publicerad: 1969
SJÄLV ʃäl4v, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SJÖLV ʃöl4v, pron. o. sbst.; ss. pron. med n. sg. obest. -t (jfr anm. 2:o o. 3:o nedan), sg. best. o. pl. -e, -a (jfr anm. 3:o o. 4:o nedan) o. (i bet. I 2 a ε, b ε) superl. -aste (Schultze Ordb. 4085 (c. 1755) osv.) ((†) -esta Zeipel Set. 1—2: 193 (1847)); ss. sbst. n. med best. -et. Anm. 1:o Äldre böjningsformer (ss. gen. sg. självs, dat. sg. m. o. pl. självom, dat. sg. n. självo) förekomma icke sällan i ä. nysv. Av dessa användes (förutom själver o. självan, se nedan) numera bl. dat. pl. självom ngn gg arkaiserande, i sht i högre stil. Såå löper himmelen om kringh och skijn ecke sich sielffwom, vtan the andra creaturen till godo. OPetri 1: 7 (1526). Tiällmann Gr. 199 (1696: siälfs, gen. sg., o. siälfas, gen. pl.). (Tre pojkar) skulle .. erhålla rectorsstut i hela skolungdomens närvaro, sig sjelfvom till skräck och androm till varnagel. Hellberg Samtida 1: 15 (1870). Sejde de (dvs. sejdmännen) sig självom skada, ofärd åt sin egen avel, / må sin egen ätt de dräpa, fälla sina egna fränder! Collinder Kalev. 249 (1948). De urspr. i nom. resp. ack. sg. m. hemmahörande formerna själver o. självan (förr äv. själven) användas ännu stundom (förstärkande) i arkaiserande l. bygdemålsfärgat spr. (äv. ss. bestämning till feminint l. pluralt huvudord). (Kristian II) haffwer nog omach sielffwer giöra en hielpa her (dvs. i Sv.) sina. G1R 1: 32 (1521). Jagh haffwer .. flijtigh besökt alla Rijkzdagar, mehra såsom een fremmande, till at höra och lära något, än till at votera sielffwen. BFvChemnitz (1660) i RARP 8: 234. Jag wil .. mig städse hos .. (min käresta) vppehålla, och vtwälja en sådan lefwernes art, som hon mig sielfwer befaller. Humbla Landcr. 93 (1740). Barnen de togo sig själfvan lof / ock gingo så bort till sin kär moders graf. Landsm. VII. 6: 7 (1890). (Gudfadern) får inte tid att vara med (vid dopet) själfvan, sir du. Högberg Vred. 1: 37 (1906). Han höll på med maskiner som gingo av sig själver i evigheters evighet. Martinson Nässl. 263 (1935). Formen självo [sannol. hypersvecistisk form av själve, dat. f. sg. obest. o. m. sg. best.] användes förr äv. ss. bestämning till huvudord med maskulint l. feminint genus. (Jorden) bär .. löff och grääss, ecke sich sielffwo, vtan the andra creaturen til nytto. OPetri 1: 7 (1526). Epter nw saken så haffuer hafft sich med menniskione at hon plat ingen rådh wiste eller finna kunde .. aff sigh sielffuo .., Therfore (osv.). Dens. 2: 452 (1535). (Vi veta) att the alle, som .. (Kristi) heligha korsz .. hätzskeligha och gräseligha forsmädha, aff sielffuo dieffuulen besatte .. wara mosthe. LPetri Œc. 81 (1559). 2:o Ss. bestämning till neutralt huvudord i sg. användes ofta den oböjda formen själv. TbLödöse 157 (1589); se under I 1 b ι. Hafwet sielf drager ihop sigh innom sina strandar. Hiärne 2Anl. 239 (1706). Det säger sig sjelf, att alla läroboksutgifvare hafva .. rättat sig efter k. m:ts vilja (i fråga om stavning). Linder Apostroft. 4 (1897). I stort sett får det som här meddelas om ”julen i gammaldags bondesed” .. tala för sig själv. Celander NordJul 1: 9 (1928). Övergående i adverbiell anv. användes såväl formen själv som formen självt (se I 1 p). 3:o Utom i sin egentliga anv. i n. sg. obest. förekommer formen självt i ä. språkprov (i sht i bet. I 1 b η, ι) äv. ss. bestämning till ord med icke neutralt genus l. i pl. (Icke ett enda av vittnena) kunne giff(ue)s wiss ordh, effther thett the meste parthen alle haffue stältt Sine wittne effter anners berättelse och icke aff thet the sielfft seedt ell(er) wethet haffue. UpplDomb. 3: 130 (1582). ConsAcAboP 1: 103 (1644; se I b ϑ γ'). Man ser huru slipad och rund .. (rullstenen) är, huru han wisar sielft sig wara nött i afgrunden, stödt med andra stenar. Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). Gardinerna och öfvertyget på möblerna voro af samma tyg, hvars i sig sjelft föga mättade färger tiden ytterligare blekt. Lönnberg Cas. 7 (1882). Orden och tonen fann hon (dvs. vallkullan som kallade på hjälp i näverluren) af sig själft, de strömmade ur hennes fasa och sorg. Hallström Brilj. 57 (1896). 4:o I sht förr användes äv. (i sht i bet. I 1 b η, ϑ, ι) sg.-formen själv ss. bestämning till huvudord i pl. Teslikes äre och monge aff forscriffne secter (dvs. munkordnarna) syndrade j (dvs. inom) sich sielff j mong party. OPetri 1: 482 (1528). Bleff menigheeten tilspurdh aff borgemestare och råådh, om the sielff wille beholle stadz kellaren. TbLödöse 84 (1588). Stiernhielm Fred. 19 (1649, 1668; i vers). (Jag) beder .., att de .. skickade (snäckorna) få ligga för sig sjelf. CAlströmer (1765) hos Linné Bref I. 3: 76. Det var knappt troligt, att de (dvs. sablarna på väggen) kunnat nedfalla af sig sjelf. Topelius Vint. I. 1: 230 (1859, 1880). De unga löjtnanterna, som icke själf kunde försörja en hustru. Lundegård Tit. 309 (1892). De få, i sig själf föga upplysande anekdoter, som finnas bevarade om (Stagnelius). Böök Stridsm. 214 (1910). 5:o En utvidgning av formen själv l. självan (se anm. 1:o ovan) [jfr d. selvende o. ELLANDE, KOLANDE m. fl.] utgör den stundom (vard.) använda förstärkande formen självande(s). Ja tycker att en kvinna ska klara sej på egen hand själfvandes! Strix 1904, julnr s. 8. Jag sitter faktiskt här och skrattar alldeles för mig självandes. GbgP 1948, nr 173, s. 2. 6:o I vissa trakter användes (bygdemålsfärgat) de till SJÄLV (i bet. I 1 f) bildade orden själven40 o. självan32, sg. best., ss. beteckning för husbonden resp. husmodern på en gård. (Forssell o.) Grafström 66 (1829: Sjelfven och Sjelfvan; om förh. i Vingåker). Marjo. .. Själfvan har ju lofvat, att du inte skall behöfva rida till kyrkan utan speleman — eller hur? Anna. Det har hon, och mor ryggar aldrig ett löfte. Lundqvist Vingåk. 25 (1877).
Ordformer
(seelffuer 1559. self (-lff m. m.) 1529 (: selffwer)—1674. själv (sci-, si-, sij-, ski-, skj-, sy-, -elf(f) m. m.) 1521 osv. sjölv (si-, -lf) 1623—1808. syel 1553—1565)
Etymologi
[fsv. siälver, selfwer, syäl m. m., sv. dial. själv(er), sjölv, säl m. m.; jfr fd. sialvær (d. selv), nor. selv, fvn. sjalfr (nor. dial. sjøl(v)), got. silba, fsax. self, selƀo, mlt. sulf, sulve, sulves(t), self m. m. (lt. sulf), mnl. self, selve m. m. (holl. zelf), fht. selber, selbo (mht. selp, t. selb(er), selbst), feng. self, selfa (eng. self); sannol. till den rot som föreligger i SIG, pron. — Jfr RÅDSJÄLVER, SALBAND, SELFAKTOR, SELFMADE, SERVEGIN]
I. demonstr. pron.
1) i obest. form, betecknande att fråga är om just den person l. det djur l. den sak l. företeelse som huvudordet betecknar (i motsättning till andra l. annat) l. om individen l. den individuella företeelsen direkt (o. icke hans osv. ombud l. ställföreträdare l. omgivning l. dess tillbehör l. dyl.); stundom liktydigt med dels (i fråga om person): personligen, i egen person, dels: också, ävenledes, i sin (min, din osv.) tur l. ordning; vanl. dels ss. predikativt attribut, dels ss. direkt attribut (i sistnämnda anv. numera bl. (jfr dock p) ställt omedelbart efter sitt huvudord); oftast uttalat med stark betoning (starkare än huvudordets o. motsv. emfatisk betoning av detta). Själv är han klen, men hans bröder är kraftiga. Gör det själv!, särsk. [jfr eng. do it yourself] i fråga om att utföra vissa i ett hem förekommande (reparations)arbeten (t. ex. målning l. enklare snickeriarbeten) utan hjälp av fackmän. G1R 1: 31 (1521). Watnet mäter Kropparna, och mäles sielfft af Stegen på glaset (i en av Stiernhielm uppfunnen mätapparat). Stiernhielm Arch. B 2 b (1644). I går affton hadde iag breff ifrån General-Major Mörner. .. I morgon wäntar iag honom siälfwan. MStenbock (1702) i BrinkmArch. 2: 156. Tänk ut något nu Pelle! .. Tänk sjelf, får du se, hur godt det är! Lengqvist Stud. 22 (1873). I mig själf är smidt och nitadt gallret, / när själf jag krossas, krossas också gallret. Fröding Guit. 68 (1891). Eftersom jag är den enda, som har verkligt intresse för saken, är det bäst jag styr med den själv. Wägner Silv. 17 (1924). De relationer, som svarar mot tvåställiga satsfunktioner, säges själva vara tvåställiga. Wedberg NLog. 1: 54 (1945). — särsk.
a) i ordspr. Then helighe ande (är) wisseligha .. rette mestaren til hela Psaltaren, Effter som werket sielfft thz noogh betyghar, och sin mestare prijsar. FörsprPsalt. (Bib. 1541). Ther en är icke sielff, ther bliffuer icke hans huffut tuettat. SvOrds. C 4 b (1604). Dhen som gräfwer en groop för andra, han faller dher sielfwer i. Grubb 289 (1665). Det är ont att stiäla där som kÿfwen är sielf hemma. Celsius Ordspr. 1: 436 (1708). Sjelf göra, sjelf ha. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. i sådana ordspr. som själv är bästa dräng(en) l. god dräng l. bästa bud, betecknande att det man själv gör blir bättre gjort än om ngn annan gör det. Siälffuer är bästa wännen, och en godh drängh. Balck Es. 136 (1603). Siälfwer är god dräng. Grubb 458 (1665). Blanche Våln. 129 (1847: bästa drängen). Bremer Hertha 316 (1856: bästa bud). (Jag ville försöka) hitta reda på några lämpliga platser till abborrmetet. .. Och här gällde .. liksom många gånger annars att själv är bäster dräng. Sparre Tattarbl. 145 (1923).
b) ss. bestämning till ett omedelbart föregående pron. i objektsform i refl. anv. Skada, bedraga sig själv. Skyll dig själv! Sköta sig själv. De tänka bara på sig själva. Döma andra efter sig själv. Nöjd med, säker på sig själv. Känna sig själv, se KÄNNA 3 d β. Glömma sig själv, se GLÖMMA 2 d. Råda sig själv, se RÅDA, v.1 3. (Icke) vara sig själv mäktig, se MÄKTIG 2 a. Gå till sig själv, se GÅ VIII 8 a slutet; äv. (mindre br.) gå i sig själv, gå till sig själv. Lämnad åt sig själv, se LÄMNA, v.2 6 b. (Människan) skal elska gudh aff alt sitt hierta aff all sin siel, och aff alla sina makt, och sin nästa som sich sielff. OPetri 1: 23 (1526). Rödier eder (i Finl. o. Estl.) så stora gods som eder sielf lyster. Gustaf II Adolf 185 (1617); jfr anm. 4:o sp. 3004 Herr Jesu du som här (dvs. på korset) dig sielfwan ger til bästa / Gif (osv.). Brenner Dikt. 1: 10 (1705, 1713). Svenska folkets rättighet att genom rikets ständer sig sjelft beskatta har af (det grundlagsstiftande) utskottet blifvit sorgfälligt iakttagen. Järta 1: 52 (1809). Larsson Stud. 13 (1891, 1899: gå i oss själfva). Det hade gått med tron som med ett stycke dyrbart siden undanstoppat i en låda: det hade ätit sönder sej självt. Isaksson KvHuset 212 (1952). — särsk.
α) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud! På sig själv känner man andra, särsk. i fråga om benägenhet att förutsätta onda motiv l. avsikter o. d. hos andra. Tro tin granna wäll, men tiig sielffuan besth. G1R 11: 57 (1536); jfr: Betroendis thin granne wäl Dog tiig szielffuom best. Därs. 10: 236 (1535); jfr anm. 1:o sp. 3003. Läkiare lääk digh sielff. Grubb 483 (1665). Arbetet roosar sigh sielfft. Dens. 882. Man är sig sjelf närmast. SvOrdspråksb. 63 (1865); jfr NÄRMARE 4 d.
β) i uttr. betecknande att ngt förstås utan förklaring(ar) l. gm sin egen natur är uteslutet l. att ngt kommer (till stånd) utan minsta ansträngning l. automatiskt l. dyl.; i sådana uttr. som det säger sig självt (att), det är självklart (att), ngt förbjuder l. ger l. gör sig självt (jfr FÖRBJUDA 2 b, GIVA II 9 b, GÖRA, v.1 I 18 i); förr äv. i uttr. ngt låter sig självt förstå, ngt förstås utan förklaringar (jfr FÖRSTÅ, v.3 2 d). Vppe på Burspråket monde the Danske stå, / Hwad the huislede lät sig sielfft förstå. Svart Gensw. G 4 a (1558). Det säger sig sjelft, at Prädikan är skön, ty hon är ju en Doctors värk? Kellgren (SVS) 4: 165 (1780). Reflexionerna .. göra sig sjelfva! Stenhammar Riksd. 3: 148 (1847). Noga räknadt, är det blott en ganska ringa del af språket, hvars förklaring icke så att säga gifver sig själf. Tegnér SprMakt 17 (1880). Att med en fåtalig .. här .. midt i vintern gå in i ett fiendtligt land, förbjöd sig sjelft. Carlson Hist. 6: 422 (1881). Att slagskeppen kosta stora pengar säger sig självt. VFl. 1937, s. 171.
γ) i uttr. vara sig själv, vara vad man l. ngt är (o. intet annat); vanl.: vara naturlig l. okonstlad l. som man egentligen l. innerst inne är l. som man brukar vara l. som vanligt; äv. dels: vara sin egen l. oavhängig l. fri, dels i utvidgad anv., om ngt sakligt, särsk.: överensstämma med den (ideal)-bild man gjort sig av ngt; äv. i uttr. bli sig själv (igen), bli som vanligt, återgå till sitt normala jag, bli sig lik. Har ni glömt detta stränga besvär att förställa sig, att vara icke sig sjelf, men hvad en annan vill att man .. skall vara? Rosenstein 3: 268 (c. 1790). (Fr.) Identité .. (sv.) Egenskapen att vara sig sjelf och intet annat; sjelfhet. Dalin FrSvLex. 2: 2 (1843). Larsson var denna afton icke mera sig sjelf. Topelius Fält. 4: 349 (1864). Jag ville, jag vore i Indialand / och India vore sig själf / med pärlor till grus och rubiner till sand / och slott, som (osv.). Fröding Guit. 121 (1891). Systern sade .. till mig, att .. (konvalescenten) först nu riktigt blifvit sig själf igen. Hallström NNov. 133 (1912). (Traktorskötaren) är ingen dräng. Han är sig själv. Wassing Dödgr. 44 (1958).
δ) i uttr. (vara) sig själv nog, (vara) utan behov av hjälp från andra; vanl.: (vara) övertygad om sin egen tillräcklighet o. sakna behov av hjälp l. råd från (l. kontakt med) andra; (vara) helt upptagen av egna intressen l. angelägenheter (o. sakna intresse för andras väl o. ve). En bra karl är sig sjelfvom nog. Bergman VSmSkr. 36 (1828). Jag längtar efter Heidenstam. Ej för att vi någonsin bli Busenfreunde — det tror jag strandar på något kallt hos honom, något av det Per Gyntska sig själv nog, men (osv.). Levertin (1889) i 3SAH LIV. 2: 66. Intet folk, som vunnit en högre kultur, har varit sig själft nog. Schwartz Tegnér 62 (1903). Ordet som gränsen drog / mellan mänska och troll: Troll, var dig själv nog! Lundgren Ibsen Gynt 240 (1927; nor. orig.: vær dig selv nok). Det högsta väsendet i (Aristoteles') Metafysiken är en upphöjd egocentriker, som är sig själv nog. Aspelin TankVäg. 1: 119 (1958).
ε) i uttr. som beteckna att ngt sker utan mänsklig l. synlig yttre kraft l. påverkan l. automatiskt l. på grund av sin konstruktion l. natur l. dyl. (jfr β, η, l); ngn gg äv. i uttr. sjunga sig själv, om sång: höras utan att ngn sångare finns. Höet sår sig sjelft. Lind (1749). Invention på Siphonverk, som styrde sig sjelft. Polhem Test. 125 (1761). (På natten) rang det liksom af domens klockor i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan att man visste, hvarifrån det kom. Wecksell DHjort 30 (1862). (Elektrisk värmehäll, brödrost o. stekpanna hålla frukosten varm) Allt detta .. sköter sig praktiskt taget självt. ICAKurir. 1965, nr 38, s. 6.
ζ) (†) i uttr. sig själv lik, likformig, konsekvent. Swänska skrifsättet (har) både i äldre och nyare tider warit dels oformeligit, ostadigt, och ej sig sielf likt; dels ock alldeles oskiäligit. Hof Skrifs. 142 (1753).
