publicerad: 1927
FÖRKORTA förkor4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förkår´ta Weste; förkå`rrta Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, GR 4: 116 (1527), Meurman (1846; med hänv. till abbreviation)), -NING; -ARE.
Etymologi
[efter mnt. vorkorten; jfr t. verkürzen; jfr FÖR- II 3 med anm. sp. 2318 samt KORT, adj., o. KORTA, v.]
1) göra (ngt) kortare (gm avtagning l. sammandragning), förminska (ngts) längd; äv. refl. l. i pass. med intr. bet.: bliva kortare; jfr AVKORTA I. Förkortad upplaga (av en bok). Linc. (1640). Jag (har) måst hans .. Inlaga mycket ihopdraga och förkorta. Dalin Arg. 1: 26 (1733, 1754). Vår egen skugga förkortas allt som dagen växer. Tegnér (WB) 6: 398 (1827). För att medgifva skenorna utrymme att förlänga och förkorta sig i värme och köld. TByggn. 1859, s. 107. Kyrkan .. förkortades af Gustaf Vasa i koret för att bättre utrymme skulle beredas för slottets befästande. NF 11: 1111 (1887). — särsk.
a) gm uteslutning av viss del (vanl. slutet) i skrift l. tal giva (ett ord l. uttr.) en kortare form än då det helt utskrives l. utsäges; jfr ABBREVIERA 1. Förkorrtade teken. Äro sådane som blott med sina initial-bokstäfver utsättas; t. ex. fp. pp. mf. etc. Envallsson MusLex. (1802). Det lediga umgängestalets förkortade ordformer. Cederschiöld Skriftspr. 279 (1897). Förkortad adress — telegramadress eller dylikt. Döss o. Lannge (1908). — särsk. ss. vbalsbst. -ning (förr ngn gg äv. -ande) i konkret anv.: förkortad uttals- l. skrivform (av ord l. uttr.). Serenius A 1 a (1734). (Ordet) Prest, som icke är annat än en hopdragning och et förkortande af Presbyter. Björnståhl Resa 2: 40 (1773). I umgängstalet allmänt brukliga förkortningar. Moberg Gr. 101 (1815). Förkortningar. a. adjektiv .. dvs. det vill säga (osv.). SAOL IV (1923).
b) med avs. på handling, procedur o. d. (jfr f δ). Att .. theres reesze förkortes. GR 20: 238 (1549). Förkortad procedur. Auerbach (1908).
c) med avs. på tid, tidsfrist o. d. (jfr f δ). Förkortad arbetstid. Mark. 13: 20 (NT 1526). Et upskof, som frivilligt kan förkorrtas. AdP 1786, s. 205. Man .. (hade) förkortat hofrätternas semestrar. De Geer Minn. 2: 214 (1892). — särsk.
α) i uttr. förkorta livet l. sitt l. ngns liv (förr äv. förkorta sig livet), stundom (företrädesvis i högre stil) äv. förkorta sina l. ngns dagar; särsk.
α') gm utsvävningar l. för strängt arbete o. d. l. gm annan olämplig livsföring ådraga sig en för tidig död; äv. med saksubj.: ådraga l. förorsaka ngn en för tidig död. Nijt och wredhe forkorta lijffuet. Syr. 30: 26 (Bib. 1541). Vår aller nådigeste Drotningh skulle af vemådh och sorgh förkorta sigh sielff lifuedh. OxBr. 5: 449 (1627). Brist på sysselsättning och rörelse bidrogo troligen att förkorta hans dagar. KLilljebjörn Hågk. 47 (1838).
β') taga sig l. ngn av daga, döda sig l. ngn, begå mord l. dråp på ngn resp. begå självmord. Han hoff sigh vthi siudande hett Watn och theruti förkortade sitt Lijff. Schroderus Os. 1: 505 (1635). De troligen ogrundade misstankar man .. hyste mot Philip II, att han förkortat sin gemåls .. dagar. Cronholm Lig. 161 (1839). Gud förbjuder oss att förkorta eller skada vår nästas lif. Kat. 1878, nr 51.
β) (†) i uttr. i förkortade dagar, i förtid, för tidigt. SvMerc. 1765, s. 263. I förkortade / Dar blef Cynara skördad. Adlerbeth HorOd. 161 (1817).
d) log. i p. pf. i uttr. förkortad slutledning, sammandragen slutledning. Förkortade el. sammandragna .. slutledningar äro sådana, i hvilka ej alla satserna äro utförda. Ribbing Log. 18 (1861).
e) i p. pf. i adjektivisk anv.: kort, korthuggen; äv. (föga br.) bildl. (jfr f). Retzius Djurr. 188 (1772). Hos Mullvaden äro de (dvs. de främre extremiteterna) ytterst förkortade. Nilsson Fauna 1: 66 (1847). Nödgad att tala i förkortadt, förenkladt språk kände han, att hans språkskala förlorat halftonerna. Strindberg Hafsb. 186 (1890).
f) i oeg. l. bildl. anv. — särsk.
α) (†) i pass. med intr. bet., om andedräkt: bliva kort(are). Hennes andedrägt förkortades, hennes eldiga ögon öfverdrogos med en dödelig hinna, och hon dog. Ullman GrefvHänd. 140 (1782). Kellgren 2: 124 (1787).
