publicerad: 1927
FÖRSMÄLTA försmäl4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försmä´lta Weste; försmä`llta Dalin), v. -er, -smälte, -smält, -smält, ss. intr. äv. (numera bl. i högre stil, i sht i poesi) -smalt, -smulto, -smultit, -smulten; se för övr. SMÄLTA, v. vbalsbst. -AN (†, OxBr. 11: 356 (1646)), -ANDE, -NING.
Etymologi
[fsv. forsmälta, nedsmälta; jfr d. forsmelte, mnt. vorsmelten, t. verschmelzen; till FÖR- II B]
I. tr.
1) (numera nästan bl. i fackspr.) bringa (ngt) i smältning, (fullständigt) smälta (ngt); i sht med avs. på metall l. malm o. d. OxBr. 11: 356 (1646). Den myckenhet (malm) man åstundar försmälta. EconA 1808, mars s. 100. JernkA 1909, s. 133. Ett visst kvantum bly försmältes och hälles i ett kärl med vatten. Östergren (1923). — särsk.
a) (†) nedsmälta (bearbetad metall, mynt o. d.). Stiernman Com. 1: 202 (1569). Försmälta päningar. Schultze Ordb. 4582 (c. 1755). — i pass., närmande sig intr. bet. Tornet .. itändes af ljungeld .., då tillika 6 vackra Klockor försmältes. Hülphers Dal. 367 (1762).
b) (mindre br.) mer l. mindre bildl. Kyska Diana .., omgif mitt hjerta med en is, som ingen kärlekens blick äger at försmälta. Björn Besynn. 7 (1792). Östergren (1923). — särsk.
α) (†) komma (ngt) att smälta ihop l. bortsmälta (se d. o. II 2 c) l. försvinna; äv.: decimera. Ärfarenheten .. wijsar det en Armée uti fält .. af swåra och smittosamma sjukdomar offta ansättes, och af dem mehr, än fiendens anfall och svärd, försmältes och förtäres. LMicrander (1702) hos Hjelt Medicinalv. 3: 209. Atterbom Minn. 232 (1817).
β) (†) med avs. på person l. hjärta l. sinne: göra vek. Björn Okände 113 (1791). Hans lära .. / försmälter hårda hjertan. Tegnér (WB) 5: 157 (1825).
2) (†) med avs. på föda: smälta. BOlavi 47 b (1578). (Vi hava) strupe til at nedsvälja maten, mage til at försmälta den. Hoffmann Förnöjs. 72 (1752). Bælter JesuH 5: 18 (1759). — jfr: Thet .. som digererer och försmälter all wedsko j magan. BOlavi 23 a (1578).
3) (†) bildl., med avs. på ngt obehagligt, t. ex. en skymf l. dyl.: smälta, tåla; med avs. på harm o. d.: svälja. (Huset Österrike har) inthet kunnat försmälta then tort, som them således är worden tillfogat. RARP 6: 42 (1657). Den honom tilfogade orätten kunde han alldrig försmälta. Möller (1790). Han teg och all sin harm försmälte. AJourn. 1815, nr 166, s. 2.
4) (i vitter stil, mindre br.) sammansmälta, förena. En högre Sol i skaldens hjerta / Till harmoni försmälter köld och smärta. ESjöberg 5 (1820). (Runeberg strävade) i hela sin världsåskådning .. att försmälta det storslagna och enkla. Söderhjelm Runebg 2: 459 (1906).
II. (†) refl., bildl.: smälta samman, förena sig, ”förmäla” sig (med ngt). MarkallN 1: 90 (1820). Det var .. ett fromt barns hela menlöshet, som i hans ädla uppsyn, alltigenom, försmälte sig med tänkarens snille. Atterbom Siare VI. 2: 177 (1855).
III. intr.
1) (numera bl. i vitter stil, i sht poesi, mindre br.) smälta; numera bl. om is l. snö l. dyl.; förr äv. med av prep. av inledd bestämning angivande orsaken till smältningen. 2Petr. 3: 12 (NT 1526). Salt försmälter. Schultze Ordb. 4583 (c. 1755). Denna snön försmälte snart af den blida väderleken. VetAH 1802, s. 157. Bland försmultna drivor. Söderberg Idyll. 14 (1923).