η) i uttr. av sig själv, förr äv. av självo sig (jfr anm. 1:o sp. 3003), utan att ngn annan l. ngt annat ligger bakom l. ingriper l. hjälper till, utan (synlig) yttre påverkan; i fråga om person (l. djur) äv.: av egen ingivelse l. fri vilja, spontant, självmant, förr äv.: innerst inne, till sin läggning l. karaktär; i fråga om sak äv.: automatiskt, på grund av sin (tekniska) konstruktion l. sin (logiska) uppbyggnad l. dyl.; jfr AV I 10 g. Jtem maa han och foruara (dvs. varna) honum aff sig sielff som en god ween ath (osv.). G1R 2: 79 (1525). (De) komo till jernporten .., then ypnadhes them vthaff sigh sielff, och (osv.). Apg. 12: 10 (NT 1526). Fru Catherina .., then ther af sigh sielf är from och gudfruchtigh. RA I. 2: 254 (1568). Stiernhielm Arch. A 2 b (1644: af sielfuo sigh). (Skogarna på Java) likna mera dem som med konst och flit äro anlagde, än sådane, som af Naturen, eller af sig sjelf äro upkomne. Brelin Resa 10 (1758); jfr anm. 4:o sp. 3004. Thersites. .. Om Troja icke blir taget förr än dessa twå (dvs. Ajax o. Akilles) under-minera det, så lära desz murar stå till desz de falla af sig sjelfwa. Hagberg Shaksp. 8: 159 (1849). Efter freden med Ryssland följde de öfriga frederna af sig sjelfva. Odhner Lb. 320 (1869). Du vaknade av dig själv. Gustaf-Janson ÖvOnd. 103 (1957). — särsk.
α') i sådana uttr. som ngt förstås (äv. förstår sig) l. ger sig l. faller (jfr β') l. följer av sig självt, ngt förstås omedelbart l. direkt (utan förklaringar) l. utgör en naturlig l. nödvändig l. logisk följd l. är en given sak. KOF II. 1: 14 (1650: af sig sielft .. falla). Desze saker förstå sig af sig sielf. Modée FruR 21 (1738); jfr anm. 4:o sp. 3004. Det förstås af sig sielf, at det Andelige väldet .. nu (under unionstiden) äfven hade hunnit så långt, som någonsin var möjeligt. Schönberg Bref 1: 177 (1777); jfr anm. 2:o sp. 3004. CFafWingård (1820) hos Fehrman Wingård 1: 79 (: Det säger sig af sig sjelf); jfr anm. 2:o sp. 3004. Just för en sådan verldsåsigt (som P. Elgströms) kände sig hans poesi, mer och mer, vara det naturliga .. uttrycket. Af sig sjelft följde då, att (osv.). Atterbom Minnest. 2: 94 (1847). Det föll av sig självt, att han skulle vara .. (kusinernas) uppvaktande kavaljer. Lagerlöf Top. 87 (1920).
β') i uttr. ngt går l. faller (jfr α') av sig självt, ngt går automatiskt l. utan att man behöver ingripa l. hjälpa till. Sahlstedt (1773: går). Kungen har .. så väl inöfvat Bönder och Bondmärar, att alt går af sig sjelft utan piskor eller påminnelser. Kellgren (SVS) 6: 135 (1784). Under arbetet (med att steka köttbullar) ordnar hon, alldeles som om det fölle af sig själft och icke finge taga mera tid, än .. nödvändigt, en liten del af det hackade köttet på en .. stentallrik (åt katten). Geijerstam LycklMänn. 12 (1899).
γ') (numera mindre br.) i uttr. ha ngt (l. ingenting) av sig själv, för att beteckna att en person har (l. saknar) egen förmögenhet; särsk. i fråga om person som utgör den ena parten av ett äkta par (o. som medför resp. icke medför egen förmögenhet i boet). (Sv.) Han har stor egendom af sig sjelf, (eng.) He has a great fortune of his own. Widegren (1788). Jag har ingenting af mig sjelf, utan har fått alt genom gifte. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hammar (1936).
ϑ) i uttr. för sig själv, utan gemenskap l. förbindelse med l. hjälp l. beroende av andra l. annat; utan att andra l. annat innefattas; ensam l. avskild; äv. dels: inom sig, i sitt inre, dels: som avviker från andra l. annat, särpräglad, egendomlig, dels (om person): tillbakadragen, reserverad; jfr FÖR, prep. I 34. Leva för sig själv. Tala, prata, mumla för sig själv, utan att rikta sig till någon åhörare. Paulo wardt tilstadt wara för sigh sielff medh en krijgsknecht, som toogh wara på honom. Apg. 28: 16 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). (Biskopen finner) At få kunna läsa vthan til för sigh sielff .. och vthan inblandning aff Lutheri Förklaring .. the fem Christendomsens Hufwudstycken. Emporagrius Cat. A 2 b (1669); jfr anm. 4:o sp. 3004. Et skedblad Kummin (stötes) för sig sjelft. Bröms Gubb. 110 (1755). (Sv.) Jag gjorde för mig sjelf allahanda planer, (fr.) je formais dans mon esprit mille projets. Weste (1807). Alltjemt såg Miss Harriett, då jag mötte henne, lika allvarsam och för sig sjelf ut, just som om hon ville säga att hon aldrig befattade sig med andras angelägenheter och väntade att andra icke heller skulle befatta sig med hennes. Bremer NVerld. 2: 414 (1853). Qvarstannande i hemmet öfver året 1787, fortsatte Franzén der för sig sjelf sina studier. Wirsén i 3SAH 2: 155 (1887). Johannes i Hökensås är allt en konstig kropp och en karl för sig själf. Sällberg Kyrk. 109 (1896). Det är inte ofta vi är så här för oss själva. Hela huset är tomt. Gustaf-Janson ÖvOnd. 104 (1957). jfr (†): Wij äre födde for oss sielffue (dvs. utan Guds förutbestämmelse), och afflidhe igen lika som wij aldrig warit hade. SalWijsh. 2: 2 (öv. 1536; Apokr. 1921: Genom en slump hava vi ju kommit till). — särsk.
α') om land(område): som utgör en fristående (av andra oberoende) enhet, oavhängig, separat; förr äv.: i trängre bemärkelse, egentlig (se d. o. 6). I Catholiske tiderne har Gestrikeland warit räknat vnder Thiundalands norre del. .. Men sedermera är åther Gestrikeland blifwit såsom fordomdags ett Landskap för sig sielf, som nu aldeles söndras ifrån Thiundaland igenom sin wissa Rågång. Peringskiöld MonUpl. 22 (1710); jfr anm. 2:o sp. 3004. (Norge kan indelas) l. I Konungariket för sig sielft, och 2. I Öjar, som liggia kring om Norige. Lenæus Hübner 320 (1726). Finland för sig sielft med Åland. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 84 (1775).
β') (†) i och för sig; äv.: utan vidare (deduktion); jfr FÖR, prep. I 34 g. Höpken 2: 244 (1753). Detta måste vara klart för sig sjelf och icke ens behöfva sägas: rätts-ideen är .. själen uti all Stat. Biberg 1: 153 (c. 1820); jfr anm. 2:o sp. 3004.
γ') (†) i uttr. ngt är sak för sig själv, ngt är en sak för sig (se FÖR, prep. 34 e). Ther H. E. Biskåppen behagar honom at taga vnder sit förswaar, är saak för sigh sielfft. ConsAcAboP 1: 103 (1644); jfr anm. 3:o sp. 3004.
ι) i uttr. i sig själv, äv. i sig själv tagen, (sådan(t) ngn l. ngt är l. framträder o. d.) utan sammanhang med l. utan beroende av l. inflytande från annat, om man bortser från annat (som står i sammanhang därmed), ensam, för sig; stundom: egentligen l. djupast sett l. i själva verket; jfr I, prep. I 10 h. Vara rik i sig själv, särsk. motsatt: gm gifte. Äta kööt är j sich sielfft hwarken oondt eller got. OPetri 1: 517 (1528). Något som synes wara, och är doch i sig sielft, intet. Stiernhielm Vt. C 2 a (1658, 1668). Historien är väl ej i sig sjelf et mål för Svenska Academiens omsorg. Kellgren (SVS) 5: 50 (1786). (Filip II:s) charakter war, i sig sjelf tagen, feg, widskeplig och despotisk. Ekelund NAllmH 1: 55 (1833). Bränvin är .. icke ett ondt i sig sjelft, utan ett medel i det ondas hand. Knorring Torp. 1: 9 (1843). Svett luktar i sig själv ingenting. ICAKurir. 1965, nr 8, s. 7. jfr (†): (Brevet) lydder om beskiermellzsse öff(uer) honnom och hanns godz och folk och anneth mer, som breffuith i sig siellff förmmell(er). TbLödöse 157 (1589); jfr b huvudmomentet o. I, prep. I 1 f samt anm. 2:o sp. 3004. — särsk. i uttr. i sig själv i vissa anv.
α') i uttr. heta så l. så i sig själv, om gift kvinna: heta så l. så ss. ogift. Hvad heter hon i sig sjelf, el. hvad är hennes slägtnamn? Westee (1842). Barnen Bourmaisters mor hette i sig själv Cecilia Loewen. Bergman JoH 89 (1926).
β') (†) i uttr. ngt faller i sig självt, dels: ngt störtar av sig självt (se η), dels: ngt är en given sak, ngt faller av sig självt (se η α'); äv. i uttr. ngt är i sig självt sagt, ngt är en given sak. (För de upproriska i Smål. gäller den regeln) att alt thet herschapet tilhörer, thet är j seg sielff sagt, att thet är förbrutid. G1R 15: 135 (1543); jfr anm. 2:o sp. 3004. (Det) faller .. j sigh sielfft, at then som wil fruchtsamliga (dvs. med nytta) gå til Sacramentet, han måste och hata syndena. LPetri 1Post. b 7 b (1555). Macht vtan Wijsheet faller i sig sielf, / Och störter i fördärfwet. Stiernhielm Fred. 2 (1649, 1668).
κ) i uttr. i och för sig själv, i o. för sig, i sig själv (se ι); jfr I, prep. I 10 h. Ågren Gell. 63 (1757). I och för sig själv är det knappt något att anmärka härpå. Östergren (1938); jfr anm. 2:o sp. 3004.
λ) (†) i uttr. till sig själv, till sin läggning l. karaktär. Hr. Secreterarens K. Söner, som till sig sielfwe äro wackre (dvs. präktiga), wäl artade och till dygd och Studier nog inclinerade och fallne. VDAkt. 1711, nr 257.
μ) i uttr. vid (förr äv. med l. hos) sig själv, utan att rikta sig till någon åhörare l. utan att tala högt, för sig själv (se ϑ); numera nästan bl. (i sht i vitter l. högre stil) i uttr. säga l. tänka ngt (äv. le) vid sig själv. Tå then Phariseen som honom budhit hadhe, sågh .. (hur synderskan smorde Jesu fötter) sadhe han inwertes medh sigh sielff: (osv.). Luk. 7: 39 (NT 1526; Bib. 1541: widh; Bib. 1917: vid). Phariseen stoodh och badh så wedh sigh sielff. Därs. 18: 11 (Därs.; Bib. 1917: för sig själv). 1Mos. 18: 12 (Bib. 1541: loogh .. widh sigh sielff; äv. i Bib. 1917). Rudbeck Bref 191 (1682: tenkiandes hooss migh sielff). Då tänkte jag vid mig själv, att nog var det sällsamt, huru (osv.). Östergren (1938).
ν) (†) i uttr. stå och falla sig självom, om figurer o. händelser i litterär framställning, betecknande att de framträda o. verka enbart i kraft av sina egna egenskaper (utan författarens kommentarer). Hjeltarne och händelserna (i de isländska sagorna) föras i sitt nakna skick genast in på skådeplatsen, för att stå och falla sig sjelfwom. Holmberg Nordb. 382 (1854).
c) betecknande ngt ss. det viktigaste l. väsentligaste l. det centrala av ngt l. grundvalen l. upphovet till ngt, ofta i motsättning till bisaker l. tillbehör l. omgivande l. näraliggande ting l. omständigheter o. d. som icke inräknas; jfr 2 a. (Barnen som gått för att möta en furste) fägna medh sitt Taal, och medh åthäfwor alla, / Aff sielfwan sin Natur, then man må Fursten kalla. Arvidi A 3 a (1651); jfr anm. 1:o sp. 3003. Den nya förstaden eller malmen .. är större än det gamla München sjelf. Atterbom Minn. 139 (1817); jfr anm. 2:o sp. 3004. Vanligen blir .. en stor del af godset räddadt (från ett på jylländska kusten strandat fartyg), men fartyget själft är förstördt. LbFolksk. 693 (1892). (I J. de la Gardies begravningsprocession) kom Corfitz och Ebbe Ulfelt med sporrarna, handskarna, värjan, hjälmen och marskalkstaven på sammetskuddar och efter dem liket självt. Näsström FornDSv. 2: 92 (1948).
d) liktydigt med: i egen hög person l. (framför huvudordet placerat) ingen mindre än; äv. övergående i bet.: till o. med; jfr p o. 2 a. Han (dvs. Astrild) hafwer Moer sin siälff stolt-modlig Segerwunnit, / Ok så Krigs Guden Mars mäd Kiärleeks Kädior bunnit. Lucidor (SVS) 210 (1672). Sedan man hunnit at göra den Onde sjelf löjelig, är der ingen mera som fruktar honom. Kellgren (SVS) 5: 267 (1793). Ni skall få hjelp, genralen sjelf han ilar hit, var trygg! Runeberg 2: 53 (1846). ”Han själv (dvs. Pytagoras) har sagt det”, var den trollformel, som hos en verklig pytagoré skingrade alla tvivel om vad som var sant och rätt. Grimberg VärldH 2: 311 (1927); jfr f.
e) [efter motsv. anv. i t. o. av fr. même] ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående abstr. sbst. betecknande egenskap o. d., för att ange att ngn l. ngt i synnerligen hög grad besitter den ifrågavarande egenskapen osv.; ofta: personifierad, förkroppsligad; jfr 2 a α. Han är godheten l. hälsan själv. (Min svärmor) är fromheeten siälff och älskar sina barn altförmijcket. Ekeblad Bref 2: 330 (1662; rättat efter hskr.). Personerna i .. (Maria Edgeworths) taflor måste vara sanna, då hela charakteren af hennes författarskap är naturen sjelf. Rydqvist i 2SAH 12: 499 (1827). I fråga om .. Hohenzollrarne är (man i Tyskl.) vördnaden och pieteten själv. Fröding 15: 101 (1889). Denna lilla stad var lugnet självt. Edqvist Musik 187 (1946).
f) om husfadern l. husmodern i en familj l. husbonden på en gård l. ledaren inom en grupp l. dyl. (sedd i motsättning till övriga familjemedlemmar l. underlydande); jfr anm. 6:o sp. 3005. (Slottsfogden) Swenn Månsonn (sände) några knichter .. (till platsen för ett slagsmål), på dett sidste kom Swenn Månsonn sielfuer ditt. 3SthmTb. 5: 118 (1603). Ungmor .. tyckes (sitta färdigklädd o.) vänta, att ”han sjelf” skall komma in och meddela att vagnen är förspänd. Karlin KultM 13 (1888); jfr HAN I 4 a. Far själv i gården. Lagerlöf Holg. 1: 49 (1906); jfr FADER 5. Goda, hälsade Karl Ludvig. Träffas herr Necklasson själv? Sjöberg Kvart. 296 (1924).
g) ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående personbetecknande ord, för att ange att ngn l. ngt mycket liknar den person som anges gm huvudordet, liktydigt med: upp i dagen; jfr 2 a ε β'. Ack himmel! skrek en hvar som Stoden (dvs. en staty av en person) nalkas fick, / Ja, det är Stephan sjelf! så lik sig där han gick. Bellman Gell. 73 (1793). Han är pappa själf. Landsm. 1: 397 (1880). Men detta är ju verkligen Gösta själv (dvs.) G. upp i dagen. Östergren (1938).
h) (numera föga br.) om gift kvinna, liktydigt med dels: född (se FÖDA, v. II 1 j α α'), dels: i sig själv (se b ι α'). Baronessan Horn sjelf Hillebrand har mist sin man. CAEhrensvärd Brev 1: 55 (1782). (A. G. Simelius) föddes den 14 Maj 1790. .. Modren hette sjelf Chydenius. JJNervander 1: 71 (1832).
i) i uttr. om jag får l. skall säga det själv, ss. förmildrande tillägg till ett uttalande som innebär l. kan fattas ss. självberöm (skryt): enligt min egen mening. WoH (1904). För min egen del lyckades jag mycket bra (i konståkningen), om jag får säga det själv. VAHultén i SvD(A) 1935, nr 39, s. 12.
j) (vard.) i uttr. det l. det kan du vara själv, förr äv. var själv!, ss. svar på okvädinsord o. d. När dhe .. kommo j gatuhörnet, kom Simon springande, ropandes tyff och skälm; der till Olaus swaradt: war sielff. ConsAcAboP 1: 491 (1651). Folke. .. Här är en gammal skälm, som stryker kring. .. Tord. Skälm kan du vara själf! Melin Snöhvit 29 (1897).
l) i fråga om sak: av sig själv (se b η); äv. ss. förled i ssgr, dels betecknande att teknisk apparat l. dyl. fungerar av sig själv l. (mer l. mindre) automatiskt (se SJÄLV-AVBRYTARE, SJÄLV-AVSKJUTANDE, SJÄLV-BINDARE m. fl.), dels betecknande att ngt är så konstruerat att visst moment vid användningen väsentligt underlättas o. utföres liksom av sig självt (se SJÄLV-STRIGLANDE, SJÄLV-VÄNDANDE). Äät j thetta året hwadh förtrampat är, vthi the andra årena hwadh sielfft wexer. Jes. 37: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: självvuxen säd). Bindt om .. Inken eller Wäxten (hos ett kreatur) med en grann stark Tråå, eller Tagel, så faller han sielff bort. IErici Colerus 2: 64 (c. 1645). (I en bil av visst märke) finns ingen växelspak utan bilen ger alltid själv lagom utväxling. Vi i villa 1965, nr 2, s. 23.
m) övergående i bet.: utan hjälp l. stöd, på egen hand l. dyl. Barnen fingo en liten låda att packa i, alldeles själfva. Beskow SvBarn 28 (1896). (Sv.) Nu kan lillan gå .. själf, (eng.) the baby can walk by itself now. WoH (1904). Jag hittar själv nu. Östergren (1938). En gammal gumma, förstår ni, som inte har mer än en påse kalk i skallen, men ändå envisas med att göra sin deklaration själv. Gustaf-Janson ÖvOnd. 37 (1957).
