publicerad: 1927
FÖRMÅ förmå4 l. fœr-, v. -r, -dde -mod4e, -tt -mot4, -dd -mod4; se för övr. MÅ, v. vbalsbst. -ENDE (knappast br., 2RARP I. 1: 139 (1719), Schultze Ordb. 3011 (c. 1755)); jfr FÖRMÅG, FÖRMÅGA, sbst.
Ordformer
(inf. -må GR 7: 71 (1530) osv. -måge GR 18: 285 (1547). -möge GR 17: 247 (1545). — pr. ind. sg. -ma(a) GR 1: 2 (1521), Därs. 46 (1523). -må(å) Mat. 5: 36 (NT 1526; 2 pers.; formen kvarstår t. o. m. 1736; Bib. 1737 o. följ.: förmår), Kolmodin Rök. 120 (1728; i rim). -måg (-mogh) GR 1: 104 (1523), Därs. 10: 196 (1535). -må(å)r (-måhr) Jak. 5: 16 (NT 1526; Bib. 1541: förmå; Bib. 1729 o. följ.: förmår) osv. — pr. ind. pl. -ma(a) GR 1: 34 (1522). -ma(a)g(h)a (-e) GR 1: 111 (1523), Därs. 3: 133 (1526). -må GR 1: 18 (1521), Luk. 14: 14 (NT 1526) osv. -måg(h)a (-e), -mog(h)- GR 1: 100 (1523), Tegel G1 1: 163 (1622). -moghen GR 3: 173 (1526; 1 pers.). -mågo RA 1: 690 (1560). -möge GR 18: 307 (1547). — p. pr. -mögende 2Saml. 39: 49 (1643). — ipf. -mått Landsm. XI. 1: 118 (i handl. fr. 1702). -måtte (-motte) GR 1: 20 (1521), Ahnfelt StudM 2: 296 (1847). -måtto (-motto), 3 pers. pl., Petreius Beskr. 1: 83 (1614), RelCur. 100 (1682). -mådde (-modde) Schroderus Liv. 400 (1626) osv. -måde Celsius G1 1: 105 (1746). -mochte GR 18: 325 (1547). — sup. -mått (-mott, -mådt) Rääf Ydre 1: 297 (i handl. fr. 1550) osv. -måt(h) (-mååt) Svart Ähr. 85 (1560), RelCur. 210 (1682). — p. pf. pl. -måte Rudbeckius KonReg. 397 (1619))
Etymologi
[fsv. formaga (för-, -mogha, -mugha), y. fsv. äv. formā (med pr. sg. formār); liksom d. formaa, fnor. formuga, efter mnt. vormogen (l. t. vermögen), av FÖR- II B o. MÅ, v.]
1) vara i stånd (att göra ngt), kunna, orka; med person- l. saksubj.
a) med inf., vanl. utan, stundom med att, förr äv. till att; stundom med tanken på förmågan i eg. mening i bakgrunden: hava l. vara i tillfälle l. hinna med (att göra ngt). (Hon) war krumpen, och förmotte intit vplyffta huffwudit. Luk. 13: 11 (NT 1526). Hwar och enn Mann szom .. arbete Formåg göre For siit Bröd, skal haffua Friid på Saleberg. GR 10: 196 (1535). The som förmådde myckit (manna) hämpta, behöllo doch icke så myckit ..; ty them deltes sedan uth med mott. Ekman Siönödzl. 72 (1680). Dhet mycket stora Skeppet Hieronimus .., som .. 100 paar Oxar ey förmåtto at draga uthaff sin Staapel. RelCur. 100 (1682). Ingen menni(ska) förmår till at hol(l)a desse tijo Gudz b(o)dh. Carl XII Bref 446 (1689). Jag får .. erkänna att jag ej förmått läsa mer än två (av Lings tragedier). Tegnér (WB) 5: 375 (1825). Han vore oviss, om landet skulle förmå att bära de .. (av försvarsorganisationen) härflytande kostnader. De Geer Minn. 2: 179 (1892). Det kulturhistoriska intresse han förmått sprida kring sina bilder. PT 1902, nr 146 A, s. 3.
b) i elliptiska talesätt, med en inf. underförstådd l. ersatt med obetonat det. Jag lovar hjälpa dig så godt (så långt, så vidt) jag förmår. At raama kirkenes .. bedzsta hwar wij kwnne oc fförmoghe. GR 1: 100 (1523). Emellertid for jag. Jag hade icke förmått det, om jag (osv.). De Geer Minn. 1: 85 (1892). Han lagade sig af det fortaste han förmådde. VgFmT III. 1—2: 60 (1910).
