SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRSITTA försit4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försi´tta Weste; försi`tta Dalin), v. -sitter, -satt, -sutto, -suttit, -sutten; se för övr. SITTA. vbalsbst. -AN (†, VRP 1647, s. 208), -ANDE, -NING (numera knappast br., Wikforss 2: 894 (1804), Heinrich (1814)).
Etymologi
[fsv. forsitia, liksom d. forsidde efter mnt. vorsitten, motsv. t. versitzen; till FÖR- II 1 a (i bet. 1 till γ, i bet. 2 till γ, ε, ϑ, i bet. 3 till ϑ)]
1) (†; se dock a) (gm stillasittande, ovärksamhet, kvarstannande hemma o. d.) försumma (ngt), uraktlåta, åsidosätta, undandraga sig (ngt); särsk.: uraktlåta att efterkomma (en befallning l. kallelse l. uppmaning o. d.) l. att infinna sig till (ett möte o. d.). Ingalwnda fförssithia hans begærendth. GR 1: 117 (1523). Hon .. försitter kyrkiogången på stoore högtijdzdagarne. BtFinlH 2: 352 (1670). Dher .. (frånvarande soldat) sin Tienst och Plicht, tredskeligen försitter. Söderman ExBook 165 (1679). När han kallat någon till sig, har ingen dristat hans bud försitta. Strinnholm Vas. 3: 105 (1823). — särsk.
a) med avs. på stämning inför rätta; numera bl. (mindre br.) jur. för att beteckna uteblivande från rätten den dag då målet enligt stämningen första gången förekommer till handläggning. Hon hade forszumeliga forszitied ij (dvs. två) v(år) n(ådige) herris Stempninger. GR 8: 171 (1533). Huru förfaras skal, när stemning försittes. RB 12 (Lag 1734; rubrik); jfr 2NF 31: 95 (1920).
b) i p. pf. med adjektivisk bet., om gård: förfallen, vanvårdad. Att gården genom Sahl. Stretovii förwållande och wårdzlöössheet (är) aldeles ruinerat och försutin. VDAkt. 1695, nr 609.
2) försumma att passa på (tiden l. tillfället för ngt); gm dylik försummelse gå miste om (ngt) l. låta (ngt) gå sig ur händerna; särsk. jur. med avs. på viss utsatt tid med vilken en rättighet (t. ex. rätten att söka en tjänst l. att framställa klagomål) upphör att gälla resp. med avs. på en rättighet som förloras, om den icke bevakas l. tages i anspråk inom viss utsatt tid; ofta i p. pf. med adjektivisk bet. Försitta fatalierna. Försitta sin talan. Ett försuttet käromål. Ett försuttet tillfälle. Hycklare försittia intet sin tijdh, ther theras fördeel står. Bullernæsius Lögn. 159 (1619). Den, som denne termin nu försitter, och icke i akt tager, han skal derefter ingen betalning (för kreditivbankosedlarna) hafwa at förwänta. Stiernman Com. 3: 511 (1667). Mån' jag Nådens tid försutit, / At jag tröst ej niuta får? Frese AndelD 55 (1726). Rätt att yrka skilsmässa försittes i vissa fall sex månader efter vunnen kunskap om skilsmässeorsaken och tre år efter dess faktiska inträdande. 2NF 25: 1009 (1917). — särsk.
a) jur. i uttr. återställa (förr äv. giva åter) l. återfå (få åter) försutten tid l. tid som är försutten, återgiva resp. få tillbaka de(n) rättighet(er) som förlorats gm försittande av ngn viss tid. RB 31: 2 (Lag (1734). Alla Ansökningar, at Konungen må .. återställa laga tid, som försuten är. RF 1809, § 18. 2NF 36: 566 (1924).
b) jur. övergående i bet.: (gm försummelse att passa på tiden) ådraga sig (ett vite); numera knappast br. utom i p. pf. i uttr. försuttet vite. Weste (1807). SD(L) 1897, nr 59, s. 3. Yrkande om ådömande af försuttet vite. SFS 1905, nr 64, s. 8.
c) (†) refl.: fördröja sig (gm stillasittande l. kvarstannande). Om .. wandrare .. vthi hwar krogh och ölhws ingå och töffua, så kunna the snart försittia sigh, at the förspilla sina dagzreso. PErici Musæus 5: 252 b (1582). Strinnholm Hist. 1: 352 (1834).
3) (numera mindre br.) öda bort l. spilla bort (tid); sätta till (tid på ngt onyttigt). Tegnér (WB) 6: 149 (1826). Ingen tid försittes med att åter höra hvad man redan genomgått. Därs. 8: 144 (1836). (Arbets-)folket försatt en ansenlig tid genom att (osv.). Lindqvist Herr. 211 (1917).
Spoiler title
Spoiler content