publicerad: 1927
FÖRKROSSA förkros4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förkro´ssa Weste; förkrå`ssa Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[till FÖR- II 1 a β, γ]
1) (†) krossa (ngt), slå sönder. Ps. 1536, s. 35. (Stenen) slogh beletet vppå thes fötter .. och förkrossadhe them. Dan. 2: 34 (Bib. 1541). De mäst uplyste .. Regeringar hafva .. hunnit lossa en och annan af näringarnes fjättrar, .. (men) man (har) dock ännu ingenstädes vågat eller kunnat helt och hållit förkrossa dem. Kellgren i NHandelsbibl. 22 (1784; av Thorild Gransk. 1: 26 (1784) klandrat ss. ”låg svenska” med motiveringen: förkrossa är blott moraliskt); jfr 2. Förkrossadt rodret är, och skeppet knakar / I alla sidor redan. Oscar II 2: 144 (1861, 1887). — särsk. i uttr. förkrossa ngn ngt, krossa ngt för l. på ngn. The .. förkrossa tigh hoffuudhet. Jer. 2: 16 (Bib. 1541).
2) (företrädesvis i högre stil; jfr a, b) bildl.: tillintetgöra (ngn l. ngt), (i grund) nedslå, krossa. Han förkrossar och nedhertrycker, och til iordena slåår then fattigha medh wold. Psalt. 10: 10 (Bib. 1541). Maximilian ville .. angripa och förkrossa den underlägsna fienden. Fryxell Ber. 6: 430 (1833). Han kom med .. kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde hon då förkrossa honom med ord om mened, hämd och död? Rydberg Sing. 79 (1857, 1865). Förkrossa ngn med sitt förakt. Östergren (1923). (†) The skola förkrossa landet. Sak. 11: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: fördärva). — särsk.
a) (fullt br.) i p. pr. i adjektivisk anv.: tillintetgörande, förintande. Ett förkrossande nederlag. Hon gav honom en förkrossande blick. Lehnberg Pred. 1: 133 (c. 1800). En .. alldeles förkrossande satir. ElofTegnér (1814) i TegnérPpr 57. Förslaget .. afslogs med en alldeles förkrossande majoritet. De Geer Minn. 2: 93 (1892).
b) (fullt br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: tillintetgjord, tröstlös; stundom (i sht i religiöst spr.) närmande sig bet.: ångerfull. Itt bedröffuat och förkrossat hierta warder Gudh icke förachtandes. Psalt. 51: 19 (Bib. 1541). Hade icke Caroline varit varmare i sin religion än jag, skulle hon blifvit alldeles förkrossad (med anl. av dotterns död). DeGeer Minn. 1: 197 (1892).
Avledn.: FÖRKROSSAN, f. (†) till 2, = FÖR-KROSSELSE 2 b. Ånger eller förkrossan. PErici Musæus 2: 227 a (1582). —
FÖRKROSSARE, m. person som krossar l. nedslår l. förkrossar ngn l. ngt; numera bl. (företrädesvis i högre stil) till FÖR-KROSSA 2. Fiellström (1738). Jättarnes förkrossare och baneman (dvs. Tor). Geijer Häfd. 275 (1825). (Riddarromanen) fann sin ironiske förkrossare i Cervantes (”Don Quijote”). NF 13: 1092 (1889). —
FÖRKROSSELSE, r. l. f.
2) till 2.
a) (†) krossande, tillintetgörande. (Det) är .. förmodligen hvarken de engelska, eller fransyska, eller tyska filosoferna, hvilkas förkrosselse af författaren genom detta arbete egentligen åsyftas. Leopold 6: 264 (1797).
b) (ofta i religiöst spr.) tillstånd(et) l. förhållande(t) att vara förkrossad; särsk. [efter kyrklat. contritio cordis] (i sht teol.) i uttr. hjärtats förkrosselse, ånger o. förtvivlan över synden, då denna gm Guds lag blivit rätt känd. Hjertats innerliga förkrosselse. Lehnberg Pred. 3: 214 (c. 1800). (Hon) kastade .. sig i sin förkrosselse ner på golvet och grät. Lagerlöf ChLöw. 62 (1925). —
FÖRKROSSNING, r. l. f.
2) (numera föga br.) till 2; särsk. (i religiöst spr.) = FÖRKROSSELSE 2 b. Sahlstedt (1773). En sorg, som går ända till förkrossning. Böttiger 5: 300 (1871, 1874). Hjärtats förkrossning. (Cavallin o.) Lysander 356 (1877). TurÅ 1909, s. 180.
Spoiler title
Spoiler content