publicerad: 1928
FÖRTRÖSTA förtrös4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtrö´sta Weste; förtrö`ssta Dalin), v. -ade; se för övr. TRÖSTA. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se FÖRTRÖSTNING), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.); jfr FÖR-TRÖST (se d. o.).
Etymologi
[fsv. fortrösta sik, tilltro sig, drista, efter mnt. vortrosten; jfr d. fortrøste, t. vertrösten; till FÖR- II B]
1) (numera knappast br.) trösta, hugsvala, ingiva (ngn) tröst l. tillförsikt l. förhoppning. GR 7: 544 (1531). Vthaff Euangelij hugneligha Lyffte förtröstadhe, .. Bidhiom Gudh om Syndernas Förlåtelse. L. Paulinus Gothus Pest. 25 b (1623). Fältmarskalken .. förtröstar .. (översten) med att .. (Karl XII) nog skall gå i land med sin ”glorieuse dessein”. KKD 9: v (1913). — särsk.
a) (†) refl. (jfr c slutet), i uttr. förtrösta sig med ngt, trösta sig med ngt, hämta tröst ur ngt. Förtrösta ehr dermed: Guds hand förvandlar alt. Rudeen Vitt. 315 (1700). Kenorin Runbom 21 (1729).
b) (†) uppmuntra, ingiva (ngn) mod (till ngt). Vpåå thet Maria wil teste yterlighare förtrösta osz til ath wij skola falla in till gudz barmhertugheet. OPetri MenFall K 3 b (1526). (Herr Åke) fortröstede .. then schalckehob tiil at ware fuldt herdede j thet the begönte och foretaghet haffde. GR 5: 78 (1528). Tegel G1 2: 414 (1622).
c) (†) övergående i bet.: sulagera (ngn för ngt), lova l. giva (ngn) ersättning (för ngt), ersätta (ngn för ngt); ofta med en av prep. med inledd bestämning. Wij haffwe förtrösted Germund medt en annen förläning, ther han sig med behielpe kan. GR 15: 497 (1543). Udi then stadt vij hade förmodet bröllop och gläde, förtröster han oss medt feijgde och krigh. Därs. 29: 173 (1559; ironiskt). Det täktes Eders HögEdle Högwyrdighet mig med bem:te min Son och des hielp soulagera och förtrösta. VDAkt. 1697, nr 58. — särsk. refl. (jfr a): få l. räkna på l. hoppas på (ngt) ss. sulagemang l. ersättning. Therföre motte berådslås, hure therum (dvs. om den engelska ”äktenskapshandeln”) vare schall, och hvad the anndre våre barnn scholle sigh theremott och samme store bekostnedt till gode att förtröste haffve. GR 29: 530 (1560).
2) utlova, lova, tillförsäkra.
a) (†) med (indirekt) personobj. o. sakobj. l. inf.: tillförsäkra l. lova (ngn ngt); i p. pf.: tillförsäkrad, utlovad. GR 10: 2 (1535). (De gods) hvilka I .. hafve oss .. förtröstat. Johansson Noraskog 3: 183 (i handl. fr. 1587). Därför hafver jag honom sådantt hvarken förtröstedt eller uthslagedt. AOxenstierna 2: 271 (1616). Een och annan tillförende förtröstad fördeel. RARP 8: 171 (1660). — särsk. närmande sig bet.: tillåta, medgiva, bevilja. Förtröstendes och tillatendes them att hafwe theres Ambasater till oss. GR 14: 327 (1542). BtHforsH 3: 93 (1675).
b) (numera knappast br.) med personobj. o. en av prep. om, förr äv. på, inledd bestämning: försäkra ngn om ngt, giva ngn löfte om ngt, lova ngn ngt. Tiil en slig swår Summa nemplig .. (hundra tusen) gyllen, behöffue j inthet fortroste Honom opå, vtan ellies tiil .. (tjugu eller trettio tusen) gyllene. GR 10: 105 (1535). Thu förtröster oss um vijdere och yttermere beskedh, när thu framdelis udi höst sielff till oss komme kann. Därs. 22: 157 (1551). Dubbelspelet har fortsatts, enär tsaren fått försäkran att sultan ej skulle beskydda konungen, på samma gång denne förtröstades om hjälp och säker eskort. Quennerstedt Bender 17 (1910). — särsk. (†) i p. pf.: som erhållit löfte (om ngt l. att erhålla ngt o. d.). Konung Hindrich then Ottonde, som war aff the Lübeska förtröstadh at inbekomma Danmarckz Rijke. Girs G1 156 (c. 1630). Varandes han dertill med af Oss och Eder sjelf förtröstad på befordring till en roligare (dvs. lugnare) lägenhet. Leinberg Skolv. 1: 234 (1684).