3) mer l. mindre oeg. l. bildl. — särsk.
a) (i sht i vitter stil, föga br.) upplösas l. sönderfalla; smälta ihop; smälta bort, försvinna. Mitt qval försmälta skall, som vårens snö. ESjöberg 47 (1824). Karlen kände hela sin vrede försmälta vid denna ovana vänlighet. Östergren (1923). — särsk.
α) i numera obr. anv. Ty är hennes (dvs. Iesabels i Babylon) stool försmolten. Ps. 1536, s. 83. Han .. stilte stormen, oc wåghen försmalt. PErici Musæus 1: 152 a (1582). Thenne muren (är) med tiden försmulten, at man nu allenast några .. lemningar theraf se kan. Lenæus Hübner 83 (1726). Du glömmer bort dig kanhända som nogast ett ögonblick, och med det ögonblicket försmälte en evighet af fröjder. Thomander Pred. 1: 300 (1849).
β) om förråd o. d.; förr äv. om samling av personer (särsk. om krigshär): (småningom) avtaga i antal l. storlek (o. försvinna), smälta samman, smälta ihop, decimeras. Gardiet är af Farsoten här i Staden, samt Commenderingar, så försmält och medtagit, at de få öfwerblefne näppligen til annat än wakthållande hos Öfwerheten förslå. Loenbom Stenbock 2: 306 (i handl. fr. 1711); jfr I 1 b α. Försmultit har i tidens lopp / Min resekost af mod och hopp. Wirsén Vint. 75 (1890).
b) (i vitter stil) om person: (liksom) upplösas på grund av gråt o. d., smälta (i tårar l. gråt o. d.). Hans grå hår, Hans fallne, men Majestätiske anlete .. gjorde det intryck hos .. menigheten, at de snart af gråt hade försmultit. Celsius G1 2: 355 (1753). Jag ville försmälta i tårar. HistLittStud. 3: 146 (1882).
c) (numera föga br.) om person l. sinne o. d.: bliva vek, vekna, röras. Deras hjertan äro af naturen så veka och lättrörda, att de försmälta vid blotta föreställningen af det menskliga eländet. Hagberg Pred. 2: 149 (1815). Såsom jag bilden af vax här smälter, hjelpt af gudinnan, / lika försmälte han strax af kärlek, Myndiern Delfis! Lagerlöf Theokr. 11 (1884).
d) (i sht i vitter stil) smälta samman, smälta ihop (med l. i ngt l. vartannat). Minnet af Tiecks sorgspel försmälte i mitt inre med dessa yttre bilder. Atterbom Minn. 121 (1817). Min hela själ är väntan, mina sinnen / Försmält uti ett enda: hörseln. Wecksell DHjort 31 (1862). Där himmel och jord försmälte i varann vid horisonten. Östergren (1923). — särsk. om färger l. toner; ofta: (omärkligt) övergå (i varandra). Hammarsköld SvVitt. 2: 161 (1819). Tusen färgor .. / .. alla månlikt matta, nattligt ljufva / Och vekt försmältande i fridens skymning. Atterbom LÖ 1: 285 (1824). När tonerna försmälte i varann och (osv.). Östergren (1923).
e) (i vitter stil, mindre br.) i p. pr. ss. adj., om ljud l. ton, stundom om ljus: smältande, vek, mild; behaglig, ljuv. Du får .. höra .. ljufva försmältande toner på Claveret. Eurén Kotzebue Orth. 3: 154 (1794). Den .. ljufva månens försmältande sken. CFDahlgren 4: 188 (1831). Romantikens försmältande månljus. Nyblom i 3SAH 13: 238 (1898). Att det kunde komma fram något så försmältande ljuvligt ur stråke och strängar! Lagerlöf Liljecr. 278 (1911).
Spoiler title
Spoiler content