrijste vij oss att förholle skepedt så länge, all den stund vinteren ähr för dören. AOxenstierna 2: 3 (1606); jfr 1. (Göteborgs farvatten ha blivit isfria så) att ändtligen de förhållna omkring tjugu engelska posterna kunnat anlända. CCGjörwell (1809) i MoB 2: 247.
b) med avs. på ngt som skall göras l. inträffa: fördröja, förhala, uppskjuta; äv. i uttr. förhålla om ngt, uppskjuta med ngt; särsk. ss. vbalsbst. -ning, dröjsmål, uppskov. Haffua rikisins mæn till en tidh förholled wm .. (konung Kristierns) intagelse (dvs. emottagande). GR 1: 27 (1521). At the them (dvs. pänningarna) the förfallne Terminer tilställa och lefwerera, vthan någon Förhållning. Stiernman Com. 1: 990 (1630). At icke Straffet .. motte förhollas och vpskiutas til thet andra Lijfwet. Schroderus Os. 2: 14 (1635).
c) i uttr. förhålla tiden, förhala tiden. Alt war ther till anstelt .. att tijden förhållas skulle. Gustaf II Adolf 294 (1627). BtHforsH 3: 115 (1684).
6) (†; se dock a, b, c, d) hålla (ngn l. ngt) tillbaka, hålla (ngn) borta (från ett ställe), återhålla l. hämma (ngt); refl.: avhålla sig l. hålla sig borta (från). GR 6: 59 (1529). En förhållen ström. Jes. 59: 19 (Bib. 1541). När en alt förlenge haffuer förhållit sitt watn. BOlavi 77 b (1578). Petreius Beskr. 2: 81 (1608). (Den resande som vill akta sig för ”skälvan” bör) ifrån allehanda Frucht sigh förhålla. Chesnecopherus RegIter B 1 b (1613). (Han hade) en tijdh lång .. most förhollidt sig ifrån Ridderhusett. RARP 2: 97 (1634). Öfver hans kinder / störtade tårarna nu, dem .. han förhållit. Johansson HomOd. 16: 191 (1845). — särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) om tygelföring, dels med avs. på häst: medelst tygelvärkan inskränka (en hästs) rörlighet, i allm. för att tvinga honom att minska sin hastighet l. hindra honom att fullt utveckla densamma, dels med avs. på tygel: draga till sig o. hålla mera sträckt (så att hästen förhålles). Ungern-Sternberg Bourgelat 139 (1752). Öfvergången till traf förberedes genom en ökad förhållning af tömmarne. Wrangel HbHästv. 500 (1885). Från galopp förhålles först till traf och eftergifves under några steg, hvarefter förhålles till skridt. ExFältartill. 1893, 1: 67. (Hästen) reds förhållen, och man såg det ryttaren ville spara vallackens krafter. SD(L) 1897, nr 443, s. 2.
b) (i vitter stil) i p. pf. ss. adj.: undertryckt, behärskad. Hvilken mägtig och manligt förhållen / Värme i känsla och ton! CVAStrandberg 1: 285 (1866). Jag lyss med förhållen anda. Risberg Vallmo 62 (1906). Med förhållen smärta. KKD 6: VII (1912).
c) (fullt br.) språkv. vid artikulation av ”klusil” konsonant: hindra luftströmmen att passera gm att kvarhålla i kontaktställning de talorgan varmed konsonanten i fråga artikuleras o. därigm fördröja det väsentliga i artikulationen, nämligen explosionen (varigm konsonanten blir lång). Vi kunna uthålla (äller, om det är en klusil, förhålla) hvilket av .. (de i ljudknippet ingående språkljuden) som hälst längre än de andra. Wulff Värsb. 12 (1896).