n) [fsv. sialfs sins, sialfs hans, thera siälfra, siælfsins, sialf sins m. m.] (†) i gen. l. (framför pron. sin) grundform, i förb. med poss. pron. o. följt av sbst., liktydigt med (efter det poss. pronomenet placerat): egen; särsk. i uttr. självs sin l. själv sins (äv. sammanskrivet självsins) l. sin självs, om ed o. d.: (sin) egen (jfr ED, sbst.1 1 d); jfr SJÄLV-SIN. Hustrun vidh kyrkiogård(en) giffue Ønde xx ør(e) och halle m(edh) sielff sins eedhe, at hon ey mera kyllig ær. OPetri Tb. 157 (1527). 2SthmTb. 4: 127 (1571: giorde sin sielfs eedh). Hur wäll Ogudligt Folck ey täncker wara Plågor, / Huad Theras Sinnlöst Sinn ock Laghe-löse Lågor / Aff Odygd Kwellier them ok theras Samweet mädh / (I fall the något haa) dy will iagh lemna thet / Till theras Siälffs förswar. Lucidor (SVS) 331 (1673). Beträdes .. (en präst) tredie gången med försummelse (i fråga om att förmana mot svärjande) eller sielfsins Swordom, plichte med en trediedel af sin lön och inkomst. Schmedeman Just. 1140 (1687). BB 24: 2 (Lag 1734: med sielfsins wådaed). Afzelius Tvist. 103 (1882: med sjelfs sin ed). Nordlund 2: 578 (1889: sjelf sins ed). — särsk. i utvidgad anv., i uttr. självsins kärlek, självkärlek. Bureus Suml. 73 (c. 1600).
o) [jfr motsv. anv. i fsv.] följt av ordningstal, i uttr. själv andre (förr äv. annan) l. tredje osv. (äv. sammanskrivet självandre osv.), ss. den andre resp. tredje osv. i ett sällskap o. d., särsk.: tillsammans med en annan resp. två andra osv.; jfr ANNAN I 1 f α, FJÄRDE a; numera företrädesvis [fsv. sancta anna siälff tridhi; jfr t. Anna selbdritt] (konst.) i uttr. Anna själv tredje, om jungfru Marias moder Anna tillsammans med jungfru Maria o. barnet Jesus (framställda i medeltida konst). Martin lehwsen (stod) ffor rætta sielff sette och wille gøra lagh (dvs. gå ed) th(e)r ffore at han (osv.). OPetri Tb. 20 (1524). Sedan är han en fattigh man, hafuer många Barn måste altidh gå til bordz sielf 9de eller 10de. VDAkt. 1656, nr 140. Kongl. Maj:t förnimmes nu förwiszo wara .. sielf annar kommen til Stralsund. Swedberg Lefw. 317 (i brev fr. 1714). Så bör man i sin tienst en sådan (dvs. en ogudaktig betjänt) icke tåla; / .. Med dig och din betient sielftredie Satan är. Kolmodin QvSp. 2: 595 (1750). (Missionären) hvilken, sjelf tionde, sköter den stora missionsstationen Tanjore. Samtiden 1874, s. 116. 2SvUppslB 1: 1094 (1947: ”Anna själv tredje”).
p) [jfr motsv. anv. i dan. o. av t. selbst] (numera föga br.) övergående i adverbiell anv., liktydigt med: till o. med (se MED, prep. o. adv. II c α; jfr d); i (för tanken) nekande sammanhang liktydigt med: ens; jfr 2 a (γ) o. anm. 2:o sp. 3004. Ja, better wore att wåge sielff liffet, godz och blodh! Holof. 4 (c. 1580). Så haffuer åch Elden warit lösz nu några nätter och dagar på rad i staden och sielff i dett huszet iagh gäster. Ekeblad Bref 1: 119 (1652; rättat efter hskr.). Hans (dvs. Astrilds) Makt hoos Hedna Hösz blijr mykket stoor beskriwin, / At ingin Wåld ok Makt ounderkuwat blijwin / Ey theras Gudar siälff. Lucidor (SVS) 209 (1672). Om mornarne var ej godt at se .. (kometen), sielf för dem som bo längst söderut här i Europa. VetAH 1745, s. 87. Sjelf det osmakligaste nonsens har funnit sina beundrare och förståsigpåare. Polyfem II. 38: 3 (1810). 1700-talet, som .. lät en .. baktanke af ironi spela in sjelft i de grannaste kärleksbedyranden. Levertin Wellander 83 (1896). Själf den lede .. hade kommit ur sitt gamla spår och sökte den frukt, som hör bättringen till. Högberg Vred. 2: 381 (1906).
q) (numera bl. tillf.) ss. predikativ, övergående i substantivisk anv. (jfr II).
α) närmande sig l. övergående i bet.: person som fritt bestämmer över sina egna angelägenheter l. har sin egen mening o. d., självständig person. Hvar Läsare må detta skräma / ifrån att vara sjelf, att ha en karakter; / Det kanske ära med sig bär; / men mycket mera förmån är, / att vara Svans åt de förnäma. AGSilverstolpe Skald. 1: 219 (1801). (Sonen, som bad den sjuke fadern att få studera, sade:) Och jag har ju pengar själv. — Fadern höjde sig på armbågen i sängen. Ögonen lågade .. — Du är ingen själv än, gosse! Sjödin StHjärt. 62 (1911).
β) betecknande ngn ss. den som bestämmer, liktydigt med: herre (se d. o. 1); jfr f o. anm. 6:o sp. 3005. Madam Bäckström själv — det var hon och icke hennes man som var ”själv” i huset — levde och regerade i köket. Fröding ESkr. 2: 184 (1894).
r) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. predikativ, övergående i adjektivisk anv.
α) liktydigt med: stursk, självsäker. Om hon var alltför morsk och sjelf förliden vår, så får hon nog, stackars flicka nu pligta derföre. Bremer Brev 4: 383 (1865).
β) liktydigt med: ensam. EWigström i Landsm. VIII. 3: 253 (c. 1900). Dä är inte gott te vara själv, när en lägger iväg hemifrå. Browallius ParDagg 18 (1957).
2) i best. form.
a) i pos. l. (se ε) superl. utan föregående best. art., i attributiv anv., omedelbart framför det ord (sbst. l. pron.) vartill det utgör bestämning, betecknande att fråga är om just den person l. sak o. d. som huvudordet anger l. om denna person osv. direkt (jfr 1), ofta med mer l. mindre framträdande bibet. av att denna person resp. denna sak osv. är den som egentligen avses med huvudordets begrepp l. som intresset gäller l. att han l. den är (l. betraktas ss.) den viktigaste l. centrala l. grundvalen l. upphovet l. ngt (i förhandenvarande situation) utomordentligt l. märkvärdigt o. d.; stundom liktydigt med dels: ingen mindre än, dels: till o. med (jfr 1 d). Låt oss komma till själva saken! Inskriften är inhuggen i själva klippan. Själva namnet är mig förhatligt. Just däri ligger själva svårigheten. Själva resan var tråkig, men när vi väl kommit fram, fingo vi kompensation för den. Själve kungen var där. (En ond tungas) plågha är sielffue dödhen, och heluetet är bättre än hon. LPetri Sir. 28: 21 (1561). (Kyrkoherden skall anteckna) all Kyrckionnes egendom i löst och fast, som är sielfua Kyrckian medh sit tilhör, Kyrckiojord, Stompnar, Klockarebord och ägor (m. m.). KOF II. 1: 432 (1659). Huru fördelas Ängland? Uti twå olika delar. .. Konungariket Ängland .. (och) Hertigdömet Wallis. .. Huru warder åter sielfwa Ängland fördelat? Lenæus Hübner 84 (1726). Ack! när så mycket skönt, i hwarje åder / Af skapelsen och lifwet, sig förråder, / Hur skön då måste sielfwa källan wara, / Den ewigt klara! Ps. 1819, 564: 5. Samhället vacklar i sjelfva sina grundvalar. Almqvist Går an 4 (1839). En ton af tillförsigt, hvilken kan narra sjelfva flugorna att skratta. BEMalmström 7: 411 (1845). Färd i trupp, som sammanhänger med truppövning, anses ingå i själva övningen. SFS 1939, s. 1331. — särsk.
α) ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående abstr. sbst. i best. form, betecknande egenskap o. d., för att ange att ngn l. ngt i synnerligen hög grad l. på ett fullkomligt sätt har den ifrågavarande egenskapen osv.; ofta liktydigt med (efter huvudordet i obest. form placerat): själv (se 1 e) l. förkroppsligad l. personifierad. Gudh är rättferdug sanferdug wijs clooch goodh och mildh, Ja han är siälffwa rättferdugheeten, sanningen, wijsheeten, cloocheten, goodheeten, och mildheten. OPetri 1: 5 (1526). (Hon) war Styfmor och sjelfwa argheten. Dalin Vitt. 3: 343 (c. 1752). Blenda tycktes vara sjelfva glädjen. Knorring Ståndsp. 2: 153 (1838). Eljest är hon ju .. själva blygheten (personifierad). Östergren (1939).
β) (starkt vard.) förstärkande, i eder o. kraftuttryck, ss. bestämning till huvudordet i kraftuttrycket. Tung som sielfwa näcken. Kolmodin QvSp. 1: 150 (1732). Är det .. intet sjelfva Fan, / att pung, men inga pengar, äga! AGSilverstolpe Skald. 2: 110 (1810). Det var då själva helvete, vad man sett och erfarit. Johnson Se 25 (1936). jfr (med utelämnat huvudord): Det var då själfva till karl att vara diplomatisk. Fröding Eftersk. 2: 240 (1910).
γ) (numera bl. tillf.) i (för tanken) nekande uttr., liktydigt med: ens; jfr 1 p. Att icke lendzmannen eller fougtetienarenar, ja och icke sielfve fougten, må någre eder .. uppå kyrkegårder om söndager .. göra. RA I. 3: 105 (1593). Ett hvardagslif, så .. till den grad utan sjelfva de ringaste comforts och beqwämligheter, att (osv.). Atterbom Minnest. 2: 284 (1842). jfr (†, före huvudord i obest. form utan determ. pron.): Här (finnas) sådane skamfläckar ibland de så kallade Christna, som .. ej .. akta göra bättring för sjelfwa blodsynder, hwarmed Guds rättfärdiga wrede .. samlas öfwer både folk och land. Murbeck CatArb. 1: 424 (c. 1750).
ε) (i sht vard.) i superl., med mer l. mindre förstärkande innebörd i förh. till pos.
α') för att framhäva att det följande ordet l. uttrycket betecknar ngt (i förhandenvarande situation) utomordentligt l. märkvärdigt o. d., särsk. liktydigt med: ingen mindre än l. i egen hög person; äv. (starkt vard.) motsv. β, förstärkande, i eder o. svordomar. Självaste kungen var där. Ljungberg SvSpr. 106 (1756). Det var sjelfvesta fan så väl du gjorde din sak, Lotta! Zeipel Set. 1—2: 193 (1847). I skocken satt ju själfva / själfva själfvaste Alice. Fröding Guit. 18 (1891). Johansson säger: Jädrar, jösses och jössus, .. kors och självaste Den, han är i det närmaste att betrakta som religiös. Johnson Här 75 (1935). Bland granarna målas in en röd stuga .. och bredvid den en flaggstång i vars topp självaste solen råkar bli kulan. Wassing GropSkog. 5 (1965).
β') ss. bestämning till ett ss. predikatsfyllnad stående personbetecknande ord, för att ange att ngn l. ngt mycket l. fullständigt liknar den person som anges gm huvudordet; jfr 1 g. Hahnsson (1899). Cannelin (1921).
γ') motsv. α. (Ehuru besviken över att icke få ledsaga hem sin fästmö o. dennas svägerska) såg likväl Arnman ut som sjelfvaste lydnaden. Han förklarade artigt sin ledsnad öfver att han förlorat sin förtroendepost, att föra herrskapet hem, men hoppades likväl att allt skulle gå bra. Carlén Rosen 683 (1842). IllSvOrdb. (1955).
b) i annan anv.
α) [den best. formen sannol. beroende på attraktion från huvudordet] (†) ställt omedelbart efter huvudord bestående av sg. best. av adj. i substantivisk anv., = 1 (d). Det är just Kärleken, den oändliga sjelfva, som denna lära (om det hela) uppgifver att vara det Helas grund. Skandia 7: 36 (1819, 1836); jfr β. Så ropa vi nu till dig (dvs. den döde läraren) med en känsla, hvars flamma / Skärare brinner och trognare närs, än den sonliga sjelfva: / Hell, förklarade, dig! Atterbom Lyr. 3: 185 (1829).
β) substantiverat, med framförställd best. art. (o. efter denna följande adjektivisk bestämning) l. poss. pron. (jfr δ, ε).
α') betecknande ngn l. ngt ss. i o. för sig varande; numera nästan bl. (inom svedenborgianismen) i n. sg. (i sht förr äv. m. sg.), om Gud. (Änglarna som visade sig i en vision, sade:) Gud är den sjelfve (eller sjelfständige), emedan han är sjelfva kärleken och sjelfva visheten, eller som är lika, sjelfva det Goda och sjelfva det Sanna, och således sjelfva lifvet. Swedenborg SammandrNFörs. 165 (1788); jfr a (α). Det amorosa Sjelfva är oändligt, men ponerar i sig det bestämdt ändliga. Skandia 7: 59 (1819, 1836). Bæckström Swedenborg KortFramst. 129 (1956: det Själva).
β') (†) betecknande ngt ss. utmärkande l. specifikt för ngt l. betecknande det väsentliga hos ngt (i motsats till accidentell egenskap); anträffat bl. i n. sg. Detta (mitt första) Theaterstycke .. har jag funnit mäst värdigt den heder, at tillegnas en far; — ej värdigt i anseende til sit Sjelfva, utan blott i anseende til sit första. PHLing (1797) i 2Saml. 25: 25. Melodien — som är saken, uppfinningen, det väsentliga, egentliga och sjelfva i musiken. DA 1839, nr 282, s. 2. Atterbom PoesH 1: 234 (1848).
γ) (†) i attributiv anv., med framförställd best. art.
α') betecknande att huvudordets begrepp fattas i ideell (se d. o. 1) mening. Då .. Gud är den sjelfva Menniskan, och detta nya phänomen (dvs. Gud i oändligheten) är Gud i bild, så är det äfven den sjelfva Menniskan i bild. Skandia 7: 51 (1819, 1836).
β') [jfr t. derselbe] tillsammans med föregående best. art. liktydigt med: DENSAMME II 1; anträffat bl. med huvudord i pl. obest. Men, sägher Augustinus, thenna .. (de heligas) lekamens herligheet (efter uppståndelsen), skal man icke medh förnufften, vthan allenest medh troon beskådha. Ty the sielffua lekamen skola wara snara och wijga, såsom wår hugh, klara som solen. OMartini Bew. C 4 a (1604).
δ) (†) i uttr. den själve (jfr β α'), just han (l. denne) l. han själv (se 1, 1 d, f). (Sv.) Dän siälve var dät, (lat.) is ipse erat. Schultze Ordb. 4084 (c. 1755). (Sv.) Siälvaste, dän siälfwe, (lat.) ipsissimus. Därs. 4085.
II. sbst.
1) = JAG II 2; särsk. dels i uttr. ngns (eget) själv l. det egna självet o. d., dels mer l. mindre pregnant: egoistisk(t) jag l. person l. personlighet. Wexionius Sinn. 3: A 2 b (1684: wårt egit sielff). Jag kände mitt själf för väl, att kunna säga .. (att avslöjandet av en värdshusvärds sätt att skörta upp sina gäster) skedde för andras skuld. Ekmanson Sterne 2: 102 (1791). Alltid blott enskilda, inskränkta motiver, alltid sjelfvet; den egna isolerade lyckan! Bremer Dagb. 56 (1843). Rudin Kierkegaard 81 (1880: det egna sjelfvet). Kval är själfvet, pina jaget, / liknar ljuset i din hand, / från sin ljusvärlds källa taget, / fladdrar städs i ängslad brand. Levertin Salomo 102 (1905). I Ingers kärleksyttringar .. såg hon sig själv. Men ett själv som var övergivet och förrått. Thorén Herre 246 (1942); jfr 1 b. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. ngns andra själv, ngns andra jag (se d. o. II 2 a). Huem will Herr SparrFeld Eer då mäd gått fogh förtykka / Att I mäd ängslig suck begråten Eer Olykka / Ok Eder Makas Dödh? som war Eer halffwa Siäl / Eert andra Siälff. Lucidor (SVS) 295 (1673). Gloster (till Buckingham). Mitt andra sjelf, du mina tankars rådsbord, / Orakel och profet! Hagberg Shaksp. 5: 193 (1848).
b) = JAG II 2 b; särsk. i uttr. ngns sanna l. rätta själv, ngns sanna jag, det bättre självet, det bättre jaget, äv. ngns yngre l. förra l. tidigare själv, betecknande ngns person(lighet) sådan den var i hans yngre år l. vid ett tidigare tillfälle l. med tanke på de åsikter l. den livsinställning han hyste i yngre år osv. Ve den Narcissus, som vill i Diktningens eviga källa / Skåda sitt timliga Sjelf, rusad af Echos beröm! Atterbom SDikt. 2: 358 (1820, 1838). Tegnér (WB) 8: 227 (1837: Hans rätta sjelf). Här må jag äfven litet polemisera mot mitt yngre sjelf. Geijer I. 5: 127 (1842). Hagberg Shaksp. 3: 384 (1848: mitt förra sjelf). Tiden 1848, nr 70, s. 2 (: det .. bättre sjelfvet). Hvarje menniskas sanna sjelf är evigt Guds tillhörighet. Wikner Lifsfr. 2: 85 (1872). Nyblæus Forskn. 2: 285 (1881: tidigare). Genom detta umgänge (med Kristus i hjärtats inre) vinner människan sitt innersta själf. Ty det tillfälliga, själfviska själfvet kan ej komma dit in: detta själf visar sig dölja endast tomhet, om icke det sanna, djupa själfvet får komma till sin rätt därunder. Söderblom StundVäxl. 1: 48 (1909). Jag förnam mitt lilla själv som ett alldeles naket, osynligt litet liv i mörkret. Wägner NattS 10 (1926).
c) filos. om mänsklig individ ss. psykofysisk enhet o. ss. sådan i sitt eget medvetande skild från l. motsatt den omgivande verkligheten, särsk. tänkt ss. subjekt för psykiska erfarenheter (medvetenhetsakter), individuellt bestämt självmedvetande, förnimmande väsen; äv. dels om sammanfattningen av ett antal på ett l. annat sätt sammanhörande självmedvetanden, dels om det högsta självmedvetandet, Gud; jfr JAG II 2 c. Tuderus Kiesewetter Log. 150 (1806). Staten undantränger alls intet slags sjelf: utan den concentrerar endast det sjelf, som gifves; och ingriper sålunda i bildningen af den kraft, hvarigenom ett sjelf, det må vara ett individuellt eller ett allmänt och concentreradt, uppkommer. Biberg 1: 156 (c. 1820). Hvarje sjelfständigt väsende måste vara enkelt, d. v. s. odelbart, ty ett sjelf utan enhet är en motsägelse. Claëson 1: 6 (1857). Människan (kan) endast under det vilkor vara själfständig i sin verksamhet, att hon är ett verkligt själf eller, som är det samma, en substans. Nyblæus Forskn. IV. 1: 89 (1895). Den inre gästen har sökts och funnits af Yajnavalkya i Indien i själfvet, det stora själfvet, världssjälfvet. Söderblom StundVäxl. 1: 43 (1909). jfr VÄRLDS-SJÄLV.
