publicerad: 1936
KLEN kle4n, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(klein (kläin) 1540—1666. kle(e)n (cle-) 1524 osv. klenn 1543. klinn 1563)
Etymologi
[fsv. klen, fager, tjusande, fin, prydlig, förträfflig, liten, späd, tunn, ringa, lätt, veklig, ömtålig, svag; jfr d. klejn, spenslig, tunn, svag, dålig, liten, ringa, nor. dial. klen, tunn, smal, svag, dålig; av mnt. kleine, klene, tunn, fin, sirlig, ringa; jfr mnt. clein(e), holl. klein, fht. kleini, sirlig, glänsande, ringa, t. klein, liten, feng. clǣne (eng. clean), ren; av germ. klaini-, glänsande, avledn. av den indoeur. roten gloi-, som föreligger i gr. γλοιός, glänsande, hal, o. KLEMA, v. — Jfr KLENA, sbst., KLENOD, KLENSMED, KLENÄT]
1) (†) liten; oansenlig, ringa.
a) i mera eg. bem.: liten, av ringa storlek; stundom övergående i bet.: oansenlig, obetydlig. Tungan (är) en cleen lemme och kommer mykit affstadh. Jak. 3: 5 (NT 1526). Moabs herligheet som stoor och mykin är, (skall) kleen warda. Jes. 16: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: varda aktad för intet). Enn klinn mersse kreyer (dvs. ett slags fartyg). BtFinlH 4: 206 (1563). Bethlehem then staden kleen. Ps. 1695, 146: 1. Små diur .. så klena, at de med möda kunde med blåtta ögon skådas. VetAH 1740, s. 275. Därs. 1817, s. 146. — särsk.
α) om person: kortväxt, småväxt; anträffat bl. i öknamn. Klene mo(n)g(es) jens. SthmSkotteb. 1524, s. 270. (De båda brödernas) fader, klene Jochim be(nämn)d. Almquist CivLokalförv. 3: 254 (i handl. fr. 1620).
β) liten, späd, icke fullvuxen, outvecklad; äv. i överförd anv., om ålder o. d. Wår Son är lijkwäl kleen, / Jagh beder j wille honom spara, / Til han blijr starck på been. Rudbeckius Starcke A 7 b (1624); jfr 3 b. Ett Barn aff een spädh och kleen Ålder. RelCur. 382 (1682). Swedberg SabbRo 443 (1688, 1710). (De) klenaste Barndoms åren. Fennia XVI. 2: 75 (i handl. fr. 1746).
b) i fråga om antal l. mängd: liten, ringa, obetydlig. Fructer idher icke j clene hiord, för ty idhers fadhers godhwilie är så ath han will giffua idher riket. Luk. 12: 32 (NT 1526; Bib. 1917: lilla hjord). En kleen fyande (bör) ey förachtas. G1R 8: 363 (1532). Tu lilla Bethlehem besinna, / Tu klena hiord se här tit hopp. Lybecker 33 (c. 1715). Huru klen är icke den gnista af ära som lyckan tänder, och som af döden släckes! Lantingshausen Young 2: 87 (1790); jfr 7 b. — särsk. [efter t. im kleinen] substantiverat, i uttr. i klen, i minut, i mindre partier. Stiernman Com. 2: 374 (1643).
2) tunn, smal.
a) (i sht i fackspr.) om sak: tunn, icke grov, fin; i sht om föremål av långsträckt form. Kläinth smidherij. Almquist CivLokalförv. 3: 150 (i handl. fr. 1540). (Guldet) drags ut i klena Trådar. Spegel GW 287 (1685). Alle hus (i Rom) hafva klena takställningar. Palmstedt Resedagb. 103 (c. 1780). 2:ne klena örnhängen. BoupptVäxjö 1860. Ett starkare fyrkantjern (på ett järnkors) .. orneras med klenare band- och rundjern. Adler Meyer 193 (1893). Grovt virke (blir) värdefullare än klent. HbSkogstekn. 157 (1922). — särsk. (†) om tyg, papper o. d.: tunn, icke tjock. Papir 14 Risz aff alla klennesthe slaggitt. TullbSthm 8/11 (1543). Kleentt lärofftt. Därs. 17/5 1582. Klent och tunt lijntygh. Sylvius Curtius 598 (1682).
b) om person l. kroppsdel: smal, spenslig, ”spinkig”. Serenius (1734; under puny). Klena lemmar. Schultze Ordb. 2299 (c. 1755). Ni har för klena händer, magister Wolmer. Jolin MSmith 3 (1847). Ett litet klent fruntimmer. Björkman (1889). Klen kroppsbyggnad. WoH (1904). — särsk.