d) (numera bl. arkaiserande i religiöst spr. l. i därav beroende stil) i uttr. förhålla ngns ögon o. d., betaga ngn förmågan att se. Theres öghon woro förhollen ath the icke kende honom. Luk. 24: 16 (NT 1526; Bib. 1917: tillslutna, Vulg.: tenebantur, gr. ἐκρατοῦντο). (Han) brukade gå med lifvet i sin hand .. bland ryssar, som han förhöll ögonen på, så att de ej kände honom. KFÅrsb. 1912, s. 210 (om en spion).
e) övergående i bet.: förhindra. GR 16: 354 (1544). Alzingen förhindring (skall) kunna förholla oss i alt thet wij wiliom. PJGothus Savonarola SyndSp. K 2 b (1593). Landzköp må förhindres och förholles. OxBr. 1: 243 (1624). Om han blifwer frisk igen, thå kan du intet förhålla honom at resa hem. Peringskiöld Wilk. 380 (1715; isl. fær thu eigi bannat honum). Thomander 1: 340 (1824).
8) [utvecklat ur 2] för att beteckna att ngt (ngn) bringas l. träder l. befinner sig i en viss ställning l. i ett visst tillstånd l. skick o. d.
a) (†) tr.: bringa l. hålla (ngt) i ett visst skick, ordna, styra, ställa med (ngt), behandla; med avs. på vandel o. d.: föra. Wåre framlidne förfäder .. plägade thet med eder Dannemän ther vppe .. förhålle, så att i iw som oftest för andre när någott fiendtiligt opå kome, plägede eder vtan lön .. welwillige befinne lathe. GR 17: 595 (1545). Thett (järn), som .. (bärgsmännen i Värmland) nu her effter uttgöre schole, schall varde medt utfatninghen (dvs. med hänsyn till packningen i fat) förhollit, lijcke som thet anerstädz sker, ther någen jernbruk ähr. Därs. 29: 347 (1559). Om j ey effter frustuffue sedher, / Haffue lärt förhålla edra leder. Messenius Disa 31 (1611). Ett lijtet attestatum om sitt här förhåldna lefwarne. VDAkt. 1712, nr 93.
b) intr.: förfara (med ngt), gå till väga; bl. opers. i pass., numera bl., i skriftspr., i former bildade med -s samt vanl. med utelämnat subj.; jfr FÖRE-HÅLLA, v.2 2. Därvid l. därmed förhålles l. skall förhållas på följande sätt. (Att) Konung Jahan framdeles wil .. gifwe tilkenna .., huruledes medh H. K. M:tz land och Konungerijke skulle blifwe förhållit. Chesnecopherus Skäl Q 2 a (1607). Huru därmed häreffter skall förhållas. HSH 31: 18 (1663). Under krig förhålles härmed efter Krigs-Articlarne. RF 1809, § 20. Jag har i mitt testamente förordnat, huru det skall förhållas med mina manuskripter. Beskow Minnesb. 2: 82 (1866).
c) refl.: befinna sig l. komma i en viss ställning l. ett visst tillstånd ss. följd av sin egen vilja l. natur.
α) (numera bl. i skriftspr.) om person (l. annan levande varelse l. ngt som uppfattas ss. levande varelse): ådagalägga l. iakttaga ett visst beteende l. handlingssätt, uppföra sig, skicka sig, ställa sig, bete sig (så l. så); äv.: förfara, gå till väga; bl. i förb. med bestämning som närmare anger arten av beteendet l. förfarandet o. som utom i arkaiserande spr. numera bl. utgöres av adj. betecknande ovärksamhet l. stillhet o. d. (ss. ovärksam, stilla, passiv, avvaktande, neutral, lugn, tyst, kylig) l. av vissa adv. l. adverbiella uttr. (nästan bl. huru, så, på samma l. liknande o. d. sätt, i högre stil, arkaiserande äv. väl, manligen, tappert o. d.) l. av en jämförelsesats inledd med (så)som l. (numera föga br.) av en villkorlig jämförelsesats. GR 20: 40 (1549). (Han) förhölt sigh som han wille ränna in i Lägret til them. Tegel G1 1: 27 (1622). Hafver hon väl och ärliga sig förhållit. GB 13: 6 (Lag 1734). Förhålla sig öfvermodigt i medgången. Cavallin (1875). Hafvet förhöll sig stilla. Dens. De frågade Pythia, huru de hade att förhålla sig. Dens. (Han har) förhållit sig såsom en sjelfständig man egnar och anstår. Rundgren i 3SAH 2: 89 (1887). Vi förhöllo oss icke oordentligt bland eder. 2Tess. 3: 7 (Bib. 1917; NT 1526: wij hadhom oss icke oskickeligha ibland idher). — särsk.