2) (i vitter l. högre stil, numera mindre br.) i sg. best.: egoismen (tänkt ss. mer l. mindre personifierad), själviskheten. Hatet, o min vän, är kreaturet, sjelfvet, vanmagten och dårskapen i raseri: det är delens rebellion mot det Hela, Stoftets mot Gud! Thorild (SVS) 1: 428 (1782). Bland formerna i evighetens degel / På bottnen Sjelfvets dystra tidhvarf låg, / Ur djupet monstret flög, med blodröd pregel, / Till jorden hven dess vådelds-ljusa tåg. Phosph. 1810, s. 4. Det är ju så, att i wårt inre kämpa ständigt twå makter om herraväldet: sjelfwet och samwetet. Rudin 1Evigh. 2: 659 (1872, 1878).
Ssgr (i allm. till I 1): A: SJÄLV-ABSORPTION. [jfr t. selbstabsorption, eng. selfabsorption] fys. om absorption av strålning i den kropp som utsänder strålningen. TNCPubl. 36: 69 (1962). —
-AGA. (numera bl. mera tillf.) aga som riktar sig mot en själv; nästan bl. bildl. Sjelfaga är alltid bäst. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-AKTNING. aktning för sig själv l. sin egen person; särsk. i det attributivt använda uttr. med självaktning, som håller på sitt värde l. är mån om sitt anseende (äv. oeg., i fråga om ngt sakligt). Gagnerus Stjernhjelm 3 (1776). Naturligtvis har slottet sin Vita fru — ty vilket slott med självaktning har icke det? Engström Ränn. 55 (1920). Varje rallare med självaktning skulle till Orsa under söndagsdygnet för att där hämta vederkvickelse (gm att supa). Järnvägsminn. 65 (1952). —
-ALSTRA. alstra l. producera av sig själv (utan hjälp l. ingripande av ngn annan); nästan bl. dels refl. l. i pass. med intr. bet.: uppkomma l. uppstå av sig själv (i sht gm uralstring), dels i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Geijer) ansåg sig sjelfallstrande af divination eller inre evolution. Bremer Brev 3: 69 (1847). För en naturforskare (var det orätt) att tvifla på Aristoteles, hvilket gjorde att ålen i allsköns lugn fick hålla på att själfalstras i bottenslammet. DN 1898, nr 10281 A, s. 3. Bolin Åkerogräs. 132 (1926; refl., om gräs). Den självalstrade oron. Hammenhög Torken 89 (1951). —
-ALSTRING. [jfr t. selbsterzeugnis, eng. selfgeneration, fr. autogénie, autogénèse] jfr -alstra; särsk. om (det tänkta) förhållandet att levande organismer uppstå ur död materia, uralstring; äv. oeg. l. bildl.; jfr -födelse. Levertin Eschricht 1: 76 (1858). Vi återkomma till .. frågan, huru den första lefvande varelsen uppstått. Svaret derpå blir: genom sjelfalstring. Samtiden 1873, s. 74. Evigheten eller tidlösheten i Guds själfalstring. Nyblæus Forskn. 2: 329 (1881). Möblemanget .. såg ut som om det aldrig varit nytt, utan uppstått genom själfalstring på en husauktion vid världens begynnelse. Strindberg GötR 76 (1904). Ännu under 1600-talet var tron på en självalstring av djur ur slam och ruttnande mossor mycket allmän. Tigerstedt MedUtv. 2: 118 (1923). —
-AMPUTATION. (numera föga br.)
-ANALYTISK. jfr -analys. Steffen ModEngl. 368 (1893; ss. adv.). Werin Ekelund 1: 47 (1960; om berättelse). —
-ANGIVEN~020, p. adj. (numera bl. tillf.) som angivit (se angiva 1 b β) sig själv; särsk. substantiverat. Strindberg SvÖ 3: 337 (1890). —
-ANKLAGELSE~0200. [jfr t. selbstanklage, eng. selfaccusation] om anklagelse som man l. ngn riktar mot sig själv; jfr -förebråelse. Rogberg Pred. 1: 238 (1826).
Ssg: självanklagelse-idé. i sht psykol. fix idé l. tvångstanke som yttrar sig i självanklagelser (för brott l. onda handlingar som man icke begått). UpsLäkF 1904—05, s. 32. —
-ANKLAGNING. (†) självanklagelse; anträffat bl. personifierat. Rutström Schiller Röfvarb. 33 (1799). —
(I 1 l) -ANKRANDE, p. adj. sjöv. som automatiskt förankrar sig (på i förväg bestämt djup); särsk. (sjömil.) om mina. Själfankrande kastvåle .. användes med fördel å fartyg för utmärkande af plats för tappadt föremål. UFlott. 2: 45 (1904). Sjövärn 1943, nr 1, s. 11 (om mina). —
-ANSVAR~02 l. ~20. ansvar för den egna personen l. egna handlingar o. d.; eget l. personligt ansvar. LBygdén (1884) hos Benzelstierna Cens. I. Ungdomen får numera tidigt hand om sig själv. Det pålägger ett stort självansvar. Björkquist SigtunStift. 24 (1928). —
-ANTAGEN~020, p. adj. (numera bl. tillf.) självpåtagen; äv.: usurperad. Fastande och annat sielffantagit Kropsens Twång. Schroderus Os. 1: 536 (1635). Rijksens Furstar .. affsatte Albertum sitt sielffantagne Målsmanszwälde. Därs. 2: 581. —
-ANTÄNDA~020. [jfr -antändning] (i sht i fackspr.) refl. l. i pass. med intr. bet., stundom äv. intr.: antändas (o. explodera) av sig själv l. automatiskt, särsk. gm den i det brännbara ämnet självt gm en långsam oxidation alstrade värmen (utan att ngn antänder det); äv. i p. pr. l. p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr själv I 1 l. Med fett impregnerade kort-fibriga ämnen .. sjelfantändas (icke) så lätt som de, hvilka bestå af långa fibrer. Ahlström Eldsl. 60 (1879). NF 4: 955 (1881; i p. pr., om minor). Af kolen N:o 2, som, då de legat en tid i fria luften, föllo sönder, hade ett par större partier sjelfantändt sig. Mueller MinnesblHöganäs 29 (1897). SD(L) 1900, nr 368, s. 2 (i p. pf., om trassel). (Tändsticksaskarna) kan självantända i förvaringsrummet. SDS 1950, nr 74, s. 5. —
-ANTÄNDLIG ~020. [jfr t. selbstentzündlich] (i sht i fackspr.) som kan självantändas; benägen för självantändning. Pasch ÅrsbVetA 1841, s. 10 (om avfall av ull o. garn som behandlats med olja före kardning o. spinning). Själfantändligt fosforväte. 2NF 35: 983 (1923).
-ANTÄNDNING~020. [jfr t. selbstentzündung] (i sht i fackspr.) om förhållandet l. företeelsen att ngt självantändes. VetAH 1813, s. 220. Är höstacken tillräckligt stor, höet starkt packat och lagom fuktigt, så kan höet fatta eld genom självantändning, när luften får tillträde till stackens inre. Lidforss Kås. 1: 71 (1908). Självantändning kan ske .. i t. ex. dåligt ventilerade stenkolslager eller i en med olja indränkt trasselsudd. SvSkog. 1201 (1928). —
-ARBETAD, p. adj. (†) utförd av en själv. Allt .. (i tidskriften ”Den nye Granskaren”) måste vara sjelfarbetadt. Thorild (SVS) 2: 7 (1784). —
-ARBETANDE ~0200, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf.) som själv arbetar. Den sjelfarbetande åkerbrukarens enkla lott. Rydberg RomD 157 (1877).
(I 1 l) -AVBRYTARE~0200. [jfr t. selbstunterbrecher] el.-tekn. elektrisk strömbrytare som (intermittent) bryter den passerande strömmen gm dess egen inverkan, automatisk strömbrytare. TT 1895, M. s. 96. —
(I 1 l) -AVLÄGGANDE ~0200, p. adj. [jfr t. selbstablegend] (förr) lant. om skördemaskin: som var självavläggare; om hästräfsa: som (halv)automatiskt avlade det hopräfsade höet i strängar. TT 1875, s. 18 (om skördemaskin). 2UB 4: 98 (1899; om hästräfsa). —
(I 1 l) -AVLÄGGARE ~0200. [jfr t. selbstableger]
1) (förr) lant. skördemaskin försedd med en anordning som automatiskt lade säden i för sädeskärvar lagom stora högar (vilka sedan bundos för hand). Björkman (1889). Rosenius Himmelstr. 107 (1900, 1903).
2) boktr. mekanisk anordning som upplägger det från tryckpressen kommande tryckta arket på avläggningsbordet. PT 1892, nr 246, s. 1. —
(I 1 l) -AVSKJUTANDE~0200. (numera bl. tillf.) om skjutvapen: som automatiskt avfyras. Heidenstam Col 198 (1888; om revolvrar). —
(I 1 l) -AVTAGARE~0200. tekn. pappersmaskin på vilken pappersbanan automatiskt överföres från guskvals till pressfilt. SvSkog. 1152 (1928). —
(I 1 l) -AVTAGNING~020. [jfr t. selbstabnahme] tekn. automatisk överföring av pappersbana från guskvals till pressfilt. TNCPubl. 29: 55 (1958). —
(I 1 l) -BALANSERAD, p. adj. (i fackspr.) om kolvslid: som automatiskt åstadkommer den för maximal effekt önskade tryckfördelningen. Cederblom Ångm. 541 (1896). —
(I 1 l) -BALANSERANDE, p. adj. [jfr eng. selfbalancing (i bet. 1)]
1) (i fackspr.) om maskin l. maskindel: som automatiskt håller sig i balans (under rörelse). SD(L) 1895, nr 196 B, s. 2. (om radsåningsmaskin). HufvudkatalSonesson 1920, 2: 4 (om lager i maskin).
2) (mindre br.) om journal (se d. o. 1 a α): som gm sin uppställning automatiskt visar förhållandet mellan debet o. kredit. Sillén BokförMet. 1: 37 (1915). —
(I 1 l) -BALANSERING. (i fackspr.)
-BEDD, p. adj. [fsv. siälfbidhin] (numera bl. mera tillf.) oombedd; ss. predikativt attribut äv. liktydigt med: av sig själv, frivilligt, självmant. (Om vi rätt älskade Gud) behöffde han icke göra mong bodh eller förbodh, at man skulle wara mild emoot then fattiga, gerna hielpa (m. m.) .., Alt sådant giorde man sielff bidhen. LPetri 2Post. 265 a (1555). Den själfbedde befriaren. Quennerstedt StrSkr. 2: 405 (1903, 1919). —
-BEDRAGARE. [jfr t. selbstbetrüger] person som bedrar sig själv. Lindfors (1824). Steffen Krig 4: 90 (1917). —
-BEDRÄGERI. [jfr t. selbstbetrug] bedrägeri varigm man bedrar sig själv. Scherping Cober 2: 104 (1737). Partisinnet föder sjelfbedrägeriet; man ser sakerna ej sådana de äro, utan sådana man vill att de skola vara. Svedelius i 2SAH 55: 377 (1878). Ett fromt självbedrägeri. Siwertz Förtr. 319 (1945). —
-BEDRÄGLIG. som är hemfallen åt l. är uttryck för självbedrägeri; jfr bedräglig 2. Wallin 2Pred. 3: 177 (1829; om hjärta). Beijer BritaGrossh. 157 (1940; om tröst). —
-BEFLÄCKARE. [jfr t. selbstbeflecker] (ngt ålderdomligt) onanist. Björkegren 1730 (1786). Lo-Johansson Gen. 472 (1947). —
-BEFLÄCKELSE. [jfr t. selbstbefleckung] (ngt ålderdomligt) onani. Björkegren 1730 (1786). Krusenstjerna Pahlen 2: 190 (1930). —
-BEFRIELSE. befrielse av sig själv; äv. oeg. l. bildl. Bremer NVerld. 1: 423 (1853). Ljunggren Est. 2: 159 (1860; oeg.). särsk. om onani. 3NF 15: 267 (1931). —
-BEFRUKTA. bot. i pass. med intr. bet., om växt: befruktas gm självpollination; jfr -pollinera. Växter, som kunna själfbefruktas. UtsädT 1908, s. 27. —
-BEFRUKTAD, p. adj. bot. jfr -befruktning 2 o. -pollinerad. Afkomlingarne efter de korsade blommorna blefvo mer högväxta än efter de själfbefruktade. BotN 1877, s. 52. —
-BEFRUKTANDE, p. adj. [jfr t. selbstbefruchtend] som befruktar sig själv.
1) (numera bl. tillf.) om lägre djur. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 53 (om släktet Sagitta av klassen pilmaskar).
2) bot. om växt (l. blomma). Quennerstedt KampTillv. 74 (1899; om blommor). Själfbefruktande sädesslag. UtsädT 1907, s. 113. —
-BEFRUKTNING. [jfr t. selbstbefruchtung] befruktning som äger rum gm överföring av hanliga könsceller till honliga inom en o. samma individ.
1) zool. i fråga om lägre djur. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 404. Verklig självbefruktning har man endast iakttagit hos plattmaskar och några snäckor. 3NF 7: 839 (1927).
-BEGREPP. (†)
1) uppfattning l. åsikt l. insikt om sig själv (sitt eget väsen o. d.); jfr begrepp 5 a α—γ, b. Leijonhufvud Minnesant. 274 (1840). Geijer I. 5: 129 (1842).
-BEGRIPEN, p. adj. (†) som icke begripes av ngn annan l. annat än sig själv. Guds sjelfbegripna fullhet. Phosph. 1811, s. 306. —
-BEGRIPLIG. (numera bl. mera tillf.) som kan uppfattas l. förstås med utgångspunkt i sig själv (utan andra hjälpmedel); ofta: som förstås av sig själv, självfallen (se d. o. 2). Att påstå det den moderna litteraturen i sitt närvarande skick ej är något sjelfständigt och sjelfbegripligt derföre att den till en del uppväxt ur den klassiska, detta (osv.). Tegnér (WB) 6: 167 (1828). Namnforskaren har ideligen att handskas med .. (ortnamns-)former varigenom kvasilärdomen genom anknytning till välbekanta namn sökt finna mening i ett mindre självbegripligt. UpplFmT 33—36: 182 (1919).
-BEGRUNDANDE, p. adj. som ägnar sig åt l. avser l. uttrycker självbegrundan. Wikner Vitt. 33 (1869; om sinne). —
-BEGRÄNSAD. begränsad av l. till sig själv; som ålagt sig själv begränsning (till ngt). Boström 2: 14 (1838; om varat). Strängt sjelfbegränsad till den enkla historiska reciten, tillåter sig hr Malmström aldrig dessa allmänna reflektioner hvari särdeles franska historieskrifvare söka sin utmärkelse. Samtiden 1874, s. 136. —
-BEGRÄNSNING. om begränsning som man l. ngn ålägger sig själv (l., konkretare, om resultat av l. uttryck för sådan begränsning); äv.: begränsning till (intresse för) det egna jaget. (Man bör) ej miszkänna formernas wärde och helgd, när de äro en lefwande andas nödwändiga uttryck och sjelfbegränsningar. SvLittFT 1835, sp. 581. Vi måste .. ge mera akt på rösterna från vårt omedvetna — ty det är genom dessa vi bruka föras ut ur vår självbegränsning. Larsson Världskris. 57 (1920). Självbegränsning är en viktig sak ej blott .. för den enskilde mästaren utan också för de särskilda vetenskaperna som sådana. Heckscher EoH 52 (1922). —
-BEGÄRIG. (†) i tillönskan, i uttr. självbegärig välmåga, högönsklig välmåga; jfr -begärlig a. VDAkt. 1653, nr 182. —
-BEGÄRLIG. (själv- 1680—1824. självt- c. 1710 (: sielft begiärligt, n. sg.)) (†) så stor l. sådan som ngn (l. man) själv kan önska (l. önskar) sig. Nordforss (1805). Lindfors (1824).
a) i tillönskningar (i brev o. d.) om god hälsa l. lycka l. framgång o. d.; särsk. i uttr. självbegärlig välmåga, högönsklig välmåga; jfr -begärig, -behaglig 1, -desidererande, -högbegärlig, -åstundad, -åstundelig, -önskad, -önskandes 2, -önsklig o. egen-begärlig. Een Nabo-wänlig salutation och all siellffbegärlig wälmågos lyckönskning. KBrev 5/2 1636. (”Herdarna”, dvs. ett brudpar, tillönskas) at the sina Fåår må beeta / I sielffbegärligt, liufligt Maak! SColumbus Vitt. 139 (1672). Den högste välsigne H. Archiatern .. med fullkomblig hälsa och all sielfbegiärlig förnöijelse. AJvHöpken (1766) hos Linné Bref I. 7: 170. Jag önskar er alt sjelfbegärligt godt. Weste FörslSAOB (c. 1815).
b) i annan anv., övergående i dels bet.: som ngn själv begär(t), dels bet.: egen, personlig. Huadh her Suän mera omRörer mädh pennen .. ähr hans siälffbegärlige vpdigt och aff jntett värdhe. VDAkt. 1670, nr 34. Et sjelfbegärligt och friwilligt divortium och Skilsmässa twänne äkta personer imellan. HC11H 15: 48 (1697). All sielf begärlig handräckning och understöd. Nordberg C12 2: 583 (i handl. fr. 1716). Af eget sjelfbegärligt godtycko. Wulf Köppen 2: IV (1799).