c) med sakobj., numera bl. ett neutralt pron. l. därmed likvärdigt uttr. (t. ex. mycket, mera), förr stundom med obj. av mera konkret innehåll (t. ex. ord, hjälp): kunna åstadkomma l. uträtta (ngt). Förmåå tw någoht så hielp oss. Mark. 9: 22 (NT 1526). Om the emoot tigh strijdha, så skola the doch intet förmå emoot tigh. Jer. 15: 20 (Bib. 1541). Flym nu til Gudh allena, / Han är then man som hielp förmå. PolitVis. 308 (1644). När Gudh eij hugswalar, / Förmår jagh eij ett ord (dvs. kan jag icke tala). Ps. 1695, 73: 2. De bästa Lagar förmå intet hos ett förderfvadt Folk. Thorild 2: 251 (1793). Han underkände hvad hans pensel här förmått. Rydberg Varia 171 (1894). — särsk. [efter liknande anv. i mnt.] (†) i hövlighetsuttr.; särsk. i inledning l. avslutning av brev. GR 3: 142 (1526). Min vänlige helsen samptt hvadh mere kiärtt och gått jagh förmå. AOxenstierna 2: 36 (1612; inledning till brev).
d) (ha medel l. tillgångar l. råd att) kunna (bekosta l. prestera l. skaffa ngt); numera bl. (jfr a) med inf. l. (jfr b) med underförstådd inf., förr äv. (jfr c) med sakobj. Androm .. fattigom .. ther eij förmaa att komma i Spettal .. för theras armodh. GR 1: 34 (1522). Förmå hon icke itt fåår, så bäre Herranom för sitt brott .. twå turturduffuor. 3Mos. 5: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: förmår .. bekosta). Iag .. måste beklaga, att iag wed dhenna magra lägenheten (dvs. tjänsten), knapt kan förmå mig en råck på min syndiga kropp. VDAkt. 1723, nr 196. 1VittAH 1: 240 (1755). — särsk. (ngt vard.) i fråga om välfägnad, i uttr. (allt) vad huset förmår, vad huset kan åstadkomma l. prestera, o. i liknande talesätt; i sht i uppmaningar av värdfolket till gästerna samt vanl. innebärande en förstucken ursäkt för att välfägnaden ej är så riklig o. d. som den borde vara. PErici Musæus 2: 207 b (1582). Hvadh .. kiöket och kiällaren förmåå, skal Edher af ett godt hiärta giärna medhdeelt varda. OxBr. 10: 286 (1626; i inbjudan till bröllop). Nisbeth vore imedlertid välkommen och fick hålla tillgodo, hvad huset kunde förmå. Wingård Minn. 3: 119 (1846). Då man .. ville för sin omgifning visa, hvad huset förmådde. Karlin Konstsl. 20 (1886).
e) (†) övergående i bet.: äga, besitta, hava. Wår booskap, håffuor och äghodelar, och hwadh wij förmåghe. 1Mack. 12: 23 (Bib. 1541). Rudbeckius Luther Cat. 163 (1667). jfr: Hvar oc en effter sin condition oc yterste förmågende macht vile förbedre sin siste rustning. RA 1: 259 (1540). — särsk. i p. pr. med adjektivisk bet.: förmögen; äv. substantiverat. Hvar och en förmående lade in (i sockenmagasinet) i goda år effter behag. NorrlS 76 (c. 1770).
2) med tanke huvudsakligen på den ansträngning l. det anlitande av krafter l. förmåga som kräves för ngt: ha krafter l. förmåga till (att göra ngt), uthärda, stå ut med, orka; förr ngn gg med sakobj. (jfr under c). Så förmotten j icke vaka ena stund medh mich? Mat. 26: 40 (NT 1526). Simon .. halp .. Christum bära korszet, när han sielff icke meer förmåtte. LPetri 1Post. R 3 b (1555). Hwilcken (av de dykande) nu längst kan dura uth, och förblifwa ther nedre, then samme winner tå Processen, och then andre, som här uthinnan minst förmår, förlorar honom. Schouten Siam 21 (1675). En och annan sjukling, som ej förmådde en längre vandring. Bremer Nina 404 (1835). Bördan trycker för tungt, jag förmår icke mera, jag dignar! Wulff Petrarcab. 88 (1905). — särsk.
a) orka äta l. förtära l. dyl. Holof. 49 (c. 1580). Studenten ville inte störa honom, så länge som han åt, men när parveln inte tycktes förmå mer, började han (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 202 (1907). — (i Finl.) med prep. med: orka med, rå med. Morfar åt alltid ytterst måttligt — endast så mycket att genast förmå med lika mycket till, plägade han säga. Lagus Pojk. 29 (1904).
