publicerad: 1927
FÖRKLENA förkle4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förkle´na Weste; förklèna Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, SP 1780, s. 26), -ING; -ARE.
Etymologi
[efter mnt. vorklenen; jfr d. forkleine, t. verkleinern; jfr FÖR- II 3 o. KLEN. — Jfr FÖRKLENLIG, FÖRKLENERLIG, FÖRKLENRA]
1) (†) förminska (ngt), förringa; försvaga. Stiernman Com. 1: 228 (1572). Ingen ting är som mehra förklenar ens Modh och Sinne .. än at (osv.). Schroderus HoffWäck. 12 (1616). Med hälsans märkeliga förklening. VDAkt. 1719, nr 201. Hagberg Shaksp. 10: 119 (1850).
2) [nyare anv. i anslutning till KLEN] (i fackspr.) göra (ngt) klenare l. svagare. Plankorna, hvaraf bockarna förfärdigats, voro så förklenade af röta, att (osv.). SLorS 13: 100 (1897).
3) förringa (ngns l. ngts) anseende l. värde, diskreditera.
a) (†) gm handling l. uppträdande o. d. föranleda att (ngns l. ngts) anseende l. värdighet o. d. förringas; skämma ut; äv. med saksubj.: föranleda l. medföra att (ngns l. ngts) anseende osv. förringas. GR 17: 602 (1545). Thz som .. (fuskarna) göre .. ähr .. them som arbetet rätt lärth haffwe, till neese och förkleningh. Skråordn. 251 (1575). (Revisionssaker äro) Onde att uptaga, effter att Hoffrätterne ther med blifva förklenade. RP 8: 299 (1640). Adeln (var) .. ståndsvis förklenad för det en eller annan dess ledamot sig förbrutit. Adlerbeth Ant. 1: 130 (c. 1792). Hallenberg Hist. 4: 766 (1794).
b) gm förtal o. d. (söka) förringa (ngns l. ngts) anseende l. värde o. d., nedsätta, nedsvärta; förtala. LLaurentii Nyåhrspr. F 2 a (1618). En .. speefogel .. bespottar, och förklenar alt. Schroderus Comenius 838 (1639). The Muskower hade hafft Sändebudh til Romerska Keysaren .. Hans May:t at förklena, såsom han dem hade giordt intrång och orätt. Widekindi KrijgH 617 (1671; möjl. efter handl. fr. 1614). Snellman .. försökte på det grymmaste och ihärdigaste sätt förklena honom (dvs. Topelius) inför allmänheten. Lagerlöf Top. 239 (1920). — särsk.
α) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: nedsättande, nedsvärtande, förklenlig. Baktal och förklenande rykten. Tessin Bref 2: 228 (1754). I förklenande ordalag. WoH (1904).
β) (†) ss. vbalsbst. -ing, äv. -else, i konkretare anv.: förtal; förklenligt yttrande. Då Cato visade sig, berättade jag den förklening man utspridt om honom. Creutz Vitt. 87 (1759). En million förklenelser. SP 1780, s. 26.
Spoiler title
Spoiler content