α') i numera obr. uttr. (jfr β'). At I .. och elliest inbördes uti enighet lefve och ider förhålle. RA 3: 25 (1593). (De) hava .. sigh med rof och övervoldh utj Stora Werderen förhollitt. OxBr. 6: 7 (1626). Kyrckioherden skal .. efterfråga, huruledes dhe (dvs. hans åhörare), samt dheras Barn och Tienstehion, sins emellan sig förhålla. Kyrkol. 24: 22 (1686). Kommen för att sjunga, / Hur kärleken förhåller sig att snärja in de unga. Sander Ros 63 (1876).
β') i förb. med prep. (e)mot (förr äv. med) o. sbst. betecknande den (det) mot vilken (-et) man beter sig l. med vilken (-et) man förfar på ett visst sätt, förr äv. i förb. med prep. efter o. sbst. betecknande rättesnöret för beteendet l. förfarandet. GR 14: 319 (1542). (Jag vill) gärne förholle mig effter .. (fördraget) och elijest göre edher till vilije. Därs. 28: 431 (1558). Huru man sigh med Biskopen i Vesterås förhålla skall. RP 8: 5 (1640). I det femte Budet (föreskrives) .. huru man med sins nästes Lijff sigh förhålla skall. Emporagrius Cat. E 6 b (1669). Warmholtz förhöll sig i början kanske litet förnämt kylig mot Gjörwell. Snoilsky i 3SAH 17: 170 (1902).
β) (numera bl. i icke fackmässigt spr.) i fråga om kroppar l. ämnen l. (sjukdoms)tillstånd o. d. med hänsyn till (fysiska l. kemiska l. fysiologiska l. biologiska o. d.) företeelser l. yttringar l. värkningar: te sig, visa sig, yttra sig; förr äv. i förb. med prep. med: reagera vid sammanförande med; förr äv. bildl. i förb. med prep. på: värka på. (En erfaren kristen) vet, huru sanningen förhåller sig på människans hjerta, när tillämpning skal ske. Nohrborg 354 (c. 1765). Concentrerad Citron-syra förhåller sig i alla omständigheter på samma sätt. VetAH 1782, s. 44. Huru förhåller sig qvicksilfret i elden? Möller (1790). Huru förhåller sig sjukdomen. Weste (1807). På lika sätt förhålla sig alla andra, först vid högre temperaturer möjliga, sammansmältningar af andra metaller. Berzelius Kemi 2: 351 (1812). Då de (dvs. vissa för bastarder förklarade arter) nu i verkligheten förhålla sig som äkta arter, måste de som sådana anses. Fries BotUtfl. 2: 212 (1852).
γ) vara av en viss beskaffenhet l. i ett visst tillstånd, hava ett visst sammanhang, ”hänga samman” l. stå till så l. så; numera bl. med abstr. subj. l. opers. Det lär förhålla sig så, helt annorlunda, på liknande sätt. Så förhåller sig saken. Så förhåller det sig med den saken. Därmed må förhålla sig hur som helst. Huru därmed förhöll sig, lämnar jag osagt. Hur förhåller det sig med hans hälsa, hans affärer? Saaken förhåller sigh annorledes, än E. N:de haffver intaget. RP 6: 306 (1636). Han seer .. huru rijkt och på hwad sät sielfwa Streket will förhålla sig med sit strykande och fallande. Hiärne Berghl. 439 (1687; rättat efter hskr.). Det förhöll sig så med min faster, att (osv.). Lagerlöf Troll 2: 8 (1921).