b) (numera knappast br.) utan utsatt inf., med rumsadverbial: orka gå osv. (ngnstädes). VDAkt. 1678, nr 312. Sedan Förste Söndagen effter Påska, har jagh intet förmått vp i Kyrckian att betiena Gudz Församblingh. Därs. 1691, nr 282.
c) fördraga, tåla, stå ut med. (De som) hördhe (rösten) begäradhe ath talet skulle icke komma till them, förty the förmotte icke lidha thet som vthsadhes. Ebr. 12: 20 (NT 1526). — (†) Miölk hafuer iach gifuit idher dricka och icke maat, ty j förmotten thet icke, ey heller än nw förmåghen. 1Kor. 3: 2 (NT 1526).
3) (†) intr. o. refl.: vara (så l. så) stark, hava (sådana l. sådana) kroppsliga krafter, orka; ofta i uttr. som betyda: vara svag l. hjälplös på grund av sjukdom l. dyl.; äv. i överförd anv. Engelbrect stoodh och stödde sich widh sin kiep, ty han förmotte fögha. OPetri Kr. 189 (c. 1540). Then (i ”hospitalet” intagne), som meere förmår, (skall) gierna tiene then andra, som är siuklighare och mindre orkar. Rudbeckius Kyrkiost. 61 (c. 1635); jfr 1. (Den knivhuggne) förmåtte .. sig i några timar intet så mycket, at han ett ord tala kunde. Humbla Landcr. 21 (1740).
4) hava makt (över ngn l. ngt), hava l. öva inflytande l. kunna invärka (på ngn l. ngt); numera nästan bl. med kvantitetsbestämning (t. ex. mycket, litet, föga o. liknande uttr.): hava (stort l. litet) inflytande o. d. The Lybske, hvilke på then tidh myket förmåtte och hade stort anhang. RA 3: 380 (1594). Knes Dolgarukoi, hvilcken .. mycket förmåtte hos Hans Czar(iska) Maj:t. CPiper (1714) i HH XXI. 1: 261. Ågren Gell. 77 (1757). Häröfver förmå inga lagar, endast den individuella ansvarskänslan. Fahlbeck Ad. 2: 278 (1902). (†) Kan .. (medvetandet) förmå på viljan? Boëthius Sedel. 69 (1807). — särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -ende: makt, inflytande. 2RARP I. 1: 139 (1719). Hafva stort förmående hos en. Serenius (1741).
b) (†) i p. pr. med adjektivisk bet.: mäktig, inflytelserik; om sak: kraftig, viktig. Venerandum Consistorium lärer finna fulla och förmående skiäl att förhielpa mig till (osv.). VDAkt. 1695, nr 1080. De fredälskande och mest förmående af Svea och Göta männen (hava) .. sökt medla .. mellan de täflande konungahusen. Strinnholm Hist. 4: 223 (1852).
5) (†) utvärka (sig ngt av l. hos ngn l. ngt åt ngn), genomdriva; erhålla, skaffa sig; uträtta (ngt), värka; framtvinga, åstadkomma; äv. med saksubj.; ngn gg med predikatsfyllnad l. med predikativt adverbial: göra (ngt till ngt), driva (saken därhän att osv.). (Hemming Gad) förmåtte så wijdt .. at thet bleff wänligen affhandlat (mellan Sten Stures änka o. Kristiern). GR 1: 20 (1521). J medler tijdh förmåtte bönderna .. samma spanmåll af hans n(å)de på låhn lööss. BtÅboH I. 4: 103 (1631). Han hade förmådt sigh grefve Peer Brahes bref på legenheeten (dvs. befattningen). ConsEcclAboP 1 (1656). Een ödmiuk böön af troget bröst / Förmår hans (dvs. Jesus') hielp allena. Ps. 1695, 201: 3. Imedlertijd förmår hon sig en hop vitnen på mitt .. olyckeliga rallerie. VDAkt. 1720, nr 111. Gode Widman! din afskedsskål kan tårar förmå. Bellman 6: 328 (1789). Haralds länshöfdingar .. förmådde, att Haralds söner Sigurd och Inge .. blefvo tagna till Konungar. Strinnholm Hist. 3: 96 (1848). — i fråga om rörelse i eg. mening: driva (ngt ngnstädes hän). (En materia), som .. skal kunna förmå och yrka alla Kroppar til Jordenes Medelpunt. Triewald Förel. 1: 191 (1728, 1735).