Avledn. (till -begärlig a): självbegärlighet, r. l. f. (†) välmåga l. hälsa l. lycka l. framgång o. d. som ngn själv kan önska sig, högönsklig välmåga osv.; i pl. äv. konkret(are): saker l. förhållanden som ngn själv kan önska sig. VDAkt. 1674, nr 212. Itt frögdefult fridhsampt och önskeligit gott nytt åhr, medh flehre dher vppå föliande lycksahligheeter och sielffbegiärligheeter. Därs. 1688, nr 1. Högwördige Doctoren Hr Biskopen sampt Högwälborne Fru Biskopinnan med Wälborne anhörige, önskar iagh gudh dhen aldrahögste med all sielfbegierligheet nådeligen uppehålla täcktes. Därs. 1703, nr 45. —
-BEHAG.
1) behag som ngn finner i (ngt hos) sig själv; självbelåtenhet, självgodhet, inbilskhet, egenkärlek. Han riktigt pöser av självbehag. VetSocLdÅb. 1947, s. 60 (1692). Se på denna kråka, ehuru hon är så ful, att jag knappt kan göra det; sitter hon icke ändå med hufvudet på sned och betraktar sina otäcka fötter med ett förnöjdt själfbehag. De Geer VSkr. 1: 15 (1841, 1892). Karlfeldt FlPom. 79 (1906).
2) (numera mindre br.) egen lust l. njutning l. eget välbehag; äv.: eget tycke l. gottfinnande. Moraliska Lagen fordrar lydnad af pligt, icke af sjelfbehag och något förut fattadt tycke. LBÄ 44—50: 16 (1801). Kan du (dvs. Mefistofeles) med lögn och smicker väcka / En känsla här af sjelfbehag / Och mig (dvs. Faust) med jordisk njutning gäcka, / Det vare då min sista dag! Rydberg Faust 47 (1876). Högberg Jim 63 (1909). —
-BEHAGANDE, p. adj. (†) godtycklig (se d. o. 2); jfr -behag 2. Thorild (SVS) 2: 11 (1784; om förtryck). —
-BEHAGLIG.
1) (numera bl. mera tillf.) som är ngn l. en själv till behag, behaglig l. angenäm för ngn l. en själv; förr äv. i tillönskan (i brev o. d.): högönsklig l. dyl. (jfr -begärlig a). VDAkt. 1674, nr 96. Innerlig tilönskan af al sielfbehagelig wälgång. Därs. 1796, nr 41. Det är en puerilitet att tro och säga att Ryssland är så ”upptaget” på annat håll, t. ex. i yttersta orienten, att det är förhindradt att nu .. vända blicken åt annat håll. Endast den tätaste obekantskap med dess historia kan ursäkta en sådan själfbehaglig inbillning. Hedin Tal 2: 18 (1899).
2) (†) som beror på l. göres l. väljes enligt ngns eget gottfinnande; särsk. övergående dels i bet.: för ngn själv lämplig l. passande, dels i bet.: frivillig. Hagström Herdam. 4: 325 (i handl. fr. 1685). Allmogen (har) sielf behageligen och frijwilligdt offrat så myckit och så ringa dhe willjat. VDAkt. 1690, nr 271. Herr Grave Hülphers inviteras .. (på middag) på Billingsfors vid själfbehaglig tid. SWærn (1803) hos Dahlgren Herrgårdssl. 224. särsk.: godtycklig. En enda menniskios sielfbehagelige wilje och godtyckio. Silvius Succ. E 1 a (1719). DA 1771, nr 106, s. 2.
3) [delvis möjl. avledn. av -behag; jfr äv. t. selbstbehaglich, selbstgefällig] som finner behag i (ngt hos) sig själv l. ger uttryck åt l. vittnar om självbehag (se d. o. 1), självbelåten, självgod, inbilsk, egenkär. Nordforss (1805; angivet ss. föga br.). Man ser så väl på halsens sjelfbehagliga krökningar, på ländens rörelser och isynnerhet framfötterna, att .. (hästen spänd för åkdonet) en smula skämtar med sitt åliggande. Almqvist Fattigd. 47 (1838). En sjelfbehaglig öfversittare. Stenhammar Riksd. 2: 25 (1840). Koch GudVV 1: 358 (1916; om röst).
Avledn.: självbehaglighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) till -behaglig 3. Rademine Knigge 2: 114 (1804; t. orig.: selbstgenügsamkeit). —
-BEHANDLING. om behandling (se d. o. 2 e) som ngn utför på sig själv. LGBranting 1: LVI (c. 1860). Haglund HållnRörOrg. 2: 65 (1924). —
-BEHÅLL. [jfr t. selbstbehalt] försäkr. om den del av ett försäkringsbelopp som försäkringsgivaren håller på egen risk (utan återförsäkring). SvFörsäkrÅb. 1933, s. 13. —
-BEHÄRSKAD, p. adj. om person: som har självbehärskning, behärskad (se behärska 2 c). Snoilsky i 3SAH 17: 169 (1902). —
-BEHÄRSKANDE, n. (numera föga br.) självbehärskning. Biberg EtFormalbegr. 27 c (1818); jfr Nyblæus Forskn. III. 2: 246 (1890). Wallin Rel. 2: 156 (1827). —
-BEHÄRSKARE. [jfr ä. t. selbstbeherrscher (i bet. 1)]
-BEHÄRSKNING. [jfr t. selbstbeherrschung] om förhållandet l. förmågan att (kunna) behärska sina sinnesrörelser o. viljeyttringar; jfr -disciplin, -kontroll slutet, -tukt samt behärskning 2 b. Ha, äga, visa självbehärskning. Sträng, bristande självbehärskning. Mista, förlora, återfå självbehärskningen. Wikforss 2: 595 (1804). (Den tyske språkforskaren J.) Grimm .. behöfde hela sin egen sjelfbeherskning och öfverlägsenhet i ordnandet af stora massor, för att första gången bringa reda och ljus i ett kaos af oöfverskådliga råämnen (då han utarbetade sin germanska grammatik). Rydqvist SSL 5: 40 (1874). (Lärarens fostrargärning) kräver en person utrustad med tålamod och självbehärskning. PedT 1955, s. 2. —
-BEJAKNING. [jfr t. selbstbejahung] i romantisk filosofi beteckning på handlingen l. förhållandet att ngn (särsk. Gud l. det högsta väsendet) själv förutsätter l. ponerar l. ”sätter” sin egen existens (ss. en grundförutsättning för tänkandets möjlighet); äv. allmännare: självmedvetande (se -medvetande, sbst. 1). Det Absolutas form är ett sjelfsättande, sjelfkännande; liksom en sjelfbejakning. Phosph. 1812, s. 175. Därs. 1813, s. 361 (allmännare). —
-BEKRÄFTELSE. (numera bl. tillf.) om handlingen (l. skeendet) att bekräfta (se d. o. 3) sig själv, bekräftelse av sig själv. Geijer I. 5: 274 (1820). Wikner Lifsfr. 2: 97 (1872). —
-BEKÄNNELSE. [jfr t. selbstbekenntnis] bekännelse (se d. o. 3, 4) som avser ngn l. en själv (hans resp. ens egen personlighet l. egna tankar l. handlingar o. d.); särsk. dels om bekännelse (se d. o. 4 b) som ngn gör utan påtryckningar, dels om (i litterär form givet) avslöjande om personliga förhållanden (vilka normalt icke offentliggöras). Wikforss 2: 595 (1804). Den frivilliga sjelfbekännelsen gaf en viss borgen för ånger och bättring. Strinnholm Hist. 3: 142 (1848). Skådespelet (Torquato Tasso) har sin plats uti raden av Goethes poetiska självbekännelser. Sylwan (o. Bing) 1: 521 (1910). UrDNHist. 1: 299 (1952).
-BELÅTEN. (på ett egenkärt l. inbilskt sätt) belåten med sig själv; äv. om handling o. d.: som vittnar om sådan egenskap; jfr -förnöjd. Dalin 2: 349 (1854). När den fule ej i spegeln ser, / Han tror sig skön och sjelfbelåten ler. Öman LyrBl. 2: 14 (1868). Hedberg Blomb. 57 (1953; om leende).
-BELÄRINGS-STUDIUM. [med avs. på förleden jfr t. selbstbelehrung, självstudium] (†) självstudium (se d. o. 1). Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 183 (c. 1847). —
-BEMÄRKELSE. (numera föga br.) om betydelse som ett ord har i sig självt (gm sin egen bildning). Leopold (1805) i 2SAH 17: 22. —
-BENÄMNING. (numera föga br.) egen (av ngn själv given) benämning. Lasse Johansson, allmännare känd under sin sjelfbenämning Lucidor den Olycklige. Atterbom Minnest. 1: 261 (1848). —
-BEPRISAD, p. adj. (numera bl. tillf.) av ngn l. en själv lovprisad. Thomander 1: 219 (1842; om förmåga). —
-BEPRISNING. (numera bl. tillf.) abstr. o. konkretare: lovprisning av den egna personen; självberöm. Den inrotade egenkärlekens sjelfbeprisning. Hwasser VSkr. 2: 253 (c. 1850). Dolda sjelfbeprisningar omvexla (i Thorilds ”En Critik öfver Critiker”) med sanna och vackert sagda anmärkningar. Beskow (1861) i 2SAH 48: 235. —
-BEREDD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som ngn l. ngt l. man själv(t) berett (sig); särsk. motsv. bereda, v. 1, 4, 5. Rademine Goethe 11 (1799; om harm). Försök som .. anställdes med sjelfberedda, i möjligaste mån rena ämnen. Berzelius ÅrsbVetA 1846, s. 33. Med fistel förstår man i kirurgien hvarje i kroppens delar bildad abnorm gång, som från någon kroppsdel afleder en naturlig eller sjuklig afsöndring eller förskaffar densamma en sjelfberedd väg utåt. AHB 57: 70 (1871). —
-BEROENDE, n. (†) oberoende, oavhängighet, självständighet. Oxenstjerna Roche 1: 373 (1802). Hwasser VSkr. 3: 144 (1857). —
-BEROENDE, p. adj. (†) oberoende, oavhängig, självständig (se d. o. 3); äv. övergående i bet.: sig själv nog (se själv I 1 b δ), självisk, egoistisk. Silfverstolpe ÅmVetA 1799, s. 4. Allt, som affaller ifrån .. (lydnaden mot Gud), förlorar lifvets upprätthållande kraft, blir ondt, och, blott sjelfberoende, bereder det sin egen undergång. Hwasser VSkr. 1: 50 (1852). Därs. 3: 139 (1857). —
-BERUSAD, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr berusad 2 o. -berusning; äv. bildl. Levertin NDikt. 61 (1894; om bröllopsmusik). De kvinnor, som med sådan sanningskärlek (som Hedvig Elisabeth Charlotta) samtala med sin spegel, tillhöra iakttagarinnornas, icke de själfberusade hjältinnornas klass. Dens. 10: 92 (1902). —
-BERUSNING. (i sht i vitter stil) berusning (se d. o. 2) över (ngt hos) sig själv. Vetterlund StDikt. 22 (1901). —
-BERÄTTELSE. (†) berättelse om sig själv (jfr -biografi); anträffat bl. bildl. Atterbom Minn. 237 (1817). —
-BERÄTTIGANDE. (mera tillf.) egen rätt att vara till, eget existensberättigande; jfr berättigande 2 b. Strindberg Brev 10: 206 (1894). —
-BERÖM. beröm av den egna personen o. d., eget beröm. Gyllenborg Sprätth. 87 (1737: sielft beröm; sannol. felaktigt för sielfberöm). Medb. 1789, s. 620. Självberöm luktar illa. Östergren (1938); jfr beröm 3 b. —
-BERÖMD, p. adj.
1) (†) av ngn själv med stolthet l. skryt påstådd l. omtalad; jfr berömma, v.1 2. Althenstund Sigismundi och hans Effterkommanders sielff berömbde Rättigheet (till Sverige) hafwer ingen grundh, altså (osv.). NAv. 17/7 1656, s. A 2 b.
2) (numera bl. tillf.) som ngn l. man själv berömmer (se berömma, v.1 4). (Tidningen Aftonbladets) sjelfberömda grannlagenhet. SvT 1852, nr 200, s. 2. —
-BERÖMMANDE, p. adj. som berömmer (se berömma, v.1 4) sig själv l. innebär självberöm. Fryxell Ber. 14: 68 (1846). —
-BERÖMMELSE. (numera föga br.) självberöm; jfr berömmelse 3. Boivie SvSynt. Föret. 2 (1826). Östergren (1938). —
-BESINNA. (numera bl. tillf.) refl.: besinna sig (se besinna II 6), visa självbesinning. Atterbom PhilH 313 (1835). —
-BESINNING. [jfr t. selbstbesinnung] riktande av tankarna på o. övervägande av (ngt som man har inom) sig själv (jfr -rannsakan); handlingen att samla sig till eftertanke över sig själv; oftast: gm sådant övervägande l. sådan eftertanke vunnen insikt (särsk. om det egna jagets rätta natur l. dess begränsning) l. tankereda l. behärskning l. sans. Atterbom LÖ 2: 412 (1827; i fråga om uppvaknande ur dröm). Långt ifrån att väckas till en helsosam sjelfbesinning, inledes förbrytaren (gm klassifikation av fångarna efter graden av förbättring) att visa en ånger, den han icke känner. Oscar I Straff 33 (1840). Låt det (gm kriget) ända till vansinne pinade folket återkomma till sjelfbesinning. Snoilsky Hex. 3 (1887). (För grekerna var) självbesinningen, självbegränsningen, sofrosyne, huvuddygden. Nilsson SvRom. 4 (1916). Jag vill begagna den sista livsfristen till självbesinning. Siwertz Pagoden 19 (1954). särsk. (†) i uttr. självbesinning av l. över ngt, eftertanke över l. gm eftertanke vunnen insikt om ngt hos sig själv. SvLittFT 1834, sp. 39 (: öfver). Sander i 3SAH 4: 52 (1889: af). —
Ssgr: självbeskattnings-makt. (numera bl. mera tillf.) jfr makt 11 o. -beskattnings-rätt. Järta 1: 52 (1809).
