publicerad: 1928
FÖRTJUSA förɟɯ4sa l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtju´sa Weste; förtjùsa Dalin), v. -ar (i högre stil äv. -er), -te l. -ade, -t l. -at, -t (pr. sg. -ar Isogæus Segersk. 1021 (c. 1700) osv.; -er Isogæus Segersk. 787 (c. 1700), Lamm Oxenst. 33 (1911). ipf. -ade Ehrenadler Tel. 432 (1723) osv.; -te L. Paulinus Gothus Ratio 239 (1617) osv. sup. -at Rüdling Suppl. 283 (1740) osv.; -t Celsius G1 1: 157 (1746) osv. p. pf. -ad Rosenfeldt Vitt. 234 (c. 1690), Andersson Kal. 14 (1906); -t Schroderus Liv. 668 (1626) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE, -ARINNA o. -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(-kuste, ipf. L. Paulinus Gothus Ratio 239 (1617). -kusit, sup. LLaurentii Nyåhrspr. D 1 b (1618). -kuset, p. pf. n. LPetri 1Post. Z 8 a (1555). — Förr ofta skrivet -kjusa)
Etymologi
1) (†) förtrolla, förhäxa. L. Paulinus Gothus Ratio 239 (1617). Af Frw Veneris bedrägelige löfierij förkiuste. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668); jfr 2. Ser man på Seraillen tro .. (turkarna) at man kan förtjusa med otrogna ögon dem som bo där. Björnståhl Resa 3: 284 (1778). Det fanns fruntimmer, som kunde förtjusa och förhexa karlar, så framt dessa ej hade ett stycke flygrönn i vestfickan. Lovén Folkl. 188 (1847). — särsk. [efter fr. enchanté, p. pf.] i p. pf. ss. adj. i bildl. l. överförd anv.: ”förtrollad”, förtjusande (se 3 a), ljuvlig, härlig. Men den förtjusta grottan retar / Den djerfhet herden redan har. Creutz Vitt. 55 (1755). Jag andas fjärilns luft på en förtjusad jord. Lidner 1: 122 (1784). JGOxenstierna 4: 263 (1815; klandrat i SvLitTidn. 1815, sp. 782).
2) (†) beröva (ngn l. ngns sinne) sansning l. kritiskt omdöme l. förmåga att pröva, dåra; förvilla l. förvirra (ngn l. ngns sinne), göra (ngn) förryckt (särsk. i p. pf. ss. adj.: förryckt, från sina sinnen, dåraktig, vanvettig); gm bländvärk narra (ngn); äv.: försänka i dvala, döva l. söva (ngn l. ngt). LPetri 1Post. Z 8 a (1555). At vpwäckia osz til bättring ifrån then stora Säkerhet, hwar uti wi länge förkiuste och söfwade warit. Block Pest. 2 (1711). Han skal vara Gud och människor ansvarig för dess (dvs. sitt) förkjusta upförande. OAcrel PVetA 1750, s. 10. Frälsaren ville icke förtiusa menigheten, och genom ovanlig glants vända til sig theras förundran. Bælter GudS 62 (1751). (Skallerormen) tillägges den synnerliga egenskap, at kunna förkjusa foglar och andra smådjur, dem han vil hafva til rof. VetAH 1753, s. 59. Skamm och nesa nog, att desse snåle och bedräglige munchar hafva kunnat så förtiusa förnuftiga menniskior. Stiernman PVetA 1758, s. 66. Jag skal nog förhindra at du inte til slut, förtjust af en berycktad qvinna, blir en vanheder för din slägt. Björn FörfYngl. 79 (1792).
3) (numera mindre br.; se dock a o. b) på ett mäktigt sätt intaga l. gripa (ngn l. ngns sinne), hänföra (ngn), försätta i extas; numera nästan bl. i försvagad anv.: fängsla, tjusa. (Mentors) behagelige och krafftiga taal intog och förkiusade allas hiertan. Ehrenadler Tel. 432 (1723). Förtjusad af en helig yra / Sjung Vänskapens och Damons pris. Kellgren 2: 285 (c. 1790). Lagerbjelke (skall) med sitt Inträdestal i Sv. Acad. .. ha förtjust och öfverraskat alla. Tegnér (WB) 3: 399 (1819). Sachsiska Schweiz förtjuste mig och föreföll mig .. storartadt. De Geer Minn. 1: 46 (1892). (Förf.) har förlänat denna bild (av en hängiven, uppoffrande maka) en daggfrisk skärhet, som förtjusar läsaren. PT 1900, nr 127 A, s. 3. — särsk.