6) med personobj.: invärka på (ngn), så att han beslutar sig för l. vidtager en viss åtgärd (ngn enstaka gg: kommer till ngn viss övertygelse l. dyl.); få l. övertala l. nödga (ngn till ngt l. att göra ngt), äv. (vard.): få (ngn från l. till ett ställe); med person- l. saksubj. (övertalning, goda skäl, tvång, sakförhållande l. dyl.). Han kan icke förmås (ingenting kan förmå honom) till förlikning. GR 17: 247 (1545). Han anbjuder sigh vele förmå hijtt in i rijket godt arbetesfolck. RP 6: 204 (1636). Alt detta förmå migh til det slutet, at en Gudh är. Emporagrius Cat. C 6 a (1669). Hennes död förmådde honom at draga sig från verlden. Widegren (1788). Att konungen i Polen .. icke kunnat förmås till billiga fredsvilkor. Hallenberg Hist. 4: 917 (1794). Endast tvånget av beställda hästar kunde förmå oss opp i vagnen. Törneros Brev 2: 112 (1827; uppl. 1925). Eusebia .. förmådde .. honom med lindrigt våld att taga plats i soffan. Rydberg Ath. 344 (1876). Thulstrup .. lät .. förmå sig att utbyta sin konsultativa plats emot sjöförsvarsdepartementet. De Geer Minn. 2: 79 (1892). — särsk.
a) refl.: bekväma sig (till ngt som man eg. icke är hågad för l. som det icke överensstämmer med ens värdighet l. dyl. att göra), bestämma l. besluta sig l. gå in på (att göra ngt). Envallsson Skom. 44 (1785). Jag (kan) omöjligen .. förmå mig till en formerlig (dvs. formlig) uppvaktning. Tegnér (WB) 1: 297 (1803). Hon kunde inte förmå sig att bekänna, att hon visste om hans förnedring. Lagerlöf Troll 2: 15 (1921).
b) i numera obr. anv. At anname och förmåge H: Kong: Maiest: til then Konungzlige högheet, och thetta Rijkes mödesamme Regemente. GR 18: 285 (1547). Öfverste von Beeren .. sökte förmå honom från detta beslut. Adlerbeth Ant. 2: 360 (c. 1815).
7) [i fråga om bet.-utvecklingen jfr lat. valere, gr. δύνασϑαι] innebära, innehålla, gå ut på, förmäla samt i anv. som ansluta sig till denna bet.
a) (numera knappast br.) i fråga om uppgift l. utsaga om ngt; förr äv.: betyda. The som om Herrans Nattward .. annorlunda lärde, än .. (augsburgiska) Bekännelsen förmåtte. Schroderus Os. III. 1: 153 (1635; lat. habeat scriptum). Alt för Gudi, eller som ordasettet förmår i texten, med Gudi. Swedberg Dav. § 65 (1713). På de skäl den af Oss under den 10 Maji detta år uprättade .. Riks-Act förmår och innehåller. SuccOrdn. 1809, s. 4. (Alla förhållanden äro) angifna, så vidt källorna, de gamla och de nya Ättartaflorna, förmå. Fahlbeck Ad. 1: 142 (1898).
b) (numera nästan bl. jur.) i fråga om ngt som skall tjäna till efterrättelse, närmande sig l. övergående i bet.: föreskriva, stadga, förordna, bjuda; numera bl. med subj. betecknande (stadgande i) lag, fördrag o. d.; förr äv. med personsubj. samt i överförd anv. om samvete, plikt, förhandenvarande omständigheter o. d. GR 11: 146 (1536). Sveriges lagh förmå, att eij flere än en konungh må i Sverige regere. RA 3: 189 (1597). En .. gudfruchtigh Furste, som igenom itt Testamente förmåtte, at ingen vth om hans Land .. skulle kallas til hans Lijkfärd. Schroderus Os. 2: 306 (1635). Fr(åga:) Hvad förmår .. Barmhertigheten? Sv(ar:) At man emottager then nödlidande .. och uphjelper med sit goda. Lallerstedt Dygdel. 56 (1746). Ahnfelt StudM 2: 296 (1857). I fråga om rättsverkan av de tvistandes överenskommelser .. gäller .. vad allmän lag förmår. SFS 1920, s. 567. — (†) i p. pr. i abs. participialkonstruktion: i förmågo av (se FÖRMÅGA, sbst. 7), i kraft av, enligt. Man förmeenar och hoppas medh Gudhz hielp, förmögende wår swenske lagh, .. att af honom ett exempel skall statuerat warda. 2Saml. 39: 49 (1643).
8) (†) utgöra l. vara (ngt l. så l. så mycket). Vthi Konungens Lägher skulle j näpligh så myckit Folck finne, som tw små Regimenten förmå. Schroderus Liv. 551 (1626).
Spoiler title
Spoiler content