9) [eg. specialfall av 8] refl.: intaga en viss ställning som bestämmes av (orsaks)sammanhanget l. förbindelsen l. jämförelsen med ngt annat (ngn annan); i allm. med bestämning (vissa adv. l. prep.-uttr. med prep. till, förr äv. emot l. mot betecknande det (den) med vilket (vilken) ngt (ngn) förbindes l. jämföres. Kellgren 3: 219 (1793). Vanligtvis förhåller sig Poëtiken till Poësien .. som de döda bokstäfverna till det lefvande Ordet. Tegnér (WB) 3: 202 (1819). Tarquinius förhöll sig till Servius Tullius såsom Pisistratus till Solon. Svedelius StatsrAnsv. 42 (1856). I .. hopens ögon förhöll sig kusken (vid diligensbolaget) till konduktören, som en amiral till kaptenen på flaggskeppet. Nyblom Hum. 164 (1874). — särsk.
a) filos. stå i relation (till ngt). Höijer 2: 329 (c. 1808). Tingen förhålla sig till hvarandra icke blott genom en naturligen förmedlad vexelverkan (osv.). Rein Psyk. 1: 96 (1876). Att det psykiska ej kan förhålla sig såsom orsaksmoment till det fysiska. Därs. II. 1: 43 (1891).
b) intaga en viss ställning (till ngt) med hänsyn till utsträckning (i tid l. rum), antal, grad o. d.; ofta mat. i fråga om matematiska storheter. Storheter som förhålla sig lika till ett och samma äro sinsemellan lika. Hur förhåller sig bredden till längden? Mört Weidler 25 (1727). Värman af närgränsande mineralkällor förhåller sig .. såsom 3 til 13. Ödmann ÅmVetA 1797, s. 15. Bergroth Geom. 113 (1876). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning, förhållande, proportion. Triewald Förel. 2: 61 (1729, 1736). Vatten och Land .. behålla sin i skapelsen undfångna förhållning emot hvarannan. Marelius PVetA 1771, s. 33. JGOxenstierna 4: 276 (1815).
Särsk. förb. (till 3; †): FÖRHÅLLA INNE. Förwndrar oss storlige huarföre i dierffwes til att förholle eders skatt inne medt eder. GR 6: 290 (1529). Därs. 17: 240 (1545).
Ssgr: (8 c α) FÖRHÅLLNINGS-BOK. särsk.
1) sjömil. bok som föres för person tillhörande flottans stammanskap l. skeppsgossekår o. som upptager ålder, klass, kunskapsbetyg, uppförande m. m. ReglTjArméenFl. 1796, s. 11. PT 1901, nr 299, s. 2.
2) (numera mindre br.) skolv. anmärkningsbok. BerRevElLärov. 1832, s. 21. Lundin StockhMinn. 1: 134 (1904). —
(9 b) -MÄSSIG. [efter t. verhältnismässig] (†) relativ; äv.: proportionell; ss. adv.: förhållandevis. Dalin 2: 242 (1855). Lovén Dante 3: Anm. 228 (1857). Schulthess (1885). —
(8 c α) -ORDER. order varefter ngn skall handla (uppträda) i ngt visst fall. Begära, giva, erhålla förhållningsorder. Weste (1807). —
(8 c α) -REGEL. föreskrift l. rättesnöre i fråga om det sätt varpå ngn skall förfara l. uppträda i ngt visst avseende l. fall. Weste (1807). Förhållningsreglorna, i afseende på unga fruars umgänge med männer. Bremer Grann. 1: 44 (1837). Nilsson FestdVard. 24 (1925). —
(9 b) -VIS, adv. (†) förhållandevis. Qwist Andersson PVetA 1776, s. 6. En förhållningsvis kort tid. TSjöv. 1891, s. 393.
Spoiler title
Spoiler content