publicerad: 1927
FÖRSÅT förså4t l. fœr-, sbst.1, n.; best. -et; pl. = ((†) -er Wrangel Tact. 201 (1752), Scholander 2: 77 (1866)).
Ordformer
(-sått 1535—1726. -såett 1561. -sott 1555)
om förhållandet att ngn döljer sig (där ngn annan skall gå fram) för att därigm kunna med större framgång anfalla honom; bakhåll; stundom närmande sig l. övergående i bet.: snara, fälla. Ligga l. lägga sig l. ställa sig, förr äv. sitta l. stå l. sätta sig l. vara i försåt för ngn. Ställa, förr äv. beställa l. göra l. lägga l. sätta försåt för ngn, förr äv. ställa ngn med försåt efter l. ställa (för) ngn ngn l. ngt i försåt. Råka ut för ett försåt, förr äv. falla i försåt. För ty, meer än fyratiyo män aff them, wilia wara j försååt för honom. Apg. 23: 21 (NT 1526; Bib. 1917: ligga i försåt). Then skalk som stod i forsåth j en tiock skogh oc sköth en skeckte vdj wår tro man. GR 4: 123 (1527). Fienden (började) att attaqvera oss medh 40 el(le)r 50 stycken tillijka, hwilcka woro stelta oss i försåth. KKD 3: 125 (1708). Sitter man i försåt för annan .., at honom skada giöra. MB 21: 6 (Lag 1734). Som de förde krig med mera mod än försiktighet, föllo de i försåt. Kolmodin Liv. 2: 191 (1832). De Geer i 3SAH 1: 154 (1886). — särsk.
a) konkret.
α) om plats där ngn ligger i försåt; särsk. jäg. om ”bröstet” l. ”hållet” av ett drev. Till tecken att skallet är färdigt, aflåssas så väl tvänne skått vid bakskallet, som ock vid försåtet. Hillerström Björnf. 20 (1750). Swederus Jagt 330 (1832).
β) (mindre br.) om själva den anordning varigm man ställer ett försåt för ngn. Stora försåter göras gemenligen i skog; men der ej skog är, anläggas de i dälder. Wrangel Tact. 201 (1752). (Räven hade) tydligen gjort sig noga underrättad om det nya försåtets beskaffenhet. HLilljebjörn Hågk. 1: 34 (1865). Fatab. 1906, s. 9 (i fråga om fallgrop). — jfr (†): The Swenske hade så försichtelige förwaradt sigh med försått och skörwacht, att the finge hwar och en speiare fatt. Svart G1 32 (1561).
b) i mer l. mindre bildl. anv.; ofta övergående i bet.: ondt anslag, stämpling o. d. För diefulens försååt och list .. Bewara oss milde Herre Gudh. Cat. 1572, s. G 1 b. Han vet .. huru många försåt ställes för en gunstling. Dalin Arg. 1: 11 (1732, 1754). Tegnér (WB) 5: 211 (1826). Fruktar du försåt ifrån min broder, / Hertig Rödskägg — Säg, min tankes sol? Snoilsky 1: 165 (1874). Österling Fränd. 1: 16 (1912). jfr (†): (De lagkloka o. fariséerna började) listeligha frågha honom om mong stycke medh försåt. Luk. 11: 53 (NT 1526). — särsk. (†) i uttr. göra försåt på ngn, bedriva stämplingar mot ngn. Om någor gör försåt på osz såsom Sweriges Konung, och wil osz dräpa medh Ord eller gärningar. Krijgsart. 1621, § 133.
Ssg: A: FÖRSÅT-STÄLLARE. (försåt- c. 1755—1900. försåts- 1746—1784) (†) person som ställer försåt l. bedriver stämplingar. Dähnert 168 (1746). Epigenes (hade) redan länge i hemlighet varit en försåtställare och förrädare mot riket. Emanuelsson Polyb. 2: 211 (1834). Tamm SammansOrd 69 (1900).
B: FÖRSÅTS-STÄLLARE, se A.
Avledn.: FÖRSÅTERSKA, f. (†) till b: kvinna som bedriver stämplingar. Schroderus Os. 1: 336 (1635). —
FÖRSÅTIG, adj. (†) till b: som stämplar (mot ngn). Förster och Herrer, Land och Städher äre the (dvs. köpmän och krämare) försåtige, ransaka theras hemligheter, och trachta offta effter theras förderf. Fosz 469 (1621; nt.: upsatzich). —
FÖRSÅTISK, adj. (†) = FÖRSÅTLIG, adj.1 1. (Adonias) försåtiska och förrädiska bön. LPetri Wijgd. B 3 a (1538). CarlskrVeckobl. 1782, nr 11, s. 2. —
FÖRSÅTLIG, adj.1, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content