α) (†) smal, späd, fin; jfr 1 a β. Tin Hals så kleen / förvthan meen / Är lijk een hwijt Albaster steen. Wivallius Dikt. 55 (1630).
β) (†) bildl.: eterisk (se d. o. I 2). (De saliga) warda och ifrån all fleck och smitto rena, / Och til sitt wäsende så sarliga och klena, / At the som solens skeen sig kunna tränga fort. Spegel ÅPar. 21 (1711).
3) svag, försvagad.
a) (mindre br.) om sak: bräcklig, icke hållbar, icke hållfast, svag; ofta svårt att skilja från 2 a. War .. tå året så framlidhit at isana wordo klene. OPetri Kr. 321 (c. 1540). Allmogen hafva klene sehldon, och kuna ej gerna köra vagnar. BtVLand 2: 116 (1760). Mejseln är allt för klen. WoH (1904). — särsk. i bild. Den politiska uppfostran .. befinner sig på så klena fötter, att (osv.). BEMalmström 7: 407 (1845); jfr c. Sålunda hvilade hans skolstudier på skäligen klen grund. Wisén i 3SAH 4: 124 (1889).
b) (mindre br.) om person l. djur: kraftlös, som icke har stora kroppskrafter, svag. Berchelt PestBeg. A 5 b (1588). The (dvs. biskoparna) hafwa esomofftast lagt vppå sijne klene Fåår itt sådant Kyrkiestraff, som the icke hafwa förmått dragha. Schroderus Os. 1: 562 (1635; i bild). En del bergsmän .. skicka så klent folk åstad, att de ej förmå göra skäl för ett riktigt dagsverke. NoraskogArk. 4: 298 (1745). Man hade nu efter det myckna rängn nog besvärlige vägar, hästarne voro ock rätt klene, så at vi mot förmodan .. icke kunde hinna i dag fram till Viborg. BtVLand 2: 106 (1760). Dessa hjerteqval skulle dödat en klenare karl. Hedenstierna FruW 62 (1890). — särsk. (†) övergående i bet.: ömtålig, vek; äv. i överförd anv.; äv. närmande sig bet.: klemig. Så gagnelige som Fåren äro, så klene och veklige äro de ock, i ty de lätteligen i hvarjehanda siukdomar råka kunna. Alströmer Får. 32 (1727). Man fostrar oss (kvinnor) så klent ifrå vår första linda: / .. / Vi måste säf och rör och svaga käril bli. Kolmodin QvSp. 1: 237 (1732).
c) om kroppsdel l. kroppskonstitution l. kroppslig funktion l. kropp: svag, försvagad; ofta svårt att skilja från 6. Galenus (skall) .. hafwa lefwat 140 åhr, omskiönt han hade warit af en mycken klen och kraszlig constitution. Block Progn. 65 (1708). Klena ögon. Sahlstedt (1773). Men faller sig er syn då verkligen så klen, / Att bruk af glasögon är alltid oumbärligt? Remmer Theat. 1: 19 (1814). Pulsen (hos kolerasjuka är) merendels klen. SPF 1831, s. 214. Af svag eller knapp föda blir kroppen klen och sjuklig. Berlin Lrb. 14 (1876).
d) (†) om egenskap l. förhållande: som icke har ngn styrka, svag. Snart månens sken vardt klenare. (Cavallin o.) Lysander 286 (1875). Landets konung, så klen än konungamagten må hafva varit i Polen, betydde dock alltid något. Svedelius i 2SAH 54: 153 (1878).
e) (mindre br.) om röst l. stämma: svag (o. på samma gång liggande högt på skalan). Gadelius Tro 2: 274 (i handl. fr. 1728). Barnens små klena röster. Benedictsson Folkl. 191 (1887). Den andre (soldaten) .. upplyser oss med klent och lågmäldt målföre att han heter — Lejon. Quennerstedt IndSold. 9 (1887).
f) om maträtt l. dryck: svag, ”tunn”, ”mager”; numera nästan bl. med anslutning till 7 b. (Den som har fallandesot skall) äta kleenan maat, och dricka lijthet, som then Siuke kan snarliga smälta och fördöfwa, som är ägg. Månsson Åderlåt. 17 (1642). Om jag hade tusen söner, — den första menskliga grundsats jag skulle lära dem vore, att afsvärja alla klena drycker och hålla sig till vin. Hagberg Shaksp. 3: 348 (1848). Klen buljong kan betydligt upphjelpas genom att bryna litet smör och mjöl i kitteln och sedan påspäda buljongen. Langlet Husm. 153 (1884). Klent öl. WoH (1904).
g) om person l. sinne: modfälld; försagd; äv.: feg; jfr KLEN-MODIG; numera bl. i ssgr. (De som bo i sydligare länder) äre .. brune eller swarte, klene til Modz, och .. lefva (icke) länge. Palmchron SundhSp. 25 (1642). Ett klent och sorgfult modh. PolitVis. 309 (1644). Dalin Vitt. II. 5: 34 (1742, 1755).