β) [jfr motsv. anv. av d. forkortning, t. verkürzung, eng. foreshortening, fr. raccourci] i fråga om det förhållande att ett föremål för ögat ter sig (o. vid teckning l. målning o. d. framställes) förkortat i alla riktningar vilka icke ligga i det mot synlinjen vinkelräta planet; nästan bl. ss. vbalsbst. -ning, äv. konkretare i fråga om teckning l. målning o. d. Se ngt i förkortning. Carlberg SthmArchitCont. E 1 a (1740). Man säger att en figur visar sig i förkortning, när den, i anseende till läge och rum, icke visar alla sina delar i samma proportion till en viss annan del. Scheutz Ritk. 190 (1832). (Den grekiske målaren Pausias) var utmärkt i att måla förkortningar, t. ex. af en tjur, sedd framifrån. NF 12: 916 (1888). Nordensvan Larsson 2: 154 (1921).
γ) (i bibliskt spr., numera knappast br.) i uttr. förkorta Guds hand l. arm o. d., förminska Guds makt. Är tå Herrans hand förkortat? 4Mos. 11: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: för kort). Hoo hafwer förkortadt thenna mächtigha Tröstarens (dvs. Guds) hand, at han och icke skulle tigh trösta kunna? Emporagrius LTorstenson 132 (1651). Herrans arm (är) uti ingen tid .. förkortad till att hjelpa. Afzelius Sag. 3: 127 (1841).
δ) (gm samtal l. annan sysselsättning) bringa (tiden, en resa l. vägsträcka o. d.) att värka kortare, bringa (tiden) att gå fortare; fördriva (tiden). Lagerström Bunyan 1: 111 (1727). Förkårta vägen med tal. Schultze Ordb. 2195 (c. 1755). Jag (hade) den lyckan .. att med mitt dagliga sällskap förkorta timmarne af hans plågor. Leopold 6: 200 (1786). Språksamt ressällskap förkortade .. färden. Ödman VårD 2: 89 (1888).
2) (†; se dock a α) allmännare: förminska, inskränka o. d.
a) förminska (ngt), reducera; inskränka; jfr AVKORTA II. Han forkortade med knechterne theres sold .. til 1/2 gyllen. OPetri Tb. 1: 48 (1525). Sådana unyttug tunge och besväringer .. motte them forkortat blifva. RA 1: 273 (1540). Här med .. förkortes (icke) det tahl Båtsmän, som Staden Osz at holla skyldig är. Stiernman Com. 1: 687 (1617). Botin Hem. 2: 235 (1756). — särsk.
α) (fullt br.) mat. med avs. på bråk: göra täljare o. nämnare i (ett bråk) mindre gm att dividera dem med samma tal, reducera. SvLittFT 1834, sp. 387. Zweigbergk Räkn. 32 (1839). Af allmänna bråk upptagas lämpligen i andra klassen förlängning och förkortning, addition, subtraktion och multiplikation. SFS 1906, nr 10, s. 27.
β) övergående i bet.: omintetgöra (ngns avsikt). Birger kom tågandes genom Östergötland, at undsättia Nyköping; men Mats Kettilmundson förkortade denne afsikt: Han .. nedslog hans bästa manskap, så at han .. måste fly. Dalin Hist. 2: 404 (1750).
b) utsätta (ngn) för minskning l. reducering (i fråga om rättigheter l. förmåner o. d.); beröva (ngn ngt). The formene sigh .. tiil en merkelig Summa, forkortadh wara. GR 12: 224 (1539). Så att .. Hospitahlet på intet sätt lider eller till dess rätt förkortas. VDAkt. 1736, nr 285. — särsk. i uttr. förkorta sig ngt l. på ngt, beröva l. avhända sig ngt. Förthenskul, at the icke gerna wille förkorta sigh på Landskap. Schroderus Liv. 210 (1626). At .. han sigh sielff all förhåpning til Rijket .. förkårtadhe. Därs. 892.
c) refl.: avhålla sig (från ngn l. varandra); jfr AVKORTA II 2. Förkorter idher icke inbyrdes vtan thet skeer medh begges idhra samtyckio till en tijdh. 1Kor. 7: 5 (NT 1526; Bib. 1917: Dragen eder icke undan från varandra).
3) [efter motsv. uttr. i lat. l. gr.] (†) uppfylla (ett löfte o. d.) hastigt. Wåre thet än så ath talet på Jsraels barn wore som sandkorn j haffuet, skall doch affslappet wardha salught, fulkommandes och förcortandes oordhet j retferdughetenne. Rom. 9: 28 (NT 1526; Vulg.: verbum .. consummans et abbrevians in æquitate; gr. συντελῶν καὶ συντέμνων; icke medtaget i Bib. 1541).
4) (†) avdraga, fråndraga, avräkna (ngn del från ngt).
a) motsv. 1 c, i fråga om tid. SvSaml. 2: 53 (1764). Haf tack, o kung, att du för fadrens skull / Förkortar fyra år af sonens landsflykt! Hagberg Shaksp. 3: 22 (1848).
b) motsv. 2. Wij wele szå mikit forkortta i then Swmme then i ossz giffua skole. GR 8: 143 (1532). Them (dvs. knektarna) motte åter så mykit forkortis i theris besolding. Därs. 11: 247 (1537).
Ssgr: (1 b) FÖRKORTNINGS-KOMMISSION(EN). hist. om en år 1749 av K. Maj:t tillsatt kommission för utarbetande av förslag till ett kortare o. enklare förfaringssätt vid rättegångar m. m. Kongl. Förkortningscommissionens Project Til Hämmande af vidlyftigheten i Utsöknings och Rättegångs mål. (1755; boktitel). BL 16: 33 (1849). —
(1 a slutet) -LISTA, r. l. f. lista l. förteckning över (i ett arbete använda) förkortningar. —
(1 a) -TECKEN. tecken som angiver förkortning av ett ord o. d. Möller (1790). Man skrifver .. så många bokstäfver, som behöfvas för tydlighetens skull, samt sätter en punkt efter dem såsom förkortningstecken. Strömborg SvSprSkol. 16 (1857).
Spoiler title
Spoiler content