-BESKRIVEN, p. adj. (†) avfattad av ngn själv (jfr beskriva 4); anträffat bl. bildl. Konstsnillet innefattar i sitt väsende smaken, så att denna utgör snillets sjelfbeskrivna dogm. Runeberg 6: 118 (1832). —
-BESKÅDANDE, n. (i sht i vitter stil) (egocentrisk) själviakttagelse; jfr -bespegling. Söderhjelm ItRenäss. 69 (1907). —
-BESKÅDANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som ägnar sig åt l. är uttryck för självbeskådande (se -beskådande, sbst.). Östergren (1938). —
-BESKÅDNING. [jfr t. selbstbeschauung] (numera bl. mera tillf.) = -beskådande, sbst. BrefNSkolH 100 (1810). —
-BESLUTEN. (†) som ngn l. man själv fattat beslut om. Adlersparre PVetA 1804, s. 13 (om handhavande av pengar o. ägodelar). Nordström Samh. 1: 9 (1839; om regel). —
-BESLUTSAM. (†) som själv egensinnigt fattar beslut; jfr -rådig 1. Järta 2: 417 (1824; om drottning Elisabet av England). —
-BESPEGLANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om person: som ägnar sig åt självbespegling; äv. om ngt sakligt: som är uttryck för självbespegling. Östergren 1: 411 (1916). Stagnelius är självupptagen, självbespeglande. 3Saml. 6: 37 (1925). Visst finns .. (i Frödings dikt ”Flickan i ögat”) också stänk av självbespeglande klagan, men (osv.). Olsson i 3SAH LXIX. 1: 21 (1960). —
-BESPEGLING. [jfr t. selbstbespiegelung] (i sht i vitter stil) egocentrisk själviakttagelse (ss. uttryck för fåfäng självbeundran); särsk. om sådan själviakttagelse uttryckt i litterär framställning; äv. konkret, om litterärt alster som vittnar om sådan själviakttagelse. Geijer I. 7: 233 (1841). Sjelfbespeglingen, på grund af hvilken man fann sig sjelf så oändligt intressant och andra så oändligt tarfliga. Ljunggren SmSkr. 3: 194 (1881). Nyblom i 3SAH 16: 160 (1901; i pl., om litterära alster). PedT 1949, s. 55. —
-BESPOTTELSE. (i sht i vitter stil) bespottelse av den egna personen. Ljunggren Bellm. 257 (1867). —
-BESPOTTNING. (numera föga br.) självbespottelse. Atterbom Siare VI. 1: 114 (1852). Ljunggren Bellm. 167 (1867). —
-BESTRAFFNING. handlingen att bestraffa l. (ålderdomligt) tillrättavisa sig själv; i sht förr äv. om förhållandet att ngt straffar sig självt. Uppå lättsinnighetens och okyskhetens sjelfbestraffning anföras (i Linnés anteckningar över Nemesis divina) talrika varnande exempel. Fries BotUtfl. 2: 334 (1848, 1852). Själfpröfning och själfbestraffning under Herrens tuktan är förberedelse till tårarnas aftorkande. Billing Betr. 246 (1906). —
-BESTÅENDE, p. adj. [jfr t. selbstbestehend] som består i kraft av sig själv l. för sig själv (oberoende av l. skild från andra l. annat); äv. om rike o. d.: autonom (se d. o. 2), självständig (se d. o. 3 a); i sht förr äv. i fråga om ekonomiska förh.: som har egen tryggad existens l. egen bärgning o. d. (I världen ha vi blott) tv slags substantias, eller sielfbestående ting, Kroppar och Andar. Rydelius Förn. 6 (1718, 1737). I allmänhet var (Ling) obenägen, att åt lyriken inrymma något rent värde såsom sjelfbestående diktningsart. Atterbom Minnest. 2: 32 (1840). Alla de af Finlands inbyggare, hwilka icke .. äro att såsom bofaste eller sjelfbestående anses, ware ifrån sexton års ålder skyldige att förse sig med laga förswar. SPF 1852, s. 158. Ett självbestående rike. Östergren (1938). —
-BESTÅND. [jfr t. selbstbestand] (fortsatt, tryggad) tillvaro i kraft av sig själv l. för sig själv (oberoende av andra l. annat) l. tillstånd av sådant oberoende (jfr bestånd 2, 8, 9); särsk. i fråga om folk l. stat o. d.: frihet (se d. o. 4), självständighet (se d. o. 3 slutet). Af mildhet och en uplyst wilja, / Af sielfbestånd, wi lättlig skilja, / Det goda hjertat, från sin larf (dvs. från den blott låtsade godheten). Nordenflycht (SVS) 3: 14 (c. 1756). (Jag var i ungdomen) så utan sjelfbestånd och liksom utan personlighet, att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat undantränga mig och taga min plats. Geijer Minn. 16 (1834). (Sjukdomsfenomenen vid koppor) äro uttryck af organismens bemödande, att för sitt eget sjelfbestånd, eliminera det upptagna, för detta sjelfbestånd fiendtliga, ämnet. Hygiea 1841, s. 109. (O. I ämnade år 1848) till Tyska förbundet avlåta en förklaring, enligt vilken varje anfall på Jutland komme att anses såsom hotande för Nordens självbestånd. HT 1926, s. 4. särsk. (numera mindre br.) i fråga om ekonomiska förh.: egen tryggad existens; egen utkomst l. bärgning l. eget uppehälle o. d.; jfr bestånd 4. Din välfärd sköt. En klok sig först om Sjelfbestånd beflitar. Liljestråle Fid. 87 (1797). Man .. satte (gm adelsprivilegiernas upphävande) mången i en grym nödvändighet att uppoffra både sin enskilda öfvertygelse och det allmännas väl, för ett torftigt sjelfbestånd. Livijn 2: 78 (1831). (Jag) insåg, att .. mitt förfarande skulle bidraga att undergräfva mitt ekonomiska självbestånd. PAKjellerstedt (1887) i Västerb. 1930, s. 140. —
-BESTÅNDANDE, p. adj. (†) beroende enbart av sig själv, som helt är sin egen herre; jfr -bestående. Almqvist Törnr. 1: 27 (1839; om ande). —
-BESTÄMBARHET~0102 l. ~0200. (numera föga br.) om egenskapen l. förhållandet att själv kunna bestämma över sig själv. Frihet, d. ä. warelsens bewarade sjelfbestämbarhet under dess werksamhet. Polyfem IV. 39: 1 (1811). Atterbom PhilH 503 (1835). —
-BESTÄMD, p. adj. [jfr t. selbstbestimmt] i sht filos. som icke bestämts (fastställts l. letts l. fått sin prägel) l. bestämmes av ngn annan l. ngt annat än sig själv; som ngn l. ngt själv(t) l. man själv bestämt l. bestämmer; autonom (se d. o. 1, 2). Är nu det menskliga varat sjelf ej utan frihet och sjelfbestämdhet tänkbart, så kan detta vara icke eller subsistera utan på ett fritt och sjelfbestämdt sätt. Biberg 1: 145 (c. 1820). Järta 2: 404 (1824; om vilja). (Napoleon I) är såsom politisk personlighet icke så helt och hållet sjelfbestämd och förutsättningslös, som man skulle af hans autokratiska skaplynne förmoda. SvTidskr. 1871, s. 181. Ett fritt och sjelfbestämdt samhälle. Samtiden 1871, s. 40. (Gud) är fri såsom absolut självbestämd i enlighet med inneboende eviga lagar. Larsson Spinoza 22 (1931). (Köparens inställning till varan) kan vara skrytsamt ivrig eller prestigebundet ängslig men den kan också vara självbestämd eller autonom. Form 1956, s. 116.
Avledn.: självbestämdhet, r. l. f. i sht filos. Biberg 1: 145 (c. 1820). Den menskliga viljans autonomi eller sjelfbestämdhet. NF 4: 772 (1881). —
-BESTÄMMA. (numera föga br.) själv bestämma l. fatta beslut om (ngt); äv. refl.: ge uttryck åt sin egen fria vilja. Atterbom PhilH 240 (1835; refl.). Frey 1843, s. 189. —
-BESTÄMMANDE, n. [jfr t. selbstbestimmen, n.]
1) om handlingen l. förhållandet l. förmågan att bestämma över sig själv l. själv bestämma l. fatta beslut (i sina egna angelägenheter); särsk. övergående i bet.: självbestämmanderätt. Självbestämmandet, folkets självbestämmanderätt. Östergren (1938).
2) filos. om handlingen att själv (i sitt tänkande) bestämma l. fastställa det egna jagets väsen o. gränser; jfr -bestämning 3. Phosph. 1812, s. 173.
Ssgr (till -bestämmande 1): självbestämmande-makt. (tillf.) jfr makt 11 o. -bestämmande-rätt. SvD(A) 1960, nr 304, s. 4.
-rätt. [jfr t. selbstbestimmungsrecht] rätt att bestämma över sig själv l. råda i egna angelägenheter; särsk. i fråga om stat l. folk(grupp): suveränitet, autonomi. Den nationella själfbestämmanderättens genomförande. 2NF 33: 275 (1921). Den enskildes självbestämmanderätt. Hellström RedKav. 200 (1933). —
-BESTÄMMANDE, p. adj. som bestämmer över sig själv l. själv bestämmer l. fattar beslut (i sina egna angelägenheter); autonom, suverän. Regenten (i en monarki) förblir .. (enligt de i Spinozas statslära framlagda principerna) sjelfbestämmande, ehuru förpligtad att vid sina beslut inhemta rådkammarens åsigt. Bolin Statsl. 1: 385 (1870). De .. ännu delvis politiskt självbestämmande staterna inom Tyska riket. Steffen Krig 2: 202 (1915). —
-BESTÄMMELSE.
1) = -bestämmande, sbst. 1. Vår egen villjas fria sjelfbestämmelse. LBÄ 42—43: 79 (1800). Ett förbund mellan stater innebär en inskränkning i självbestämmelsen. Larsson Id. 99 (1908). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 386 (1947).
-BESTÄMNING. [jfr t. selbstbestimmung (i bet. 1)]
1) = -bestämmande, sbst. 1. Viljans rena sjelfbestämning. Geijer I. 5: 255 (1820). (Napoleon III) hade för att uppbära sin brinnande äregirighet hvarken en hjeltes fysiska styrka eller en statsmans hastiga sjelfbestämning. Samtiden 1873, s. 554. En fri neutralitet efter egen själfbestämning var .. alltjämt grundtanken i den svenska regeringens utrikespolitik (på 1890-talet). SvH 10: 150 (1909).
2) (numera föga br.) av ngn l. en själv utförd bestämning (se d. o. 6 slutet). Fries BotUtfl. 1: 24 (1843).
-rätt. självbestämmanderätt. Ingrepp i andre staters inre sjelfbestämningsrätt. MinnSvNH 11: 302 (1823). Wallengren LyckLex. 16 (1896; i fråga om person). —
-BESTÄNDIG. [jfr t. selbstbeständig] (†) självständig (se d. o. 3); jfr egen-beständig. JGOxenstierna 2: 89 (1796, 1806; om svensk bonde). —
-BESUTTEN, p. adj. som själv besitter fast egendom, självägande (se d. o. 1); jfr besutten 3 a. Han var ej ens någon sjelfbesuten hemmansegare. TIdr. 1895, s. 211. —
-BETJÄNING. [jfr t. selbstbedienung; efter (amerik.) eng. self-service] om handlingen att (i butik o. d.) betjäna sig själv (gm att själv förse sig med varor l. själv utföra sådant arbete som eljest utföres av anställd personal); betjäning som kund utför själv. 2BonnierKL 3: 1206 (1939; om amerikanska förh.). Butiker med självbetjäning. DN(A) 1952, nr 347, s. 13. Självbetjäning vid disk reducerar serveringspersonalen och förbilligar matkostnaderna. Form 1954, s. 36. Självbetjäning av kem- och våttvätt. SDS 1965, nr 71, s. 28.
-butik. [jfr t. selbstbedienungslade, (amerik.) eng. self-service store] butik där varor i färdigförpackat skick på öppna hyllor l. dyl. finnas åtkomliga för kunderna som själva få betjäna sig o. betala vid en kassa vid utgången, snabbköpsbutik, snabbköp. Vi 1941, nr 30, s. 6.
-tvätteri. tvättinrättning där kunden själv sköter tvättningen i tvättmaskinen (l. -maskinerna). NordTidn. 1957, nr 1, s. 15. —
-BETRAKTANDE, n. betraktande av sig själv (t. ex. i en spegel); äv. bildl.: självbetraktelse. Almqvist Pal. 43 (1838). Lo-Johansson Gen. 458 (1947; bildl.). —
-BETRAKTARE. (mera tillf.) person som ägnar sig åt självbetraktelse. Gierow i 3SAH LXX. 1: 23 (1961). —
-BETRAKTELSE. om handlingen att kritiskt skärskåda o. söka förstå sin egen personlighet, betraktelse (se d. o. 4 a, b) av sig själv; självbegrundan, själviakttagelse; (själv)kontemplation; äv. konkret(are), om i litterär form framställd sådan skärskådan (ofta i pl., ss. titel l. beteckning på litterärt verk med filosofiskt o. självbegrundande innehåll); jfr -betraktande, -betraktning. OKolmodin (1740) i 3SAH 15: 123. (Sokrates bidrog) kraftigare än någon före honom .. att föra .. (sina medmänniskor) till sjelfbetraktelse och sålunda till lydnad för detta den delphiske gudens ryktbara bud, som stod inristadt öfver porten till hans tempel: ”känn dig sjelf”. Rein Psyk. 1: 54 (1876). Lamm i 3SAH LIII. 2: 47 (1942; i litterär form). (Den romerske kejsaren Marcus Aurelius) skrev på grekiska sina berömda självbetraktelser .., en samling aforismer, präglade av en ädel, resignerad livsåskådning. BonnierLex. 9: 839 (1965). —
-BETRAKTNING. [jfr t. selbstbetrachtung] (numera föga br.) självbetraktelse. Elgström (o. Ingelgren) 49 (1810). Tavaststjerna Morg. 192 (1884). —
-BETRODD. (numera mindre br.) som anförtrott sig själv sitt ämbete o. d., självutnämnd, självvald. Valda eller sjelfbetrodda styresmän. Bergstedt Clément PolEkon. 81 (1868). —
-BEUNDRAN. beundran av sig själv; jfr -beundring, -förtjusning. Kellgren (SVS) 5: 572 (1792). Koch GudVV 2: 299 (1916). —
-BEVARANDE, p. adj. som bevarar (se bevara, v.1 10, 11) sig själv l. avser självbevarelse. Björkman (1889). Vinterns vita dok är i hög grad självbevarande, så länge det kan hålla sig sammanhängande. TurÅ 1952, s. 246. —
-BEVARARE. (numera bl. tillf.) om person l. vetenskap o. d. som själv bevarar (se bevara, v.1 10, 11) ngt. (Vid härledningen av det kategoriska pliktbudet) skall .. (filosofien) bevisa sin renhet, såsom sjelfbevarare af sina egna Lagar. Boëthius Kant 63 (1797; t. orig.: Selbsthalterin). —
-BEVARELSE. [jfr t. selbsterhaltung, eng. selfpreservation] bevarelse (se d. o. 1) l. skydd l. vidmakthållande av det egna jaget l. sin egen existens l. sina egna intressen; jfr -uppehållelse. SvTyHlex. (1851). Driften till sjelfbevarelse och den dermed förbundna fruktan för tillintetgörelse. Svensén Jord. 125 (1884). I alla tider har funnits ett slags patriotism, som egentligen varit den mer eller mindre medvetna sammanhållningen för själfbevarelse. Sundbärg SvFolkl. 27 (1911).
Ssgr: självbevarelse-drift. jfr drift 11 a o. självuppehållelse-drift. Forssell Stud. 1: 284 (1870, 1875).
-instinkt. [jfr eng. instinct of selfpreservation, fr. instinct de (la) conservation] jfr instinkt 2. NDA 1863, nr 65, s. 4. —
-BEVISANDE, p. adj. (†) som förstås utan bevis, självklar, given. Fryxell Ber. 9: 238 (1841; om sanning). —
Ssg: självbibehållelse-drift. (numera bl. mera tillf.) självbevarelsedrift. Geijerstam Stridsfr. 66 (1888). —
-BIBEHÅLLEN. (†) hos sig själv bibehållen (se bibehålla 4 g). Atterbom Minn. 8 (i senare bearbetat brev fr. 1817; om sinnesläggning). —
-BILD. [jfr t. selbstbildnis] (numera mindre br.) självporträtt. Atterbom SDikt. 1: 181 (1808, 1837; bildl.). PT 1900, nr 85 A, s. 3. (Strindberg ger i ”Inferno”) en själfbild som det är farligt att gifva. Fröding Eftersk. 2: 140 (1910). —
-BILDAD, p. adj.
1) som man l. ngn själv bildat l. gjort l. åstadkommit, självgjord, självskapad (se d. o. 1). Enberg i 2SAH 7: 305 (1815; om skapelser av inbillningen). Heikel Stil. 80 (1929; om språkliga uttryck).
2) (numera bl. mera tillf.) av sig själv (se själv I 1 l) l. av egen kraft l. spontant bildad l. åstadkommen, naturlig. (Vissa litterära parasiter) som råka i raseri öfver att de på egen hand gälla för — intet .. vilja hämna sig på allt sjelfbildadt och högväxt. PoetK 1818, s. VI. UtsädT 1899, s. 30 (om gräsvall).
3) om person: som är autodidakt, självlärd. Melin 1: 217 (1845). Den självbildade, är i mångens öga en misstänkt figur. MorgT 1948, nr 299, s. 4. —
-BILDNING. [jfr t. selbstbildung]
2) utbildning l. utveckling av egna andliga krafter gm självverksamhet; särsk. om tillägnande av kunskaper på egen hand (utan lärare l. utanför de vanliga utbildningsanstalterna); jfr -studium 1. Phosph. 1811, s. 279. (Människans) moraliska sjelfbildning eller arbete med sig sjelf att utveckla sig till frihet och förnuftighet. Boström Rel. 1: 167 (1885). (Kan det vara så) att de vilka genom självbildning förmått slå sig fram, ha en tendens att undervärdera den reguljära utbildningen? SocÅb. 1942, s. 11, 13. —
-BILDNINGS-DRIFT. (numera bl. tillf.) drift att skapa sig själv. Det Skönas eviga sjelfbildningsdrift. Svea 4: 178 (1821). —
-BINDA.
1) tekn. intr., om cement: stelna av sig själv (utan att vatten tillförts); jfr binda, v. 11 e. 2NF 4: 1419 (1905).
2) (numera bl. tillf.) refl.: pålägga sig själv inskränkning; jfr binda, v. 19 a (α slutet). SvLittFT 1835, s. 534.
3) (numera bl. tillf.) i pass., om atomer av samma grundämne: själva bindas (se binda, v. 19 g α) av varandra, bindas av varandra inbördes. Rosenberg OorgKemi 87 (1887). —
(I 1 l) -BINDANDE, p. adj. [jfr (amerik.) eng. self-binding] (i sht i fackspr.) som binder (t. ex. säd, halm) av sig själv l. automatiskt l. mekaniskt. Beckman Amer. 1: 72 (1883; om skördemaskin). SvD(A) 1916, nr 284, s. 1 (om halmpress). särsk. om pärm för lösblad o. d.: som förenar l. fasthåller blad l. dyl. automatiskt; jfr binda, v. 10. SvD(A) 1923, nr 24, s. 13. —
-BINDARE. [jfr t. selbstbinder (i bet. 1 o. 2), (amerik.) eng. selfbinder (i bet. 2)]
2) (i sht i fackspr.) till I 1 l: självbindande maskin l. anordning; särsk. dels om skördemaskin som automatiskt binder säden till kärvar, dels om självbindande pärm (se -bindande slutet). SDS 1892, nr 408, s. 2 (om skördemaskin). Sillén BokförMet. 1: 126 (1915; om självbindande pärm). —
-BINDNING.
1) (numera bl. tillf.) om förhållandet att atomer av samma grundämne bindas av varandra inbördes (jfr -binda 3). Rosenberg OorgKemi 86 (1887).
2) ärftl. om förhållandet att kromosomer från samma könscell förbinda sig med varandra vid reduktionsdelning, autosyndes. VäxtLiv 4: 71 (1938). —
-BIOGRAFI. [jfr t. selbstbiographie] om skildring av ngns liv, författad av honom själv, egen levnadsskildring, autobiografi; jfr memoar 3. Silfverstolpe Mem. 3: 231 (1822). G. F. Gyllenborg har utom sina skaldeverk också skrifvit en själfbiografi, ”Mitt lefverne”. EHTegnér i 3SAH 6: 402 (1891). —
-BIOGRAFISK. jfr -biograf, -biografi. Den sjelfbiografiska stylen. Phosph. 1812, s. 127. Några självbiografiska skisser. Olsson Fröding 133 (1950). —
-BJUDEN, p. adj.
1) (ngt ålderdomligt) som man l. ngn själv (utan uppmaning från ngn annan) erbjudit l. erbjuder (att stå till tjänst med); äv. med personligt huvudord: som (utan att vara ombedd av ngn) erbjudit l. erbjuder sig själv att stå till tjänst l. fungera o. d. Balck Es. 113 (1603). Såsom hs Maÿt aldrig .. sielfbudna, olagliga och grundlösa curer (av kvacksalvare) welat gilla eller bruka (osv.). HdlCollMed. 1697, s. 968. Sjelfbuden tjenst blir alltid försmådd. Lindfors (1824); jfr Östergren (1938). Sveriges roll såsom stormakt, och ännu mer såsom sjelfbjuden ledare för dylika makter, kunde blifva ganska äfventyrlig. Beskow i 2SAH 34: 45 (1861). särsk. (†) i uttr. vara självbjuden av ngt, självmant erbjuda ngt; jfr av I 12 a, 21 c. Månge Nationer .. (äro) lättmante, och ofta sielfbudne af Subsidier och förskott, ty de weta wäl .. huru de betalningen för sin goda tienst hämta skola. Nordencrantz Arc. 288 (1730).
