publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II A) -FÖRDELA3~020, v., -an (†, VRP 26/9 o. 24/10 1733), -ning (†, Stiernman Com. 2: 321 (1641), Ekblad 131 (1764)); -are. [jfr d. forfordele; efter mnt. vorvordelen o. t. vervorteilen, till vordel resp. vorteil (se FÖRDEL)] tillfoga (ngn) en skada l. oförrätt, göra (ngn) ngt för när, förorätta (ngn); äv.: förnärma l. förolämpa, (djupt) kränka l. såra. GR 17: 72 (1545). Sådan öfwadt orättrådigheet och swijk, hwar medh then eene Vndersåten then andra förfordeelar, .. står (icke) til at lijda. PrivBergsbr. 1649, 7: K 3 b. När nu .. Konungen (Erik XIV) kringskurit Hertigarnes magt i Arboga, tyckte Hertig Johan sig vara grufveligen förfördelad. HSH 3: 20 (c. 1750). Då vi .. begåfvo oss åstad, ville jag betala hvad vi förtärt, men det togs icke väl af värdinnan: hon tycktes riktigt finna sig förfördelad deraf. HLilljebjörn Hågk. 2: 87 (1867). Dina herdar hafva varit i vårt sällskap, utan att vi förfördelat dem. 1Sam. 25: 7 (öv. 1896; Bib. 1917: hava gjort dem något förfång). (†) refl.: lida skada l. förfång. Hvar thett icke skedde, skulle the förfördela sigh. RP 7: 261 (1638). —
-FÖRDELAKTIG, adj. [till FÖR-FÖRDELA under påvärkan av FÖRDELAKTIG] (†) ofördelaktig; kränkande. FörklKopparcomp. 1689, s. C 2 a. (De i fördraget mellan England o. Danmark) för Hans Kongl. Maj:t (Karl XII) och det Furstel. Holsteinska Huset förfördelachtige articlerne. HSH 10: 176 (1715). —
(I 2 a) -FÖRRGÅR3~02, äv. ~20. (numera föga br.) om tredje dagen före den innevarande (dagen före förrgår); vanl. i förb. i förförrgår. Kempe Krigzpersp. 122 (1664). I förförgår eller den 28 nov. MoB 2: 149 (1797; i brev av den 1 dec.). —
(I 2 b) -FÖRÄLDRAR3~020, pl. (föga br.) om föräldrarna till ngns föräldrar: far- o. morföräldrar. Rademine Pockels 66 (1822). Anlagen till sinnessjukdomar .. ega benägenhet att fortplanta sig från föräldrar eller förföräldrar på efterkommande. Hallin Hels. 2: 14 (1885). —
(II c ε) -GADDA, v. [till GADDA, v.2] (†) refl.: sammangadda sig. Hon skulle haffwa godh Wetskap, hwilka the woro som sigh förgaddat hadhe. Schroderus Albert. 4: 173 (1638). —
(II A) -GADDRA, v.; jfr FÖR-GADDRING. (-gaddr- 1544, 1545. -gadder- 1545) [y. fsv. förgaddra (HBrask (1526) i GR 3: 387); av mnt. vorgad(d)eren; senare ssgsleden är gad(d)eren, samla (jfr eng. gather, samla, together, tillsammans), till gaden (se GADDA, v.2)] (†) samla, sammandraga (trupper); äv. i pass. med intr. bet.: samlas (om trupper o. d.). Vt med Elffwenn skall åter försambles och förgaddres en hop Knecther. GR 16: 659 (1544). Ryttare och knecther .. som .. konung Christierns anhang och fförwanter .. fförgaddret haffue. HFinlH 1: 260 (1545). —
-GADDRING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f.; best. -en; pl. -ar. (-gaddr- 1808 osv.; -gadr- 1633—1846. -gadder- 1558—1700; -gader- 1622) [liksom (ä.) d. forgadering av mnt. vorgad(d)eringe] vbalsbst. till FÖR-GADDRA.
