publicerad: 1927
FÖRMANA förma4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förma´na Weste; förmàna Dalin), v. -ade, äv. (numera ålderdomligt l. bygdemålsfärgat) -te, -t, -t ((†) -mandh, p. pf. n. sg. TbLödöse 294 (1593)); se för övr. MANA. vbalsbst. -AN (†, GR 6: 132 (1529: förmanen; till 5)), -ANDE, -ELSE (†, GR 3: 159 (1526; till 2), Berggren SupplPred. 115 (c. 1870; till 5)), -ING (se d. o.); -ARE, -ERSKA.
Etymologi
[fsv. formana, av mnt. vormanen, motsv. t. vermahnen; jfr FÖR- II B o. MANA]
1) (†) påminna, erinra (ngn om ngt). GR 8: 45 (1532). Efter thu ju nogsampt af oss om hans skalckestycker hafver varidt opåmint och förmanedt. Därs. 23: 293 (1552). När dhe wore förmantte om böterne vplässtes åter de fölliande Ordninger. RARP 3: 242 (1642). Kort för des afresa förmana jag Öfwerauditeuren Klint om min fullmacht. KKD 1: 105 (1706). Schultze Ordb. 2964 (c. 1755).
2) (†) kräva (ngn på en skuld o. d.); i sht i förb. förmana ngn om ngt; icke alltid möjligt att skilja från 1. Giffue wij them qwit och frij for alth ytthermere tiiltal och formanelsze om samma wax. GR 3: 159 (1526). Nw .. meden wij förmanas så sterkelige aff wåre gäldenäre (dvs. fordringsägare). Därs. 6: 117 (1529). Därs. 9: 62 (1534).
3) (†) anropa, åkalla, bedja (ngn om ngt); besvärja (ngn att göra ngt). Så förmanar iach tigh för min son Onesimo. Filem. 10 (NT 1526; Bib. 1917: beder). När man brukar förmanelse .. till ath döffwa swärd kniff och annath såådana medh. OPetri MenFall B 2 b (1526). Iach förmanar tich (Gud) om hielp. Därs. O 2 b. Iagh beder tigh, iagh besöker tigh, iagh förmanar tigh, .. at ... Schroderus Hoflefw. 293 (1629).
4) († utom i den mån betydelsen går över i 5) uppmana l. uppfordra (ngn till ngt l. att göra ngt); stundom övergående i bet.: råda l. tillråda; utan skarp gräns mot 5. GR 2: 27 (1525). Menelaus .. förmanadhe honom, at han Oniam gripa skulle. 2Mack. 4: 34 (Bib. 1541; Apokr. 1921: uppmanade). Hvar udi sin befalning skall alffvarligen haffve alle förmanthe, thet ingen her effter .. medh rör eller buger effter siäler skiuthe skall. GR 24: 28 (1553). Henne war vthi sömpnen förekommit och gudheligen förmaant, at hon på samma rum skulle byggia en kyrkia. Petreius Beskr. 2: 25 (1614). General-Staterne hade genom bref och Sändebud till Moskau förmant till fred med Sverige. Hallenberg Hist. 3: 387 (1793). Jag förmanar Eder till den ifver som ej tröttnar på halfva vägen. Tegnér (WB) 10: 62 (c. 1835). — särsk.
a) (†) i uttr. förmana ngn ifrån ngt, uppmana ngn att avhålla sig l. avstå från ngt, avråda ngn från ngt. Rudbeckius KonReg. 312 (1616). Officerarne (skulle hava) .. förmanat Mirowitz ifrån alt våld. SvMag. 1766, s. 760.
b) (†) elliptiskt: uppfordra (ngn) att sanningsenligt omtala (ngt l. huru det förhåller sig med ngt o. d.). TbLödöse 116 (1589). Tå tilsporde Jöns then menige man och förmante ten menige man om ter war någen menniskia som någen tidh hade förnummitt någen orettrådighet af Jöns. WärmelDomb. 1610.
5) gm allvarliga uppmaningar o. föreställningar söka förmå (ngn att handla l. skicka sig så som plikten, samvetet l. sunda förnuftet bjuder o. att avhålla sig från det som är orätt, klandervärdt l. oklokt); numera dels med personobj. o. inf. (numera nästan alltid föregången av att) l. stundom (vardagligare) att-sats, ävensom i förb. förmana ngn till ngt, dels abs. Förmaner the ostyrugha, tröster the clenmodugha. 1Tess. 5: 14 (NT 1526). Iach förmanar idher käre brödher tagher förmanelsens oord till godho. Ebr. 13: 22 (Därs.). Han war offta med godho förmanat at han skulle skicka sich som en ärligh man bordhe. OPetri Kr. 96 (c. 1540). The försumlige förmanas til större flijt och åhåga. Kyrkol. 24: 10 (1686). (Rektor skall) hafva magt at förmana, tiltala och rätta sina Collegas. Wallquist EcclSaml. 4: 526 (i handl. fr. 1724). Hon förmanade Nahum, att vara hushållsam. CFDahlgren 4: 126 (1831). I Linköpings stifts synodalakter förmanas prästerskapet .. att för ämbetshederns skull ”inte vara så lätte att sitja och dricka duskål”. Nilsson FestdVard. 46 (1925). — särsk.
a) (†) med enbart att-sats. S(ankt) petrus .. formanar, att man skal wara lydigh och wnderdånigh al menniskeligh ordningh. LPetri Œc. 4 (1559).
b) (†) i uttr. vilja hava ngn förmanad (att han gör resp. icke gör det l. det). Svart Gensv. K 5 b (1558). Will iagh hafwa them som studera i then Helgha Skrifft förmante, at the icke föra thet Nyya Testamentzens Grekiske Skriffter i twifwelsmåål. Schroderus Os. 1: 28 (1635).
c) (†) opers. i pass. med indirekt personobj. Bleff honnom förmandh till ath sigie sin sanningh ther wthj på sin salig(heth). TbLödöse 294 (1593).
d) (†) med sakobj. (med l. utan personobj.). Mong annor stycke förmanadhe han och predicade för folket. Luk. 3: 18 (NT 1526). Allt hvad Mamma mig förmanat / Jag, min toka! straxt förglömde. Stagnelius (SVS) 1: 96 (c. 1815).
6) (†) i uttr. förmana godt för ngn, mana godt för ngn, lägga in ett godt ord för ngn; särsk. i uttr. god förmanelse, förord, rekommendation. GR 3: 345 (1526). Vår godha formanilse inför .. konungh fredrick. Därs. 4: 58 (1527). E(ders) K(ärlighet) scriffuer och Formaner gott for for- (skriv)ne Eders k(ärlighets) vndersåte. Därs. 10: 181 (1535). VDAkt. 1749, nr 377.
Spoiler title
Spoiler content