2) (numera föga br.) om tillfälle: som erbjuder sig själv (utan ngns åtgörande), osökt. Silverstolpe i 1SAH 2: 190 (1787, 1802). PT 1909, nr 195, s. 2.
3) om gäst o. d., i fråga om inbjudan.
a) icke inbjuden (av ngn annan än sig själv), objuden, oinbjuden. Egen smickran är wärre, än Hostan, hon kommer wäl sielfbuden. Dalin Arg. 1: nr 19, s. 2 (1733). Sjelfbjuden gäst är inte alltid välkommen. Landgren Ordspr. 150 (1889).
b) (numera föga br.) som självfallet väntas (o. kommer l. kan komma utan inbjudan); äv. oeg. l. bildl.; jfr -skriven 3 a. Lindegren 1: 203 (1805). Så ofta patron Söhl hade sällskap hos sig, voro dessa begge Herrar (som ägde stora sällskapstalanger) sjelfbjudna gäster. Wetterstedt Mut. 295 (1832). (Ett hem där) vänskapen och glädjen voro sjelfbjudna gästvänner. Beskow Minnesb. 1: 51 (1860). —
(I 1 l) -BLANKANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om skoputsmedel: som icke behöver gnidas in för att göra skorna blanka. Sjelfblankande Blanksvärta. Ekenberg (o. Landin) 62 (1888). —
-BLEKANDE, p. adj. trädg. om blekselleri: som blekes av sig själv, som icke behöver blekas. SvVäxtförädl. 2: 354 (1951). —
(I 1 l) -BLOCKERANDE, p. adj. [jfr eng. selfblocking] i sht el.-tekn. om (i sht elektrisk) kopplingsanordning: så beskaffad att en svängningsrörelse l. en elektrisk ström (efter viss tid) automatiskt undertryckes. IngHb. 3 a: 546 (1950). —
-BLÅST, p. adj. (†) om vindpust: som ngn själv gm att blåsa ut luft åstadkommit. VgFmT II. 6—7: 118 (1587). —
(I 1 l) -BLÄDDRANDE, p. adj. försedd med anordning som möjliggör mer l. mindre automatisk bläddring; särsk. (i fackspr.) om kort i kortregister (försedda med inlimmade plåtbitar som påverkas av magnetstavar i lådornas sidor). BonnierLM 1954, s. 676 (om bok; i fråga om fiktiva förh.). Företagsark. 117 (1956; om kort). —
-BLÄNDNING. (†) självförblindelse; anträffat bl. konkretare, i pl., om yttringar av självförblindelse. Atterbom Minnest. 2: 69 (1840). Dens. VittH 270 (1845). —
(I 1 l) -BONANDE, p. adj. om medel att blanka golv med: som ger en glatt o. blank yta utan boning (se boning, sbst.3 1). SvD(A) 1936, nr 284, s. 1. —
-BOREN.
1) (†) född utan (andra) anor (än sig själv); jfr boren, p. adj. 1. Den frisinnige Svea-drotten, sin ätts och äras sjelfborne anherre. Wallin Rel. 4: 198 (1837).
2) (numera föga br.) om tanke: framfödd ss. en egen originell skapelse. Den verkligt sjelfburna tanken tager sin naturligast sköna form i ögonblicket af sin tillkomst. BvBeskow (1833) hos Stiernstolpe ESkr. 15. —
-BRINNANDE, p. adj. [jfr t. selbstbrennend, eng. self-burning (i bet. 2)]
1) (numera bl. tillf.) om eld: som brinner av sig själv (utan bränsle); jfr -brännande 1. Them syntes .. en sielffbrinnande eeld full medh förskreckelse. Vish. 17: 6 (Bib. 1541).
2) tekn. som efter antändning fortfar att brinna av sig själv; äv.: som (i luft) antänder sig själv o. brinner. Serenius Rr 4 b (1734; om fosfor). TNCPubl. 30: 25 (1958). —
(I 1 l) -BROMSANDE, p. adj. tekn. jfr -hämmande a. TT 1901, M. s. 115 (om skruvväxel hörande till hiss). —
(I 1 l) -BROMSNING. [jfr t. selbstbremsung] tekn. automatisk bromsning (av icke avsedd l. önskad rörelse). TT 1883, s. 93. —
-BRÄNNANDE, p. adj.
2) el.-tekn. om elektrod: som förbrännes då den genomflytes av elektrisk ström. Ymer 1942, s. 561. —
-BRÄNNING. dödande av sig själv gm bränning; jfr -förbränning 1. SvD 1969, nr 21, s. 3 (i Tjeckoslovakien). —
-BUNDEN, p. adj. (numera föga br.) pålagd inskränkning av egen drift l. egen fri vilja; jfr -binda 2. Atterbom Minnest. 2: 393 (1826). —
-BYGGD, p. adj. om hus, fågelbo o. d.: som ngn (särsk. husets osv. invånare) själv byggt. PH 2: 1018 (1733). —
-BÄRANDE, p. adj.
1) om mark (särsk. äng): som bär gm självsådd växande (för slåtter ägnat) gräs; ngn gg äv. i utvidgad anv., om gräs: som sått sig själv, självsådd. MosskT 1893, s. 425 (om gräs). LAHT 1929, s. 119.
2) som uppbär sig själv (sin egen tyngd); särsk. (i fackspr.) om del av byggnadsverk o. d. TT 1896, Byggn. s. 127 (om trappor). Motorför. 1955, nr 4, s. 6 (om karosseri på bil).
3) ridk. om dresserad ridhäst: som (till synes) självständigt behåller den hållning som ryttaren önskar (med endast omärkliga hjälper l. dyl.). Boltenstern Müseler Ridl. 114 (1956).
4) som med egna inkomster täcker egna utgifter, som bär sig (själv), som ”går ihop”. Beckman Amer. 2: 144 (1883; om företag). —
-BÄRGNING. (numera bl. tillf.)
-BÄRIGHET~002, äv. ~200. om egenskapen l. förhållandet att vara självbärande.
-BÖRDIG. (numera föga br.) om mark: självbärande (se d. o. 1). Sjelfbördige eller ständige ängar. NoraskogArk. 5: 467 (c. 1765). —
(I 1 l) -CENTRERANDE, p. adj. [jfr t. selbstzentrierend, eng. self-centring] tekn. som automatiskt centrerar sig själv l. roterande arbetsstycke l. dyl., centrerande. TT 1883, s. 93 (om centrifugaltorkmaskin). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 10 (om svarvchuckar). —
(I 1 l) -CIRKULATION. tekn. i fråga om gas l. vätska: automatisk cirkulation (särsk. gm utnyttjande av förhållandet att varmt vatten är lättare än kallt). Afkylningen af (bensin- o. fotogen-)motorns cylinder sker genom vattnets själfcirkulation. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 196. Virkestork med självcirkulation. TNCPubl. 23: 29 (1954). —
-DANA. (numera bl. tillf.) åstadkomma egen utveckling av (ngt). Silverstolpe (1802) i 2SAH 2: 322. —
-DANAD, p. adj. (i sht i vitter stil)
1) som skapat sig själv; jfr dana I 3 a. Försvararne af en sjelfdanad verld. Leopold 3: 12 (1802, 1816).
2) som man l. ngn själv danat (se dana II), självgjord, självskapad (se d. o. 1). Tegnér FilosEstetSkr. 354 (1808; om ideer). Lovén Dante 1: Anm. 86 (1856; om ord). —
-DANING. (i sht i vitter stil)
1) om (ngts) skapelse utan inverkan från ngn annan l. ngt annat än sig själv; jfr dana I 3 a o. -alstring. Huru har verlden tilkommit? Har den en Skapare? eller existerar den af sig sjelf .. genom sjelfdaning efter materiens egna sjelfverkande lagar? LBÄ 7—8: 122 (1797).
2) utveckling i kraft av sig själv, egen utveckling; jfr dana II. Språket i dess fortgående sjelfdaning. Leopold (c. 1807) i 2SAH 17: 85. —
-DEKLARANT. person som avger l. avgivit självdeklaration(er); nästan bl. dels motsv. -deklaration 2 b, dels [sannol. bildl. anv. härav; jfr dock äv. -deklaration 1] (mera tillf.) om självbiograf. SvD(A) 1929, nr 281, s. 9. Så gott som hela vår autobiografiska litteratur av värde (har) kommit under trycksvärtan först efter de litterära självdeklaranternas död. Ansikten 43 (1932). —
-DEKLARATION. deklaration som ngn avger rörande sig själv l. sina egna förhållanden.
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. deklaration 3; äv. bildl. Wirsén Krit. 378 (1901). Engelsmännens självdeklaration, att de äro fredligare, mindre ”militäristiska” .. än tyskarna. Steffen Krig 1: 25 (1914). Sättet att kläda sig är en självdeklaration i handling. Andræ Herdabr. 93 (1937).
a) försäkr. motsv. deklaration 4 b β, om uppgift som försäkringssökande lämnar om sig själv (sitt hälsotillstånd o. d.). SvLivförsäkrDirF 1906—1931 125 (1931).
b) motsv. deklaration 4 d. Allmän självdeklaration, som avlämnas i den kommun där den skattskyldige är mantalsskriven. Särskild självdeklaration, som avlämnas i annan kommun än den där den skattskyldige är mantalsskriven. Avge, avlämna, upprätta självdeklaration. SkattereglKomBet. 1: 81 (1881). En med obligatorisk sjelfdeklaration förbunden progressiv inkomstskatt. SFS 1902, Bih. nr 8, s. 1. Självdeklarationer förstöras, sedan fem år förflutit. 3NF 17: 969 (1932).
Ssgr (till -deklaration 2, särsk. 2 b): självdeklarations-blankett. jfr blankett, sbst.2 3. SD(L) 1902, nr 562, s. 2.
-DEKLARERA, -ing.
1) tr., motsv. -deklaration 1 o. (vanl.) 2: deklarera l. avge uppgift om (ngt) rörande sig själv; meddela (ngt) l. lämna (uppgift o. d.) i självdeklaration; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; i sht motsv. -deklaration 2 b o. i denna anv. ofta abs.: avge självdeklaration. Enligt (det av bevillningsutskottet avgivna) förslaget skall man själfdeklarera före den 1 mars. RiksdP 1907, 2 K nr 33, s. 50. Självdeklarerade uppgifter ligga .. till grund för de .. vid den senaste folkräkningen infogade data om inkomst och förmögenhet. Sandler Siffr. 21 (1928). Å kassakortet (till Industritjänstemännens erkända arbetslöshetskassa) skall Ni självdeklarera Er arbetslöshet, sjukdom eller ev. tillfälligt arbete. OmArbetslös § 8 (1957). särsk. (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: självdeklaration; särsk. = -deklaration 1. Hela boken är en politisk självdeklarering. Östergren (1938).
2) (mera tillf.) refl.
a) i uttr. självdeklarera sig som ngt, själv förklara sig vara ngt; jfr deklarera II 3 b. Holmberg Kulturr. 30 (1912).
-DESIDERERANDE, p. adj. [senare leden till lat. desiderare, önska (se desideratum)] (†) = -begärlig a. (Jag vill) E:s Grefl. Excell:tz .. vndher Gudz mildhe Beskerm till all sielfdesidererendhe Wellfärdz prosperitet Tienst-ödmiukeligen .. haffwa befallat. HSass (1656) i BrinkmArch. 2: 122. —
-DIAGNOS. diagnos som ngn ställer på sig själv; vanl. oeg. l. bildl. (jfr diagnos 1 slutet). EkonT 1939, s. 171 (i fråga om politisk åskådning). —
-DIGESTION. [jfr eng. selfdigestion] biol. om kemisk sönderdelning av egna celler i organism, särsk. gm cellernas egna nedbrytande enzym, omedelbart efter organismens död, autolys. 2NF 17: 458 (1912). 2SvUppslB 2: 869 (1947). —
-DIKTAD, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) som man l. ngn själv diktat (se dikta, v.1 3 a, b). Hammarsköld SvVitt. 1: 315 (1818; om elegier).
2) som man l. ngn själv hittat l. funnit på (o. som saknar stöd i verkligheten l. i urkunder l. bibeln o. d.); äv.: som man l. ngn själv (utan grund) inbillat sig; jfr dikta, v.1 4 a γ α', o. -uppdiktad. Somt (av det som de katolska kyrkofurstarna slagit under sig i Sv. ha de skaffat sig) med sielffdictade gudz tiænist then gud aldric budit haffuer somt pantadt köpt (osv.). G1R 4: 209 (1527). (Åtskilliga spekulationer beträffande forntidens historia) understödjas af inga andra fornminnen, än antingen rent af sjelfdiktade, eller högst lättroget antagna. Leopold 6: 113 (1803). (Geijers) sinne var för friskt att tryckas af sjelfdiktade qval. Fries i 2SAH 23: 221 (1847). Naturforskare hafva, af förkärlek till sina sjelfdiktade namn, mer sökt undertrycka än uppfatta folkspråkets. Dens. BotUtfl. 2: 69 (1852). Den första kärleken, med .. dess sjelfdiktade fröjd och sjelfdiktade sorger. Böttiger i 2SAH 39: 167 (1864). —
-DISCIPLIN. [jfr t. selbstdisziplin, eng. self-discipline] jfr disciplin 3 a—c o. -behärskning. Heidenstam Tank. 16 (1896, 1899). En omvårdnad om uttalet, som är en viktig sida av vad jag skulle vilja kalla språklig självdisciplin. Ottelin FolklFörel. 2: 53 (1918). —
-DISCIPLINERAD, p. adj. [jfr eng. self-disciplined] som ålagt sig l. visar självdisciplin. Östergren (1938). —
-DOCKANDE, p. adj. [jfr eng. self-docking] sjöv. om flytdocka: uppdelad i sektioner på så sätt att var o. en av dem kan dockas medelst de övriga. 2NF 6: 604 (1906). —
-DOM.
1) (i skildring av fornnordiska förh.) dom (se dom, sbst.1 2) som part i tvistemål själv fick fälla; jfr -döme. Lönnberg Sigtr. 62 (1892).
2) (i sht i högre stil) dom (se dom, sbst.1 2 c) över sig själv (äv. bildl.); ofta övergående i bet.: självrannsakan (jfr dom, sbst.1 4 a β). SvLittFT 1835, sp. 418 (bildl.). För estetikern är det sjelfplågeri att plåga sig med sitt eget inre. För den religiöse är det tvärtom vordet pligt att ingå i en inre sjelfdom. Rudin Kierkegaard 95 (1880). SvFinl. II. 1: 139 (1922).
3) (numera föga br.) på egen prövning beroende omdöme l. slutsats; jfr dom, sbst.1 3. Skepsis är alltid den akademiska undersökningens utgångspunkt, och sjelfdom, egen auktoritet, dess slut. Agardh BlSkr. 1: 371 (1836). —
-DRAG. tekn. i skorsten l. ventilationsrör o. d.: naturligt drag (se d. o. 16). IngHb. 2: 976 (1948). —
-DRIFT.
2) (numera bl. mera tillf.) (oavsiktlig) drift (se d. o. 21) med sig själv. NDA 1875, nr 76, s. 2. —
-DRIVANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som driver sig själv; jfr -gående 2. Wikforss (1804; under selbstthätig). Dædalus 1951, Annons. s. 20 (om skördetröska). jfr: Genom sin själfdrifvande egenskap fordrar .. (torpeden) ej .. en stor massa för öfvervinnandet af luftmotståndet. PT 1901, nr 6, s. 3. —
-DRÅPARE. (†) självmördare (se d. o. 1). Lind (1749; under selbst-mörder). Reuterdahl SKH III. 2: 109 (1863). —
-DRÄNERANDE, p. adj. lant. om åkerjord o. d.: som (gm att vara högt belägen l. genomtränglig) avleder (överflödigt) vatten från sig själv (utan diken l. dyl.). LAHT 1930, s. 762. —
-DUBBEL. (†) om konsonant: som uttalas ss. (eg.: i sig själv är) lång, ehuru den är enkeltecknad; jfr dubbel, adj. 1 b α. Leopold i 2SAH 1: 56 (1801). Ljudet kort å tecknas .. med o .. Framför sjelfdubbla konsonanterna j, m. Enberg SvSpr. 28 (1836). Sjelfdubbel säges den konsonant vara, som ljuder dubbelt utan att tecknas dubbelt, t. ex. j i boj. Ullman SvSpr. 1: 8 (1869); jfr: Är det af .. (den givna kritiken av Ullmans terminologi) å daga lagdt, att ej något dubbelt konsonantljud finnes .., så är ock ännu mer själfdubbelt ljud otänkbart. PedT 1873, s. 131. —
-DUKANDE, p. adj. (om fiktiva förh.) om bord: som dukar sig själv. Sjelfdukande Bordet, Gull-åsnan och Dansande Knölpåken. (1824; titel på broschyr). —
1) om person l. djur: dö en naturlig död (av ålderdomssvaghet l. näringsbrist l. sjukdom l. dyl., utan yttre våld l. dyl.); äv.: dö i ensamhet l. utan att erhålla (läkar)vård l. dyl.; i fråga om djur oftast motsatt: slaktas. VetAH 1751, s. 202 (om djur). Att hemta en läkare tänkte ingen på, ty folket var vant här att sjelfdö. Strindberg Hems. 200 (1887). Hästen fick stå och nästan självdö i de värsta plågor för att godset skulle få ut hästförsäkringen. Martinson OsynlÄlsk. 133 (1943).
3) i bildl. anv. av 1 (o. 2): försvinna l. upphöra l. gå under (l. förlora sin funktionsduglighet) av sig själv l. utan ngns avsiktliga tillskyndan. Det eländiga grälet i hvarjehanda skolen j icke stinga ihjäl, utan det skall sjelfdö och förvissna när dess stund är inne. Almqvist Törnr. 1: 117 (1839). Bottenminorna har vi inte tänkt svepa, de får ligga och självdö. GHT 1947, nr 80, s. 11. —
-DÖD, sbst.
1) till I 1; om förhållandet att ngn l. ngt självdör (se -dö 1—3); särsk. motsv. -dö 3. (Argus m. fl. tidningar) äro hardt nära sjelfdöden, och de förtjena ingen annan. Beskow (1825) i 3SAH XXXIX. 2: 134.
