FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a γ) FÖR-RIDA. [jfr d. forride, t. verreiten] (†) överanstränga l. skada (en häst) gm ridning; rida fördärvad. Desze (nämnda) Ådrar blifwe slagne, när en Häst är förrijden. Rålamb 13: 122 (1690). Björkman (1889). —
(I 2 d, e) -RIDARE3~200, sbst.1 (-redare c. 1645) [jfr d. forrider]
1) (†) person som sändes ridande i förväg (för att kunskapa l. underrätta om ngns ankomst o. d.); ridande förbud; äv. bildl.: förebud (till ngt). Förridare skola för osz beställe, / I morgon wele wi komma mot qwälle. Carl IX Rimchr. 22 (c. 1600). Han .. knekar i haserna, och har förridare från döden. Dalin Arg. 2: nr 43, s. 3 (1734; uppl. 1754: förebåd).
2) person som rider före ett ekipage l. en skara l. procession o. d. l. först i en kavalkad o. d.; särsk. om ridknekt som rider framför (furstlig l. annan högt uppsatt persons) ekipage för att bana väg; förr äv. om den som rider på den främsta l. en av de främsta hästarna i ett spann: förkusk. Swedenborg RebNat. 1: 257 (1716); möjligen till 1. (Konungens vagn) kiöres af Stallmästaren Gustaf Wattrang, som hafver Berijdaren Reutercrantz til Förrijdare. UnderrKonFriedrKrön. 1720, s. A 4 a. (Bröllopsskaran) anfördes af sex till åtta förridare. Lovén Folkl. 150 (1847). Han åkte med förridare och löpare. Lundgren MålAnt. 2: 102 (1858, 1872).
