SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRRYCKT föryk4t l. fœr-, p. adj. -are (i bet. b); n. o. adv. =.
Ordformer
(-rycht c. 16451716. -ryckt (-rykt) 1623 osv. -röckt (-rökt) 16701673)
Etymologi
[eg. p. pf. till FÖRRYCKA 6; jfr d. forrykt, t. verrückt]
rubbad till förståndet, sinnesrubbad, svagsint, vansinnig, tokig, galen; förr ofta i förb. förryckt i huvudet l. hjärnan l. sinnet o. d.; om hjärna l. förstånd o. d.: rubbad; om handling l. yttrande o. d.: som röjer sinnesrubbning osv.; ss. adv.: på ett sätt som vittnar om sinnesrubbning osv.; om person äv. substantiverat. Förryckta huvuden. Ett förryckt beteende, skratt. En förryckt tanke(gång). Vara som förryckt, bete sig som (cn) förryckt. (De pestsjuka) bliffwa (stundom) förryckte vthi Huffwudet. L. Paulinus Gothus Pest. 27 a (1623). Brottfällingar och förrychte. Schroderus Comenius 312 (1639). ÅngermDomb. 1647, s. 78. Hans hiärna, som de nu mente vara förryckt. Lagerström Bunyan 1: 3 (1727). En förrykt Magister vid Upsala Academie. Ekelund Fielding 36 (1765). Så förryckt / Har ingen hört förtviflan ropa. CVAStrandberg 3: 273 (1854). Apg. 26: 24 (Bib. 1917). — jfr HALV-FÖRRYCKT. — särsk.
a) psykiatr. i inskränktare anv.: som lider av l. röjer l. vittnar om förryckthet (se d. o. slutet); paranoid; ss. sbst.: paranoiker. ASScF 2: 379 (1847). Förryckte med starkt framträdande vanföreställningar. Hallin Hels. 2: 308 (1885). Vissa förskrufvade eller förryckta drag. 2NF 25: 633 (1916). Gadelius Själsl. 3: 218 (1922).
b) (i sht vard.) med svagare bet. l. ss. skämts. överdrivet uttr.: som saknar l. vittnar om brist på sundt förnuft, ”tokig”, ”fånig”, ”fjollig”, idiotisk; äv.: som bragts ur jämvikten, rasande, ”galen”. Du gör mig förryckt med alla dina påhitt. Jag skulle följa honom? .. nej .., jag är icke så förryckt! Stiernstolpe DQ 1: 62 (1818). Förryckt jag var då henne tro jag svor. Hagberg Shaksp. 1: 50 (1847). Sånggudinna! är du rent förryckter. Sehlstedt 4: 19 (1871).
c) (vard., numera mindre br.) med bestämning inledd av prep. i: i högsta grad betagen l. förtjust, ”tokig”, ”galen” (i ngn l. ngt). Crusenstolpe Mor. 4: 283 (1841). Hon är tydligen förryckt i den långa räkeln! Palmblad Nov. 4: 51 (1851). (Cavallin o.) Lysander 280 (1875).
Avledn.: FÖRRYCKTHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara förryckt; sinnesrubbning, vansinne, galenskap; stundom (i sht vard.) med försvagad bet. (jfr FÖRRYCKT b): ”tokighet”, ”fånighet”, ”fjollighet”; äv. konkretare, om förryckt handling l. yttrande o. d.; i sistnämnda bet. äv. i pl. Wikforss 2: 885 (1804). Hennes förryckthet är .. icke af det förfärliga slaget. CFDahlgren 4: 230 (1831). Det bleve en hel avhandling att ta upp alla (författarens) förryckheter till skärskådande. Hallström KonstLiv 199 (1919). — särsk. psykiatr. i inskränktare anv., om en särskild form av sinnessjukdom (intelligensrubbning) som yttrar sig huvudsakligen i tvångsföreställningar (särsk. förföljelse- o. storhetsföreställningar) samt hallucinationer: paranoia. Primär, sekundär förryckthet (förryckthet som uppträder självständigt resp. ss. följdfenomen till annan sinnessjukdom). TLäk. 1835, s. 227. Ofta kan orsaken till förrycktheten spåras .. i ärftliga anlag. NF 5: 709 (1882). Religiös förryckthet (monomania religiosa). Därs. Gadelius Själsl. 3: 222 (1922).
Spoiler title
Spoiler content