SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRRUTTNA förut4na l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förru´ttna Weste; förrùttna Dalin), v. -ade; förr äv. FÖRRUTTNAS, v. dep. -ades (Palmcron SundhSp. 267 (1642), KKD 10: 325 (1703)). vbalsbst. -ELSE (se d. o.), -ING.
Etymologi
[jfr d. forraadne, ä. d. äv. forraadnes, ävensom t. verfaulen; till FÖR- II 1 b α o. RUTTNA]
(i sht i skriftspr., ofta med facklig anstrykning) ruttna, undergå (stark) förruttnelse, sönderfalla l. upplösas gm förruttnelse, ruttna bort; förr äv. om (del av) byggnad o. d.: ruttna ned; i sht förr äv. allmännare: förmultna. Idhra rikedoma äro förrotnadhe. Jak. 5: 2 (NT 1526; Bib. 1917: multnar bort). Croppen moste forrotna och blijffua til iordh. OPetri Hb. G 1 a (1529). Hans Kött förrotnade (på grund av en svår sjukdom) på hans Kropp. Schroderus Os. 1: 455 (1635). 1 Kongzgårdh men nu aldeles nederfallen och föruttnat. BtKännVLand 6: 36 (1693). Om förruttnade lungor. Hygiea 1851, s. 708. Alun verkar som garfämne .. genom sina .. mot förruttning motståndskraftiga egenskaper. Hirsch LbGarfv. 299 (1898). Växtdelar, som småningom förruttna och bilda mylla. Östergren (1923). — särsk.
a) (†) om blod l. annan kroppsvätska (hos levande varelse): förskämmas. Blodhet Förskymles och småningom förrwtnar (genom olämplig diet). L. Paulinus Gothus Pest. 77 b (1623). At uti kroppen voro förrutnade vätskor. Hoorn Jordg. 2: 169 (1723).
b) (numera föga br.) bildl.: förskämmas, fördärvas, förstöras; upplösas; förr äv.: försvinna, utplånas. På thet the (kristna) vthaff werldennes onda begärelse icke skola lijka som osaltat maat förrotna och förderffuas. LPetri Kyrkiost. 83 b (1566). The ogudachtigas nampn (skall) förråtna. Phrygius Föret. 2 (1620). Det långsamt förruttnande Byzantinska riket. SvLitTidn. 1817, sp. 683. En förruttnad samhällskropp. Klockhoff ESkr. 237 (1866).
Särsk. förb.: FÖRRUTTNA UTAV. (†) om lem o. d.: ruttna bort (på ngn). L. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623).
Avledn.: FÖRRUTTNELIG, adj. (-rotn- 1615. -rottn- 1749. -rutn- 1805. -ruttn- 18071889) (numera knappast br.) som är utsatt för förruttnelse; förr äv. allmännare: underkastad förgängelse. Här bliffua .. (kropparna) (sägher Paulus) sådde förrotnelighe och snöplighe, skröplighe och naturlighe. Phrygius HimLif. 101 (1615). Nordforss (1805). Björkman (1889). jfr O-FÖRRUTTNELIG.
Avledn.: förruttnelighet, r. l. f. (†) Lind 1: 1658 (1749).
Spoiler title
Spoiler content