3) (numera företrädesvis i högre, i sht religiös stil) intr., i sht förr äv. refl.: sätta sitt hopp o. sin lit (till ngn l. ngt), fast förlita sig l. hoppas (på ngn l. ngt); förr äv.: lita på (ngn), finna (ngn) pålitlig l. trogen; numera bl. åtföljt av en av prep. på, förr äv. till l. intill l. vid inledd bestämning. Then som förtröster påå herran honom schal miszkunden kringhuerfua. OPetri MenFall M 4 b (1526). Jag förtroster och betror in tel eders nåde, att eders nade bliffuer them for en Fader i alle sticker. VgFmT I. 8—9: 79 (1538). (Det) synes (oss icke) gott eller rådeligitt ware, att wij her i Swerige, änn nu så stort .. förtröste oss, eller sättie lijt till thenne frijdenn. GR 16: 637 (1544). Man haffwer föge förtröste sig opå Bönderne. Därs. 17: 320 (1545). Wi glädie osz af Gudz nådelöfften, tilägne osz Christi förtienst, förtröste osz aldeles ther wid. Swedberg SabbRo 255 (1696, 1710). Förtrösta på sin rättmätiga sak. Sahlstedt (1773). O Gud, som ingens ofärd vill; / På dig vi oss förtröste. Runeberg 4: 5 (1857). Somliga som förtröstade på sig själva och menade sig vara rättfärdiga. Luk. 18: 9 (Bib. 1917). Östergren (1924; refl., angivet ss. förekommande mindre ofta). — särsk.
a) (†) i p. pf. ss. adj.: som hyser tillförsikt (till ngn l. ngt), som förtröstar (på ngn l. ngt) (jfr 5 b). Iob war ju så Gudfruchtig och vppå Gudh förtröst, at ingen hans lijke fans på then tijdhen. Emporagrius LTorstenson 57 (1651). På sina förtjenster förtröstad. Adlerbeth Ov. 192 (1818).
b) (i högre stil, föga br.) i p. pr. ss. adj.: full av tillförsikt, förtröstansfull. Derför mötte du ock döden, / Lugn, förtröstande och glad. Wallin Vitt. 1: 261 (1824). Förtröstande visshet om bönhörelse. Melin JesuLefv. 3: 167 (1849). — jfr SJÄLV-FÖRTRÖSTANDE.
4) (†) komma (ngn) att sätta sin lit (till ngn l. ngt). Läter icke Hiskia förtrösta idher på Herran, så at han sägher, Herren skal friya oss. 2Kon. 18: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: förleda eder att förtrösta på Herren). GR 26: 105 (1556).
5) (†) med visshet vänta sig l. hoppas (ngt), vara förvissad om (ngt); äv. med refl. pron. ss. indirekt obj.; äv. intr. l. refl., åtföljt av en av prep. om l. på l. till l. vid l. av inledd bestämning (i detta fall stundom svårt att med säkerhet skilja från 3). Hwar och en sigh intet annat förtröstade och förmodde, än Nådh. GR 1: 22 (1521). Iach haffuer scriffuit tigh til förtröstandes på thina lydhactugheet. Filem. 21 (NT 1526; Bib. 1917: därför att jag är viss om din lydaktighet). Fortröster siig kho: Ma:t till Swerige gantzligen, ath kho: Ma:t till Dammarch warder szådane wenligh tilbudh vtij tack och godhe nöije ath anname. GR 11: 360 (1537). Så att man nest Gudtz hielp kunde förtröste sig, att ware them öffuermectige. Därs. 14: 142 (1542). (Den långvariga kampen med Kartago vållade) at the Romare aff ingen Tryggheet kunde sigh förtrösta, så länge Carthago ännu vprätt stodh. Brask Pufendorf Hist. 14 (1680). Iagh förtröstar vidh dhet, at min kiäre Syster är så gunstigh och lärer öfverse medh min felaktigheet. Carl XII Bref 64 (1704). Som iag om Eders Faderliga Högwördighets .. hielp och befordran mig i största ödmiukhet förtröstar. VDAkt. 1731, nr 164. Vi .. förtröste Oss kunna ärfva Hans (dvs. vår faders) kärlek bland Eder. Placat 4/4 1792, s. A 2 b. Du förtröster .., att Jesus Kristus skall dem (dvs. de döda) uppväcka på den yttersta dagen. Genberg VSkr. 2: 116 (1856). — särsk.
