FÖRRGÅR fœr4~gå1r, vard. äv. ~gor1, ngn gg 3~2; sällan FÖRGÄR fö4r~ l. fœ4r~, adv. Anm. I sådana förb. som i förrgårs afton o. d. ter sig ordet för språkkänslan närmast ss. ett sbst.
Ordformer
(förr- Tiderus GrLat. 136 (1626) osv.; för- GR 1: 188 (1524), Auerbach (1908); förra- VarR 5 (1538: förra gåår); förre- GR 6: 50 (1529), VDAkt. 1749, nr 287; forre- GR 9: 205 (1534). före- VDAkt. 1696, nr 284, Tersmeden Mem. 1: 170 (c. 1780). — -gå(å)r GR 6: 50 (1539), Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 142 (1808: i förrgår aftons) osv.; -gaar GR 1: 188 (1524); -gar GR 9: 205 (1534). -gårs Linc. Mmmm 3 b (1640: I förrgårs Afton), OSPT 1687, nr 6, s. 3, Kock Akc. 2: 130 (1884; jämte förgår). -gårse KKD 7: 110 (1705))
Etymologi
[fsv. i förra gaar, i forgar; jfr d. i forgaars, t. vorgestern; jfr äv. mnt. ergistern, feng. ærgistran, fht. ergestere, t. ehegestern, i vilka första leden, fsax. o. fht. er, feng. ær, tidigare, förr, är komp. till isl. ár, got. air, tidigt (jfr ARILDS, ARLA); av FÖRR o. GÅR, adv., senare äv. med förra leden ansluten till FÖR, adv.1 — Formerna (i) förrgårs, förgårse bero på invärkan från (i) aftons, morgons resp. af(t)se, mor(g)se m. fl. (jfr AFTON 1 e, f)]
dagen före gårdagen, för två dagar sedan; numera bl. i uttr. i förrgår l. (vard., i sht i södra Sv.) i förrgårs; förr äv. utan prep. i; ofta med ett omedelbart följande, gm ett sbst. uttryckt, närmare inskränkande tidsadverbial. Han kom i förrgår kväll. GR 1: 188 (1524). Wij finge seendt j förgåår vm afftenen eders schriffwelse. Därs. 15: 416 (1543). I förgåårs vorom vij här (i Kungsör) på biörniacht. Carl XII Bref 31 (1699). Förr-gårs natt sutto the i god förtrolighet tilsammans. Humbla Landcr. 536 (1740). En lectur, som förehades i förrgårs afton. Atterbom Minn. 108 (1817). Förrgår den 25 kl. 1/2 5 voro Talman och vice Talman befallda till Konungen. Stenhammar Riksd. 3: 21 (1844). Cavallin (o. Lysander) 87 (1885). — jfr FÖR-FÖRRGÅR.