4) (†) om sinnelag: öm, ömsint, ömmande. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 217. Hennes klena och medlidande hierta. Humbla Landcr. 564 (1740).
5) (ngt vard.) knapp; ringa; otillräcklig; äv. i överförd anv.; ofta svårt att skilja från 7 b. Ther ær klen fethalie oppå gårdhen j vpsala Så ma tw ther henn skicke nogot. G1R 4: 108 (1527). 1633 års missväxt .. efterföljdes af flera klena skördar. Geijer II. 4: 302 (1836). Det måste vara bra klent för öfverstlöjtnantens på Tunefors nu för tiden, efter fröken får pantsätta sina grannlåter. Carlén Skjutsg. 302 (1841); jfr 7 b. Kosthållet var för min konstitution så klent, att (osv.). De Geer Minn. 1: 28 (1892). Ett klent fruktår. SD(L) 1893, nr 189, s. 35. Tillgången å hare, som under nära tjugu år .. varit mestadels synnerligen klen. Uppl. 2: 133 (1903). När folk fått klent om pengar i Stockholm (så osv.). DN(A) 1932, nr 314, s. 26.
6) (ngt vard.) i fråga om hälsotillstånd: sjuk, sjuklig, skral, krasslig, svag, dålig; i sht i fråga om varaktigt försvagad hälsa. Klena lungor. Såsom min helssa een tijdh bort åth haf(ve)r varit, och ännu är myckit kleen. VDAkt. 1677, nr 283. Then sjuke är nu klenare. Lind (1749). En gammal klen man. Schultze Ordb. 2299 (c. 1755). Det står klent till med honom. Nordforss (1805). Mina bröder .. blefvo klena till hälsan. De Geer Minn. 1: 28 (1892). DagbrKongo 275 (1911). Folk, som .. har klena nerver. Hellström Malmros 334 (1931). — jfr BRÖST-, NERV-KLEN.
7) (ngt vard.) i allmänt klandrande l. nedsättande anv.: underhaltig, otillfredsställande, dålig (se d. o. 1), eländig (se d. o. 3), ”skral”, usel.
a) om person: föga duglig l. kunnig, ofullkomlig, svag, ”skral”, dålig; i allm. med angivande av det område l. den värksamhet med avseende varpå ngn är ofullkomlig osv. J clostren .. haffuer nw j en long tijd varit eth skröpeligit regimente mest j ty att the haffua hafft clena forståndare. G1R 4: 230 (1527). Klen i Theologien. Lundberg Paulson Erasmus 209 (1728). Cronstedt var en tapper krigare men en klen fältherre. SvH 8: 280 (1905). Hæckel är .. klen såsom religionsstiftare. Söderblom StundVäxl. 1: 109 (1909). Han var klen i att läsa. Heidenstam Svensk. 2: 149 (1910). Hon (var) kanske en smula klen till förståndet. Hellström Storm 88 (1935); jfr 6.
b) om sak l. förhållande: dålig, otillfredsställande, bristfällig, ofullkomlig, som det är föga bevändt med, oduglig, ynklig, ömklig; ofta svårt att skilja från 5. En klen tröst. Det går klent med arbetet. Det är klent med hans kunskaper. Boken är skriven på klen svenska. Klent begåvad. Han har klena utsikter att få platsen. Closteren .. haffua vtj en long tijd hafft eth klenth regimente åff ondha forståndare. G1R 4: 254 (1527). När man öffuer sijn blindheet och klena troo, för Gudhi således sigh beklaghat. LPetri 1Post. F 1 a (1555). (De) blifva ändå K. M:t och kronan skyldiga 10 1/2 fat osmundsjärn, som de klen råd hafva att betala. NoraskogArk. 4: 26 (1591). De klena framsteg jag giorde uti mina studier. Säfström Banquer. Ff 4 a (1754). Klena kunskaper. Bergklint Vitt. 289 (1777). (Sv.) Klent hopp: (lat.) spes exigua. Lindfors (1815). Vattnet, som dref qvarnhjulen, rann med obetydligt buller. Det var en klen rennil. Almqvist Skälln. 21 (1838). Kongl. Teaterdirektionen kunde .., om också för klena hus, .. ge sina .. spektakler. SöndN 1866, nr 47, s. 2. Socknen (har) mager, stenbunden jord, hvarföre åkerbruket är klent. Höjer Sv. 2: 919 (1879). En .. person, med klen ekonomi. Strindberg NRik. 44 (1882); jfr 5. En sjuklig och till förstånd och vilja klent utrustad yngling. Hjärne K12 48 (1902). Den nya stadsplanen för Kungsklippan har fått ett ganska klent betyg av byggnadsstyrelsen. SvD(A) 1933, nr 124, s. 3.
