publicerad: 1927
FÖRSMÅ försmå4 l. fœr-, v. -smår -små4r, -smådde -småd4e (jfr anm. 2:o sp. 2313), -smått -småt4, -smådd småd4 ((†) pres. konj. -små Tegnér (WB) 1: 119 (1804). — sup. -småt 1740. p. pf. -småd 1526 —c. 1550; -smådt, m. 1628; -småt, n. 1738). vbalsbst. -ELSE (†, Dähnert 279 (1746)), -ENDE (Schroderus Comenius 374 (1639) osv.), -NING (†, Lind (1738), Möller (1745, 1755)).
Ordformer
(-sma 1534 (: -smaendis, p. pr.). -smaa 1523—1526. -smo 1612. -små (-småå) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. forsma, liksom d. forsmaa o. (y.) isl. forsmá, fyrismá efter mnt. vorsmān, eg.: förringa o. d., till smā, adj. (se SMÅ); jfr t. verschmähen. Jfr FÖRSMÄDA]
1) förakta (ngt l. ngn), ringakta anse för (alltför) ringa l. värdelös (för att eftersträva o. d.); numera nästan alltid med bibegrepp av l. övergående i bet.: (föraktfullt l. stolt) avvisa, vägra att emottaga l. antaga, visa ifrån sig, rata; med avs. på person numera vanl. i fråga om kärlek(sförhållande), i sht förr äv. närmande sig bet.: förskjuta o. d.; äv. med följande inf.: anse under sin värdighet (att), icke nedlåta sig till (att), förakta (att); stundom i överförd anv. med saksubj. Försmå någons kärlek. En försmådd friare. Försmå ett erbjudande, en välgärning. Försmå alla smygvägar. Hon försmådde att använda undanflykter. Sendhe wii Nw Eder en lithen skenck viliandis Ati thet Lille Ecke forsmaa. GR 3: 202 (1526). Hwilken är någhon tijdh aff honom (dvs. Herren) försmådd, som honom åkallat haffuer? Syr. 2: 10 (Bib. 1541). Tilbudhin tiänst är offta försmådd. Axehielm (c. 1630; under biudha 2); jfr Grubb 605 (1665). Astarbea då hon fann sig försmådd, öfvergaf sig aldeles til sin hitzige vrede. Ehrenadler Tel. 119 (1723). I sig sjelf är det väl blott ett barnsligt högmod att försmå all annan framgång än den högsta. Tegnér (WB) 4: 178 (1822). Icke heller försmår hon (dvs. skogsmusen) djurämnen. Nilsson Fauna 1: 349 (1847). I enkel drägt, med lockar som försmå / Frisörens konst. Snoilsky 2: 42 (1881). Mig (dvs. visan) försmå de flesta. Wirsén Vis. 2 (1899). — särsk.
a) utan bibegrepp av avvisande l. ratande o. d.: förakta; numera bl. (föga br.) med avs. på person: ringakta, se ned på, se över axeln. Achta thet högt som werlden försmåår. OPetri 2Post. 43 a (1530). Alle the som äradhe honom, the försmå honom nu. Klag. 1: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: förakta). Fåkunnig gäst i högbänk försmås. Tegnér (WB) 5: 15 (1825). Försmå icke fattiga vänner! Östergren (1923).
b) (numera mindre br.) med avs. på råd, förmaning o. d., förr äv. bud l. befallning, bön o. d.: förakta, sätta sig över, icke ta hänsyn till l. lyssna till resp. åtlyda. Them ther worth bwdth ok wilia fförsethia ok fförssmaa wilia. GR 1: 108 (1523). Han har min bön försmått. Nordenflycht QT 1745, s. 135. Varför försmådde han min varning? Jensen Hudson Ombútr. 37 (1922).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) med sakligt subj.: harma, förtryta, gräma (ngn); äv. opers. med att-sats l. i förb. låta sig (ngt) försmå; äv. med personligt subj.: harmas, känna förtrytelse, gräma sig över (att). Diäffulen lätt sigh thz fförsmå. / At menniskian skulle then glädie ffåå. CreatMundi 4 (c. 1570). Thet (dvs. att han blev avsatt från biskopsämbetet) månde honom storligen försmå. Benzelius MonHistVetEcclSv. 135 (c. 1607). Keysaren (dvs. Fredrik II) försmådde storligen, at (osv.). Schroderus Sleid. 171 (1610).
Spoiler title
Spoiler content