a) i uttr. förtrösta sig ngt till ngn, vänta sig ngt av ngn. OPetri 2Post. 211 a (1530). GR 11: 348 (1537).
b) i p. pf. ss. adj.: som med visshet väntar sig l. hoppas ngt (jfr 3 a). Ey heller vitte wij vm ther är rådh tiil szådana folck i Pomeren szom wij vore fortröste tiil. GR 9: 328 (1534). Om wij oss sådana vndsättning vti wår egen besoldning och elliest dädan effter förmoda skole, som wij förtröstede ähre. Därs. 14: 337 (1542). Wij .. äre förtröstade at få .. widh Regeringens inrättande giöra wåre påminnelser. RARP 8: 82 (1660).
6) (†) refl.: tro sig om, tilltro sig (att kunna göra ngt); stundom närmande sig bet.: våga, drista sig (att göra ngt); i allm. åtföljt av inf. med l. utan att, ngn gg till att. Tu scriffuer .. attu icke förtröster tig, förutan wår befalning leffuerere honum samme Summa. GR 14: 113 (1542). Wij .. skole .. (icke) förtrösta oss til at medh wåra tanckar mäta thet alzmechtiga och oendeliga wesendet. LPetri 3Post. 70 a (1555).
Särsk. förb.: FÖRTRÖSTA AV. (†) till 1 b, i uttr. förtrösta ngn av ngt, avråda ngn från ngt. Dhet wij .. skulle förtröste tig, i then saack, anten aff eller till, thet kwnne wij icke göre. GR 12: 166 (1539). —
FÖRTRÖSTA TILL. (†) till 1 b, i uttr. förtrösta ngn till ngt, råda ngn till ngt. GR 12: 166 (1539; se under FÖRTRÖSTA AV).
Avledn.: FÖRTRÖSTARE, m.||(ig.). (†) till 1: tröstare. Imaim! Hvar är nu din förtröstare, ditt mod? Lidner 1: 358 (1784). —
FÖRTRÖSTELSE, f. (†)
1) till 2: löfte, försäkran. Thenna äro thå vittnesbÿrdh iu nogh klar, Ja ganska stoor, starck och mecktigh fortröstilse, huilka Gudh her giffuer æckteskapena. LPetri Œc. 10 (1559).
2) till 3: tillförsikt; jfr FÖRTRÖSTAN 2. The ther wäll tiena the förwerffua sigh itt gott framstegh och mykin förtröstilse j trona som är j Christo Iesu. 1Tim. 3: 13 (NT 1526; Bib. 1917: frimodighet). —
FÖRTRÖSTLIG, adj.; adv. -a (Wollimhaus Ind. (1652), Hamb. (1700)), -en (Prytz MBertilzd:r C 2 b (1645), Emporagrius Cat. B 1 a (1669)), -t (Kolmodin QvSp. 1: 561 (1732), VDAkt. 1783, nr 323). (-lig 1668—1798. -elig 1619—1783) (†) till 3.
a) som förtröstar på ngn l. ngt, som har l. vittnar om förtröstan på ngn l. ngt; ss. adv.: tillitsfullt, förtröstansfullt. Gud gifwe at Christne Konungar hade ofwanbemelte Konungars .. förtröstelige mod och tacksamme sinne mot Gudh. Rudbeckius KonReg. 427 (1619). Så gofvo then mig ny upmuntran at .. förtrösteligt afbida hvad han bättre täckes förse. VDAkt. 1783, nr 323. Därs. 1798, nr 102.
Spoiler title
Spoiler content