Ssgr: A: (2 a) KLEN-FRÄKEN. (†) bot. växten Equisetum palustre Lin. var. tenellum (Fr.), smalfräken. Liljeblad Fl. 384 (1798). —
-HJÄRTAD, p. adj. [jfr t. kleinherzig]
(3, 7 b) -HÖVDAD, p. adj. (enst., †) svagt utrustad å huvudets vägnar. Rydqvist i 2SAH 12: 430 (1826). —
(3 g) -MOD. [efter t. kleinmut] (numera i sht i vitter stil) försagdhet, rädsla, modlöshet, feghet. Columbus BiblW K 3 a (1676). (Klingspors) klenmod och brist på kraftigt initiativ förlamade under hela sommarfälttåget arméns rörelser. FinBiogrHb. 1170 (1899). Grimberg VärldH 4: 120 (1930). —
(3 g) -MODIG. (-ig 1530 osv. -ug 1526—1555) [liksom d. klejnmodig efter t. kleinmütig] (numera i sht i vitter stil) försagd, rädd, modlös, feg. Förmaner the ostyrugha, tröster the clenmodugha, vprätter the swagha. 1Tess. 5: 14 (NT 1526). Så fortsatte hon kampen af gammal vana, men med klenmodigt hjerta. Benedictsson Skåne 91 (1884). SvD(A) 1932, nr 316, s. 6.
Avledn.: klenmodighet, r. l. f. [jfr d. klejnmodighed, t. kleinmütigkeit] (numera i sht i vitter stil) Schroderus Dict. 146 (c. 1635). Hellström Malmros 149 (1931). (†) Magistratens klenmodigheet att försvara privilegierne. RP 6: 121 (1636). —
(1) -RUND, m. (†) mil. om för särskilda ändamål använda, mindre visiterpatruller i o. för vakttjänsten (i en garnison o. d.); jfr BIRUND. Delachapelle ExBook 48 (1669). Söderman ExBook 174 (1679). —
(1) -SINT, p. adj. [jfr t. kleinsinnig] (†) småsint. Tessin Bref 1: 223 (1753). Liljestråle Kempis 215 (1798). —
(2 a) -SKOG. (i fackspr.) skog bestående av klena träd, ungskog, småskog; motsatt: grovskog. Möller (1790). 2NF 38: 353 (1926). —
-SMED, se d. o. —
(2 a) -SMEDJA. [jfr d. klejnsmedie] (i fackspr.) smedja för klensmedsarbeten. VaruhusR 1541. SvKulturb. 9—10: 142 (1931).
(2 a) -SMIDE. (i fackspr.) motsatt: grovsmide.
1) abstr.: smidesarbete av lättare slag, avseende förfärdigande av mindre o. klenare föremål. G1R 17: 157 (1545). 2NF 27: 1289 (1918).
2) konkret: gm klensmide (i bet. 1) förfärdigat föremål; ofta i pl. l. koll. Crælius TunaL 454 (1774). JernkA 1886, s. 473.
Ssgr (till -SMIDE 1): klensmides-konst. särsk. bildl.; jfr klensmed slutet. Det är nog med omanlig klensmideskonst / och själars kval. Gripenberg Tid. 10 (1928).