1) (†) samling, sammandragning (av trupper); äv. konkret: sammandragen trupp o. d., församling. Udi Landt-Holstenn .. schall opå thänne tijdh vare någen förgadderingh medh knechter. GR 28: 177 (1558). Printzen .. haffver sin forgadringh uthi Nimvägen. OxBr. 11: 647 (1633). (I Haag) var då för tiden .. förgaddringen af herrar generalstaterna. Kurck Lefn. 41 (1705).
2) (†) mil. signal (med jägarhorn, trumma osv.) på vilken truppförband l. dess underavdelningar, allt efter förhållandena, skulle uppställas, ss. för avmarsch, sammanförande av kontingenter till särskilt förband, formerande av vaktparad o. d.; ofta i uttr. slå förgaddring, om dylik signal på trumma. Den dagen som det Kongl. Liket skall begrafwas, blifwer straxt om morgonen bittida förgadring slagit. Loenbom HistMärkv. 3: 177 (1660). När tiden till afmarsch är inne, börja trumslagarne vid befälhafvarens qvarter att slå Förgaddring. TjReglArm. 1858, 2: 229. Därs. 1889, s. 376. ExFältartill. 1893, 1: 24. Anm. I ä. tid förekommer äv. en förvanskad form förgallring. Förgallring slås. HC12H 1: 13 (1734). JournLTh. 1812, nr 242, s. 4. Meurman (1846). —
(II 2 b) -GALLAD, p. adj. [till GALLA] (†) eg.: fylld av galla; giftfylld, giftig. Förgallade ormar. PLGothus Faber 231 (1626). —
(I 1 c β o. II 2 b) -GALLRA3~20, äv. 040 (fö`rgállra Dalin; jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ing. [till GALLER] sätta galler för (ngt, särsk. fönster o. d.); föga br. utom i p. pf. med adjektivisk bet.: försedd med galler. Fänstren äro .. förgallrade. Schroderus Comenius 550 (1639). Dalin (1852; angivet ss. mindre br.). Förgallrade aflopp för det .. bortflytande vattnet. LAT 1864, s. 66. Lagerlöf Körk. 159 (1912). —
1) göra galen l. tokig l. förryckt (i eg. o. överförd bet.); äv. i pass. med intr. bet.: bliva galen osv. Thorild (Hans.) 1: 196 (1784). Leopold (1816) i TegnérPpr 71. Det publika förnuftet, sedan det en gång finnes, låter hvarken förgalna, eller qväsa, eller ideligen topprida sig. Dens. 5: 502 (c. 1817).
2) framställa (ngn) ss. galen l. förryckt l. ”vriden”. Konsten att förgalna (gallimathisera) sin motståndare. Atterbom Siare 5: 41 (1849). —
(II 1 c α) -GAPA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning (†, Thorild 2: 88 (1784), Heinrich (1814)). [liksom d. forgabe (sig) efter t. (sich) vergaffen] eg. i fråga om undran, förvåning l. beundran med gapande mun.
1) (vard.) refl.: bliva helt l. fullständigt intagen l. betagen(av) l. ohjälpligt förälskad (i ngn l. ngt); förr äv.: förse sig (på ngt, så att man icke har blick för ngt annat); med prep. i, förr äv. på l. över; stundom i p. pf. med adjektivisk bet.: betagen l. förälskad (i ngn l. ngt). Hon har förgapat sig i en skådespelare. Calvinus .. föregifwer, at wij (luteraner) förgapa osz på Elementen (i nattvarden) och fästa på them wår Saligheets Förtröstning. Schroderus Os. III. 1: 364 (1635). Vi nyttja allenast ytan utaf et ting, och förgapa oss öfver des utvärtes vackra utseende. Hoffmann Förnöjs. 183 (1752). Någon blind mästare .., som så förgapar sig i gjerningen, at han icke ser på sjelfva tron. Borg Luther 2: 465 (1753). Ers Maj:ts vackre hofstallmästare, som alla våra fruntimmer förgapa sig på. Crusenstolpe Mor. 2: 185 (1840). ”Hörde ni inte att jag bad er stiga in?” yttrade hon ånyo till mig, som, förgapad i hennes figur, ännu icke tagit ett enda steg. Blanche Bild. 2: 59 (1864).
