1) (numera knappast br.) som sker l. utföres gm försåt l. som innebär ett försåt; förr äv. om person: som ligger i försåt l. lockar (ngn) i försåt. Schroderus Sleid. 92(1610). Dräper man, eller qvinna, annan försåteliga och i löndom. MB 12: 1(Lag 1734). Försåtelig dråpare. Lind(1749). (Hamlets) försåtliga hämnd på Rosencrantz och Guildenstern. SKN 1841, s. 122.Auerbach(1908).
2) i utvidgad anv.: som döljer sin farlighet l. sin oangenäma innebörd o. därigm är svår att skydda sig emot, förrädisk, lömsk; full av försåt o. farlighet; äv.: som åsyftar att bedraga l. snärja (ngn) l. leda (ngn) på villovägar. En försåtlig fråga. Lägga sina ord på ett försåtligt sätt. Ett försåtligt beröm. (Kalvinisterna) bruka thet Ordet (Wäsäntligen) försåteligen, och vthi itt twifwelachtigt Förstånd. Schroderus Os. III. 2: 102(1635). Är man trött måste man dubbelt väl akta sig för att stiga vårdslöst på de försåtliga, lösa stenar .., hvarmed hela berget är öfversålladt. TurÅ 1888, 5: 45. Det värsta är, att .. (hundarna) äro så argsinta och försåtliga. Retzius Nil. 189(1891). Ett sådant fel (dvs. formblandning) (kan) stundom .. vara ganska försåtligt. Cederschiöld o. Olander Vink. 54(1901).
Avledn.: FÖRSÅTLIGHET, sbst.1, r. l. f.
1) (†) till 1: förhållande(t) att ngn ligger i försåt l. att ngt sker gm försåt o. d.; försåt. Om han sith lif ifrån försåtlighet will frija. Börk Darius 962(1688). Kellgren 3: 251(c. 1790).
2) till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara försåtlig, lömskhet. LBÄ 7—8: 120(1797). konkretare: försåtligt yttrande o. d. Parlamentsoppositionens försåtligheter mot ”den hedervärde ministern”. Hallström i 3SAH 24: 448(1910).