(1) -SPEJSIG. [av t. kleinspeisig, av klein, liten, o. speisig, avledn. av t. speise, eg.: spis, föda, bildl. bl. a.: sammansatt bärgart, värdefullt mineral] (†) bärgv. om malm: finkornig. HSH 30: 214 (1659). Anm. Den rent t. formen kleinspeis(z)ig anträffas hos Hiärne Berghl. 446 (1687). o. Rinman (1788). —
(2 a) -STARR. (föga br.) bot. växten Carex tenella Schkuhr, spädstarr. Fischerström 4: 284 (c. 1795). Lyttkens Växtn. 1367 (1913). —
(3 c) -SYNT, p. adj. (†) som har svag syn. Verelius 251 (1681). Ett siukt och klensynt öga. Swedberg Ungd. 148 (1709). —
(3) -TRO, r. l. f. (i sht i religiöst spr., mindre br.) svag l. vacklande tro, klentrogenhet; stundom: misstro, skepsis. Linc. (1640). Nicander Minn. 17 (1769). Klentron sig vishet tycker. Wirsén Sång. 156 (1884). Den klentro som visats antagandet att (osv.). FestskrPipping 146 (1924). —
(3) -TROGEN. [jfr t. kleingläubig] (i sht i religiöst spr.) som har svag l. vacklande tro; stundom: misstrogen, skeptisk. O tw cleentroghne, Hwi twifladhe tw? Mat. 14: 31 (NT 1526). Klentrogne och otrogne. Fahlcrantz 6: 85 (1865). Om han någon gång tillät sig att vara klentrogen vid åhörandet av dessa münchhausiader. Ramsay Barnaår 1: 169 (1904). SvD(A) 1934, nr 39, s. 12.
Avledn.: klentrogenhet, r. l. f. [jfr t. kleingläubigkeit] (i sht i religiöst spr.) Lind (1749). Forssell i 3SAH 3: 167 (1888). Östergren (1930). —
(2 a) -VIRKE. (i fackspr.)
1) om repslageriarbeten av klenare dimensioner. Gynther Förf. 4: 155 (i handl. fr. 1840). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 23.
-VUXEN, p. adj.
1) till 2 a, om träd, skog o. d.: som har smala stammar. Kræmer Fromentin Dom. 8 (1913). Klenvuxen, gles skog. SthmTraktVäxt. XLII (1914).
2) till 2 b, om person: liten o. spenslig. Hedenstierna StutaP 34 (1899). Lange Thackeray Esm. 176 (1926). —
(1) -VÄXT, f. (†) koll.: mindre växtslag. Lijka så hålla dee medh Ärther och annan Kleenwext, att the inthet såå ther af till någon mykenheet. HSH 39: 387 (1658). —
-VÄXT, p. adj.
2) (†) till 1 b, 5, om växt: som växer sparsamt l. i otillräcklig mängd Kornet (är) tunnt och klenväxt. VexjöBl. 1837, nr 45, s. 2. —
(1 b, 5, 7 b) -ÅR. (i vissa trakter) dåligt (skörde)år, missväxtår. Jämten 1916, s. 53. Upsala(A) 1926, nr 282, s. 10. —
(3 c) -ÖGD, p. adj. (†) som har svaga ögon l. svag syn. Lea war kleenögd. 1Mos. 29: 17 (Bib. 1541; Luther: blödgesicht; Vulg.: lippis erat oculis; Bib. 1917: Leas ögon voro matta). Swedberg SabbRo 1252 (1688, 1712). Runeberg 4: 233 (1834). Ahlman (1872).
Ssg: klenings-namn. (†) till klena, v.1 2: nedsättande l. skymfande tillnamn, öknamn. VDAkt. 1679, nr 111. —
KLENHET, r. l. f. [fsv. klenhet] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara klen. särsk.
1) (†) till 1 a. RelCur. 312 (1682). Polyfem I. 30—31: 2 (1810). särsk. konkret: liten obetydlig varelse, dvärg. Dalin Arg. (SVS) 2: 191 (1734, 1754).
3) (†) till 3 c: svaghet; jfr 6. (Magen) får också genom thetta sitt arbete och malande .. en slapphet och klenhet, tå mathen är lös, lätt och flytande. Lindestolpe SuurbrFr. 43 (1718).
6) till 6. Helsans klenhet. Lindfors (1815). Man bör aldrig tala om barnets sjukdom eller klenhet, så barnet hör det. Jundell Barn. 2: 170 (1927).
7) (föga br.) till 7: dålighet, uselhet. AFLindblad (1838) i 2Saml. 9: 93. Det funnes alltid några få, för hvilka samtidens klenhet gått upp. Fredlund Dahlgren 99 (1903). —
KLENLIG, adj.; adv. -a (G1R 3: 133 (1526), Serenius (1741)), -en (G1R 15: 577 (1543)). [fsv. klenliker; jfr d. klejnlig, mnt. klenlik, t. kleinlich] (†) klen, något klen.
2) till 3 b. 2Saml. 9: 176 (i handl. fr. 1624). The spädhe Barnen äre icke så swåra kleenlighe, at the och icke kunne en hård tijdz förandring stundom vthstå. Schroderus Albert. 1: 14 (1638).
Avledn.: klenlighet, f. [fsv. klenlikhet] (†) finhet, tunnhet; jfr KLEN 2 a. Thes (dvs. atmosfärens) subtile Kleenlighet. Spegel GW 61 (1685).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content