SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖR- ssgr (forts.):
(I 1 c β) FÖR-SKYMMA3~20, v.1 (föga br.) skymma för (ngt); nästan bl. i p. pf. Dalin (1852; angivet ss. föga brukl.). Solen var förskymd av moln större delen av dagen. Östergren (1923; betecknat ss. ”skönl.”). —
(II B) -SKYMMA, v.2 (†) göra skum, skymma. En gryning, som lätt kan förskymmas. Thorild 3: 137 (1791). Nu har hon gått — och tåren / Förskymmer mången blick. Wallin Vitt. 1: 290 (1836). Spongberg Soph. 9 (1866). —
-SKYNDA. [i bet. 1, 2, 4 till FÖR- II B, i bet. 3 till FÖR- II 1 c α] (†)
1) intr.: skynda (med ngt). Som iag will förmoda dhet Eder Faderl. Högwyrdigheet och Max: Ven: Consistorium .. med Communicationen förskynda. VDAkt. 1707, nr 667.
2) tr.: (skyndsamt) sända (ngt) l. avfärda (ngn). Vele j alt för ty forskynde honom (dvs. daljunkaren) til tẏsklandt. GR 5: 68 (1528). Thet breff j haffue forskyndat oss. Därs. 9: 312 (1534). Därs. 10: 115 (1535).
3) refl.: förhasta sig. Härads Rätten förskyndade sig, med dess åtgjärd. VDAkt. 1798, nr 408.
4) tr.: tillskynda (ngn ngt). Palmær Eldbr. 115 (1840). All den sorg, han har förskyndat mig. Ridderstad SDikt. 3: 358 (1862).
Särsk. förb. (†): förskynda sig upp. skynda sig upp. Forskynde tig vp (till Stockholm), thet snareste tu kan. GR 11: 104 (1536). —
(I 1 a) -SKÄFTNING3~20. (numera mindre br.) tekn. på stångjärnshammare: den del av hammarskaftet som räcker utom hammarögat. Rinman (1788). Kindblad (1871). —
(jfr I 3) -SKÄL, sbst.1 [fsv. forskiäl, vbalsbst. till skilia fyri, förestava (ngt), bestämma m. m.] (†) villkor, förbehåll; bestämmelse. GR 1: 3 (1521). Ty dömde iagh samma köp stadigt och fast at blifua effter denne här dagh, medh sådanne och samme förskääll, som föreschrifwit står. BtFinlH 3: 77 (1537). Stiernman Riksd. 633 (1607). —
(II A) -SKÄL04, sbst.2 (-skel 1749—1769) [sv. dial. förskäl; liksom d. forskel av mnt. vorschel] (numera bl. ngn gg i sydligaste Sv., starkt bygdemålsfärgat) skillnad; åtskillnad. Lind (1749). Det förskäl, som göres imellan våta och torra vägen (i fråga om ämnens föreningskraft). VetAH 1789, s. 28. Dä ä' förskäl på kung Salomo å Håkan i Hultet. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
(II 1 a β) -SKÄLLA, v. (†) ”skälla ut”, skymfa. BtHforsH 1: 148 (1625). (Han) förskällde honom med sådanna ord, som iblandh ährligh folck otilbörlighen ähre at höras. MeddSlöjdf. 1891, s. 39 (c. 1646).
Spoiler title
Spoiler content