2) (†) refl.: i hög grad förvåna sig (över ngt); med prep. på l. över. Jag förgapade mig öfver hans kunskaper. Tersmeden Mem. 2: 244 (1736). Jag förgapade mig på att se ett så ungt (äkta) par ligga åtskiljda. Därs. 4: 230 (1764). Ingen förgapade sig så högeligen öfver tilldragelsen, som magister Falallelej. CFDahlgren 5: 54 (1832). —
(I 2) -GARN3~2. [jfr d. forgarn] tekn. vid förspinning uppkommen förprodukt bestående av grova, lösa, svagt snodda trådar (av vilka det egentliga garnet sedan spinnes). UB 6: 376 (1874). SLorS 12: 16 (1896). —
(I 2) -GARVA3~20, -ning. [jfr d. forgarve] garv. låta (skinn l. hudar) genomgå en förberedande garvningsprocedur. AHB 52: 48 (1871). Hirsch LbGarfv. 100 (1898). —
-GASA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning; -are (se d. o.). [jfr d. forgasse, t. vergasen]
1) kem. o. tekn. till II 2 a; tr.: komma (fast l. flytande kropp) att övergå i gasform; intr., ävensom refl. l. i pass. med intr. bet.: övergå i gasform. JernkA 1847, s. 339. Brännare för förgasning och förbränning af flytande bränsle. AB 1890, nr 9, s. 1. Han förgasar .. kolet till koloxid. TT 1896, Allm. s. 193. Ur en behållare neddroppar oljan i rör, förgasas i dessa och utkommer i gasform. VL 1901, nr 44, s. 2. Ammoniak, som bringas att förgasa i refrigeratorn. SDS 1904, nr 239, s. 3.
2) (ny anv.) mil. till II 2 b: med giftig gas l. giftiga gaser belägga (ett område, en anstalt o. d.). KrigVAH 1921, s. 97. Gasgranatelden går ut på förgasning af ett terrängområde, vanligen af betydande storlek. 2NF 33: 263 (1921). —
-GASARE0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. m. tekn. till FÖR-GASA 1: apparat l. inrättning till åstadkommande av förgasning (av flytande brännmaterial vid brännare l. förbränningsmotor), förgasningsapparat, förgasningskammare. TT 1894, M. s. 47. Petroleummotorerna .. äro färdiga att arbeta, såsnart förgasaren hunnit blifva tillräckligt varm. LAHT 1903, s. 31. —
-GASNINGS-KAMMARE. tekn. till FÖR-GASA 1: rum (”kammare”) i brännare l. förbränningsmotor i vilket förgasningen försiggår. TT 1896, M. s. 79. SDS 1898, nr 573, s. 3. —
(II A) -GIFT04, n. (BOlavi 108 b (1578) osv.) ((†) r. l. f. OPetri MenFall A 8 b (1526), Swedberg Dödst. 158 (1711)); best. -et (ss. r. l. f. -en). [fsv. forgift; av mnt. vorgift, vbalsbst. till vorgeven (se FÖRGIVA, v.2)] (numera nästan bl. bygdemålsfärgat, föga br.) gift; äv. bildl. Tungan kan ingen man tämia, thet owinneligha oonda, full medh dödheligh förgifft. Jak. 3: 8 (NT 1526; Bib. 1917: dödande gift). Justina .. hade insupit det Arrianiske kätteriets fördömmelige förgifft. Dryselius Monarchsp. 232 (1691). Ondt sällskap som förgifft lär migh at skyy. Ps. 1695, 330: 6; jfr Ps. 1819, 342: 6. MB 17: 1 (Lag 1734). Rydberg RomD 53 (1877). En gång om året torde man, der råttor förekomma i mängd, genom användande af förgift böra göra en större utrotning bland dem. Langlet Husm. 635 (1884). Wisén i 3SAH 4: 116 (1889). särsk. (†) pregnant om arsenik. Wallerius Hydrol. 132 (1748). Forshæll OorgPharm. 193 (1838).
Spoiler title
Spoiler content