a) (i sht vard., fullt br.; särsk. i kvinnospr.) i p. pr. ss. adj. (o. adv.), om person l. sak: som gm skönhet l. behag betager l. griper, bedårande, betagande, intagande, betagande vacker, ljuvlig, härlig, ”förtrollande”. Ågren Gell. 10 (1757). Hr Diderots Berättelser om denna Förstinnan (dvs. den ryska kejsarinnan) äro förtjusande. Björnståhl Resa 2: 171 (1774). Knappt någon stad i Sverige är så rik på lummiga trädgårdar som det lilla förtjusande Borås. Ödman VexlBild. 5 (1887, 1893). Jag .. gjorde .. en förtjusande tur i Ringerike. De Geer Minn. 2: 90 (1892). — särsk. (†) med bestämning inledd av prep. av: bedårande osv. på grund av l. genom ngt. Den lilla ön är förtjusande af yppig grönska och okonstlad naturskönhet. Bremer GVerld. 1: 219 (1860). Sturzen-Becker 1: 144 (1861).
b) i p. pf. förtjust (förr äv. förtjusad) ss. adj.: gripen, hänförd; numera bl. (fullt br.) i försvagad anv.: tjusad, betagen; ofta med bestämning inledd av prep. i, stundom åt, förr äv. av (jfr för övr. under α, β): gripen l. hänförd av ngt; tjusad av l. betagen i ngt; särsk. (i sht vard.) med överdrift i uttrycket, i förb. vara förtjust i osv. ngt, tycka om ngt. Jag, intagen, förtjusad, utom mig, föll för hennes fötter. Gustaf III 2: 310 (1783). Hougberg .. (är) helt förtiust i alla dina arbeten. AMFranzén (1798) hos Roos FamArkiv 35. Jag var förtjust af de små sköna barnen. Bremer Pres. 9 (1834). CSnoilsky (1882) hos Warburg Snoilsky 310. De Geer Minn. 2: 180 (1892). Nordbon är belåten med att bli förtjust. Sydländingen vill bli hänförd. GHT 1898, nr 6, s. 2. jfr STORM-, ÖVER-FÖRTJUST. — särsk.
α) (vard.) förälskad, kär; med prep. i. Widegren (1788). Jag blef .. hvad man kallar förtjust i än den ena, än den andra unga flickan. Wetterbergh Penning. 377 (1847).
β) (vard.) övergående i bet.: glad, lycklig; äv.: mycket belåten; med prep. över, stundom åt. Stiernstolpe DQ 1: 60 (1818). Helene och Natalia voro alldeles ”förtjusta”, som de sjelfva ofta pläga uttrycka sig, öfver Din godhet att ihågkomma dem särskildt (med hälsningar). FoU 20: 133 (1844). En .. flicka, som är förtjust åt tanken att få resa till Italien. PT 1898, nr 281 A, s. 3. Nilsson FestdVard. 45 (1925).
γ) (†) med prep. på: pickhågad l. begiven på, lysten efter. Comoedier och lustbarheter är man förkiust uppå. BtKännVLand 5: 210 (1764).
4) (†) refl. o. (enst.) i pass. med intr. bet.: bliva betagen l. entusiasmerad l. förtjust; bliva förälskad l. förälska sig (i ngn l. ngt); bliva glad l. lycklig (över ngt). Lidner 1: 349 (1783). En liten landtflicka som glömde allt för att förtjusa sig i kronprinsen som gick ensam bland folkmängden. Bremer Brev 1: 336 (1835). Jag har så förtjusat mig öfver Snoilskys dikter i dag. FLimnell (1881) hos Dahlgren Lyr. 40.
2) (i vitter stil, numera föga br.) till 3: tjusare. Eurén Kotzebue Cora 24 (1794). I purpur satt förtjusaren på thronen, / och spiran var en trollstaf. Tegnér (WB) 8: 4 (1836; om Gustav III). —
FÖRTJUSARINNA, f. (mera tillf.) till 3: förtjuserska. Franzén Skald. 1: 154 (c. 1800, 1824). Kindblad (1871). —
FÖRTJUSERSKA, f. (i vitter stil) till 3: förtjusande, förtrollande, förförisk kvinna. Lind (1749; under bezauberin); möjl. till FÖRTJUSA 1 l. 2. Atterbom LÖ 1: 266 (1824). Risberg Prop. 35 (1905).
Spoiler title
Spoiler content