2) (numera föga br.) till II 1, 2: det själviska jagets l. själviskhetens död. Rudin 2Evigh. 1: 298 (1887). —
-DÖD, adj. [fsv. siälfdödher]
1) om djur: som har självdött (se -dö 1); vanl. med tanke på sådant djurs otjänlighet till människoföda; äv. i utvidgad anv., om kött (i fackspr. äv. om hud) av sådant djur. Dömdes Iacop Henrichsson .. sack till 40 march fför sielff dött kööth han fförde till slottet. BtFinlH 2: 84 (1550). Siälfdödde Fiskars fnaas. Dahlstierna (SVS) 348 (c. 1696). Hirsch LbGarfv. 17 (1898; om hud). Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering får icke användas kött, som härrör från självdött djur. SFS 1951, s. 2077.
2) (numera bl. tillf.) bildl.: som försvunnit l. upphört l. gått under av sig själv l. utan ngns avsiktliga tillskyndan (jfr -dö 3); äv. substantiverat. Tidnings-verlden, hvilken man trodde skulle erhålla 3 eller 4 sjelvdöde med nästa års början. Beskow (1829) i 3SAH XL. 2: 136. —
-DÖDANDE, n. (mera tillf.) särsk. bildl., om förkvävande av den egna personligheten. Moralen skall ej betyda självdödande utan självutveckling. Alfvén UngdSjälsl. 124 (1930). —
-DÖDANDE, p. adj. (numera bl. mera tillf.) särsk. bildl.: som förkväver ens l. ngns egen personlighet. Blind, sjelfdödande ro från wällusts strömmen utrinner. Nordenflycht QT 1744, s. 62. —
-DÖMD, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som dömt sig själv (gm att erkänna sig mer l. mindre skyldig); äv.: dömd gm sina egna handlingar. GullbgDomb. 18/10 1605. Der I (dvs. två präster) skulle träta och kifwas, skulle det .. gifwa församlingarna .. stor förargelse, hwilket wille falla Eder så mycket swårare att answara, som I dermed handlen emot eder egen hand och gifna löfte, alltså sjelfdömde wara till det straff förfallne, som (osv.). Cavallin Herdam. 4: 349 (i handl. fr. 1685). (Av Psalt. 101: 4 ser man att David) wil så Retten handhafwa; at .. en förwänd och wrångsint Menniskia .. måste .. sig anten sielfdömdan vndanhålla, eller snöpligen sig afwisas låta. Sahlstedt Hoffart. 77 (1720). Kullberg Dikt. 261 (1850). —
-DÖME. [efter fvn. sialfdǿmi] (numera bl. ngn gg i skildring av fornnordiska förh.) = -dom 1. Björner Samson 32 (1737). Nordenstreng Vik. 47 (1915). —
-EGEN. (själv- 1638—1888. självs- 1673) [jfr t. selbsteigen; med avs. på formen självs- jfr själv I 1 n] (†)
1) som (uteslutande) tillhör l. tillkommer l. härstammar från l. gäller l. avser ngn själv l. som ngn själv gör l. gjort l. yttrar l. yttrat l. dyl., (alldeles) egen (se d. o. 1). Hör .. (Guds) sielffegne Ord .. (om jordelivet): Bergen skola wijka, och (osv.). Thelaus AOluffson B 3 b (1659). Det är endast Geniets starka, sjelfegna ljus som uthärdar Odödligheten. Thorild (SVS) 1: 71 (1784). (Drifterna ha ursprungligen) refererat sig alle til njutningen af en sjelfegen existens uti sensationer. Biberg InlEtik. 16 c (c. 1820); jfr Nyblæus Forskn. III. 2: 109 (1888). Atterbom PhilH 208 (1835). särsk. i uttr. självegen kärlek, egenkärlek. Schroderus Albert. 3—4: 209 (1638).
2) självständig (se d. o. 3), oberoende, fri; äv. i uttr. vara sin självegen, vara sin egen (se d. o. 3). Jag är min sielfegen, då du är en träl. Dahlgren Gl. 719 (cit. fr. 1690). Alt til Kon. Magni Ladulås tid i 13 Sæculo, ansågs detta slägte (dvs. samerna) (ehuru innom Rikets gränser wistande) dock som sjelfegne. Hülphers Norrl. V. 3: 3 (1797). Sjelfegna bönder, som hafva omkring 100 spannland .., underhålla .. icke gerna mera än en häst. LBÄ 44—50: 304 (1801).
3) självständig (se d. o. 4); originell (se d. o. 3); jfr egen 5 b. Den Fransyska, mera efterapade .. än sjelfegna och sjelfständigt uppkomma Juryinrättningen. Biberg 3: 458 (c. 1823). Naturligt var, att snart nog skulle uppstå äfven sångare af en sjelfegnare episk syftning (än rapsoderna). Atterbom PoesH 2: 114 (1848).
Avledn.: självegenhet, r. l. f. (†) till -egen 2: självständighet (se d. o. 3), oberoende, frihet. Atterbom PhilH 257 (1835). Dens. PoesH 2: 105 (1848). —
-EGENDOM. [jfr d. selvejendom (i bet. 1)] (†)
1) personligt ägande; personlig äganderätt; jfr -äga 1. Frey 1848, s. 466 (om danska förh.). Kjellgren DanmH 176 (1862).
-ELEKTRISK. [jfr t. selbstelektrisch] (numera nästan bl. i skildring av ä. uppfattning) om kropp l. ämne o. d.: som blir elektrisk gm gnidning (o. tänktes vara potentiellt elektrisk i sig själv); jfr idio-elektrisk. SvMerc. 6: 503 (1761). Dalin FrSvLex. 2: 2 (1843). —
(I 1 l) -EMOTTAGARE~00200. (numera knappast br.) självavläggare (se d. o. 2). Nordin Boktr. 306 (1881). Cannelin (1939). —
-ENLIG. (†) konsekvent, logisk. Phosph. 1810, s. 40 (om system för litterär kritik). Så sjelfenlig Rousseau nästan öfwerallt wisar sig såsom tänkare, så litet war han det i sin wandel. JournLTh. 1812, nr 126, s. 2. Atterbom PhilH 460 (1835; ss. adv.). Schulthess (1885).
Avledn.: självenlighet, r. l. f. (†) konsekvens (se d. o. 7), logik. Atterbom Minn. 231 (1817). Schulthess (1885). —
-ERFAREN~020, p. adj. som man l. ngn själv erfarit l. upplevt, självupplevd. (I en tävlingsdikt) förråder sig en brist på sjelf-erfaret, inre lif .. en omogenhet, en gossaktighet, som (osv.). Atterbom (1854) i 3SAH XXXVIII. 2: 261. —
-ERFARENHET~0102 l. ~0200. erfarenhet som man l. ngn själv förvärvat, egen erfarenhet (jfr -förfarenhet); äv. (i sht filos.) om erfarenhet av det egna jaget l. sig själv (jfr -medvetande, sbst. 1). Atterbom PhilH 134 (1835). Rudin OrdUngd. 3: 172 (1903). —
-ERKÄNSLA. (†) insikt om sig själv o. sina brister o. d. NGoldenau hos Fernander Theatr. Inl. 5 (1695). —
-EVIDENT. [jfr eng. self-evident] (numera bl. mera tillf.) som icke behöver bevisas, självklar, axiomatisk. JournSvL 1801, s. 100. —
-EXISTENS. [jfr eng. self-existence]
1) existens för sig själv (ss. oberoende); jfr självständighet 2. Den engelska äktenskapslagen, som nästan alldeles förnekar den gifta kvinnans juridiska och ekonomiska själfexistens samt gör henne till ett viljelöst bihang till makens ”juridiska person”. GHT 1895, nr 257 A, s. 2.
-EXISTERANDE, p. adj. [jfr eng. self-existent] filos. jfr -existens 2. Göransson UndersRel. II. 1: 30 (1905; om tillvaron). —
-FABRICERAD, p. adj. som man l. ngn själv fabricerat (se fabricera 1 c α); äv. oeg. l. bildl. Wulf Köppen 2: XXXI (1799; om religion). Sjöstedt Västafr. 428 (1904; om cigarr). —
-FAGER. (†) skön i sig själv (utan all yttre prydnad); jfr fager 2 c. Sielf-fagre Ähran. ÖB 47 (1712; fr. orig.: L'honneur, beau par soi-même). —
-FALL.
1) pregnant, om förhållandet att hår faller på ett vackert sätt utan ondulering l. dyl.; jfr fall I 2. Hennes hår har självfall.
2) om vätskas rinnande på grund av (naturliga) nivåskillnader (utan hjälp av pumpar l. dyl.); jfr fall IV. 3NF 20: 143 (1934). —
-FALLEN, p. adj.
1) (mera tillf.) som fallit av sig själv (utan inverkan av ngn annan l. ngt annat). Samtiden 1874, s. 210 (om trädstam; i bild).
2) som faller av sig själv (se falla XVI), som icke behöver förklaras; självklar; given (se giva, v. I 5 b). FoU 20: 186 (1847). En själ kan (enl. Aristoteles) begagna endast den kropp, som hon sjelf gestaltat, och en kropp kan lifvas endast af den själ, som gestaltat henne. En sjelffallen följd häraf är, att Aristoteles bestrider både praeexistensen och själavandringen. Rein Psyk. 1: 71 (1876). Den orubbliga andakt (visserligen interfolierad — på ett för oss förbluffande självfallet sätt — med vindkast av humor eller vardagsförnumstighet) som är vanlig hos sydligare folkslag (under gudstjänsterna). BonnierLM 1954, s. 60.
-FATTAD, p. adj. (†) av ngn själv (upp)fattad, som bygger på egen uppfattning. LBÄ 2—3: 99 (1797). —
-FATTNING. (†) fattande av l. (rätt) uppfattning om sig själv; jfr -medvetande, sbst. 1. Atterbom PhilH 132, 533 (1835). —
-FERTIL. [jfr t. selbstfertil, eng. self-fertile, fr. autofertile] bot. om växt: som kan sätta frukt efter pollinering mellan blommor hos samma individ; motsatt: självsteril. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 412.
Avledn.: självfertilitet, r. [jfr t. selbstfertilität, eng. self-fertility] bot. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 412. —
-FINANSIERA. [jfr -finansiering] ekon. finansiera (en rörelse l. dyl.) gm (dess) egna (vinst)medel. SvD(A) 1961, nr 76, s. 15. —
-FINANSIERING. [jfr t. selbstfinanzierung, eng. self-financing] ekon. om förhållandet att ett företag finansierar nyanläggningar o. rörelse med egna (vinst)-medel. SvBanklex. (1942). —
-FLAGELLANT. (mera tillf.) = -gisslare; särsk. bildl. SvD 1899, nr 119 A, s. 2 (om A. Strindberg). —
-FLIT. (†) i uttr. av självflit, med flit (se d. o. 2), avsiktligt, uppsåtligt. FinKyrkohSP 2: 41 (1693). —
-FLYKTIG. (†) som flyr l. har flytt på eget initiativ l. av egen fri vilja; jfr flyktig, adj.1 1. Schroderus Liv. 661 (1626). —
-FLYTA. (mera tillf.) flyta (se flyta, v.1 II 1) av sig själv, självrinna (se d. o. 1). LAHT 1900, s. 280 (om grädde). —
-FLYTANDE, p. adj.
1) (i fackspr.) som av sig själv håller sig flytande (se flyta, v.1 I 1); jfr själv I 1 l. SvD(A) 1964, nr 325, s. 1 (om elektrisk strömbildare för smältning av is i hamn o. d.).
-FORSKNING. [jfr t. selbsterforschung] (numera bl. tillf.) forskning som man l. ngn själv utför, egen forskning; äv. om utforskning av det egna jaget. Wikforss (1804; under selbsterforschung). Ehrenheim Phys. 1: 292 (1822; om utforskning av det egna jaget). Atterbom PhilH 402 (1835). —
(I 1 l) -FOTOGRAFERANDE, p. adj. (mera tillf.) om kamera: som fotograferar automatiskt, automatisk. Hanström SådDjur 139 (1935). —
-FRANKERING. (i fackspr.) frankering utförd av avsändaren själv (icke av postverket); vanl. om sådan frankering medelst frankostämplingsmaskin (dvs. maskin för åstadkommande av frankostämplar). SAOL (1950).
-FRI. (†)
1) till I 1: oberoende (av andra än sig själv), självständig (se d. o. 3), fri. Den sjelffria Norden. Ling As. 467 (1833).
2) till II 1: icke bunden vid ngt (levande väsens) jag; jfr innebo 1 a γ slutet. Som .. (den vise) ej tillägger tingen någon inre arghet, (sjelffri ondska) så (osv.). Thorild (SVS) 1: 427 (1782). —
-FROM. (numera föga br.) som anser sig själv för from (se d. o. 9), särsk. gm egen förtjänst; jfr egen-rättfärdig. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 75 (1743; i pl. best., substantiverat). Rosenius FaderVår 38 (1858).
Avledn.: självfromhet, r. l. f. (numera föga br.) om egenskapen att vara ”självfrom”. Borg Luther 1: 503 (1753). —
-FRÄLSNING. frälsning (se d. o. 2) gm egen kraft l. egna gärningar (icke gm Guds nåd l. dyl.). KyrkohÅ 1914, s. 105. —
-FRÄTA. (numera föga br.) refl., bildl.: förtära l. förstöra sig själv. (Gm att förbigås med tystnad) hafva flera falska religionsbegrep likasom sjelffrätit sig. LBÄ 5—6: 40 (1897). —
-FRÄTANDE, p. adj. (i vitter stil) bildl.: som tär (på) l. plågar l. förtär en själv. Alla grymma och trumpna passioner: Hämden, Hatet och den sjelffrätande Afvunden. Kellgren (SVS) 5: 21 (1785). —
-FRÄTARE. (numera föga br.) bildl.: person som grämer sig (över andras framgångar o. d.). Dalin Vitt. II. 5: 105 (1738). —
-FRÄTEN, p. adj. (†) om sten: vittrad. Linné Skr. 5: 22 (1732: sjelfrätna; sannol. felaktigt för sjelffrätna). Därs. 76 (: sielfrätne; sannol. felaktigt för sielffrätne). —
-FRÄTIG. (†) självfrätande. Een Nijdsk, Siälf-frätig Afund. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). Siälf-frätigt Hiärte-wee. Börk Darius 1032 (1688). —
-FRÄTSTEN~02 l. ~20.
1) i sht geol. (stycke av) lätt sönderfallande l. söndervittrande bergart; särsk. om rapakivi; jfr -åt-sten, -ät-sten. Hiärne 1Anl. B 2 b (1694: Sielfffråtstenen; sannol. felaktigt för Sielffrätstenen). Solen, som stadigt baddade på .. (en sten vid Hoburgen), giorde honom helt mör, at han frätte sig sielf ..; war altså denna Sten en siälf-Frätsten och ingen Malmsten. Linné Gothl. 263 (1745). Landsvägarna (på Åland) höra tack vare förekomsten av självfrätsten till de bästa i Finland och lämpa sig utmärkt för cykel och bil. SvFinl. 1: 296 (1921).
2) (†) silvernitrat, som (utan tillsats av andra ämnen) verkar frätande på organisk vävnad; jfr frät-sten 1. Möller (1790). SPF 1816, s. 232. —
-FRÄTSÅR~02 l. ~20. (numera föga br.) = bond-fransoser. Schulzenheim PVetA 1803, s. 7. Tholander Ordl. (1872). —
-FULL. (numera föga br.) självupptagen. Sjelffulla hjertan, uteslutande allt som ej är eget, sårade af en ära den de ej dela. Edelcrantz i 2SAH 2: XIII (1796). —
-FULLKOMLIGHET~0102 l. ~0200.
2) (numera bl. tillf.) om egenskapen att i egna ögon vara fullkomlig; jfr självbelåtenhet. LBÄ 21—22: 17 (1799). —
-FULLKOMNING~020. (i sht i högre stil) fullkomning av sig själv; äv. konkretare: tillstånd av uppnådd sådan fullkomning. Lamberg Wilde DeProf. 80 (1905). Östergren (1938). —
-FUNNEN, p. adj.
1) som man l. ngn själv funnit på l. upptäckt l. kommit på. Broocman TyUnd. 1: 98 (1807). Självfunna och fyndiga översättningar. Heikel Stil. 46 (1929).
2) (numera bl. tillf.) som man kommer underfund med utan minsta svårighet (liksom av sig själv). Stiernhielm Fateb. E 4 b (1643). —
(I 1 l) -FYLLANDE, p. adj. som av sig själv l. automatiskt utför (på)fyllning.
b) [jfr d. selvfyldende, eng. self-filling] (numera bl. tillf.) om (behållare i) reservoarpenna: utrustad med anordning som vid ett enkelt handgrepp av sig själv suger upp o. fyller på bläck. SvD(A) 1920, nr 298, s. 10. KatalÅhlénHolm 125: 321 (1943). —
(I 1 l) -FYLLARE. [jfr d. selvfylder] (numera bl. tillf.) reservoarpenna (med anordning som vid ett enkelt handgrepp av sig själv suger upp o. fyller på bläck). SvD(B) 1927, nr 205, s. 4. —
-FYNDIGHETS-HEDER. (†) om hedern av att själv ha kommit på l. upptäckt ngt. Nordmark ÅmVetA 1797, s. 15. —
-FÄKTANDE, p. adj. (†) som kämpar l. mödar sig bl. för egen vinning. Vårt Skjelffäcktande tidevarf. CAEhrensvärd Brev 2: 312 (1799). —
-FÄLLD, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) om ämne: som utfällts av sig själv; jfr fälla, v. 9 b. Et .. halft skålpund Blyhvitt precipiterades .. med Stybbe, sedan det (gm smältning) sjelffällda Blyet förut blifvit afsöndradt. VetAH 1794, s. 232.
-FÄRGAD, p. adj. som man l. ngn själv färgat. Silfverstolpe BokbSthm 92 (i handl. fr. 1786; om läder). —
(I 1 l) -FÄRGANDE, p. adj. [jfr t. selbstfärbend, eng. self-inking] (i fackspr.) som automatiskt infärgar sig själv l. avger färg (till tryckform l. dyl.). SD 1915, nr 331, s. 8 (om stämplar). Dædalus 1946, s. 135 (om digelpress). —
-FÖDA, r. l. f. (†) i uttr. släppa (husdjur) på självföda, släppa ut (husdjur) att skaffa sig föda på egen hand. SvForns. 2: 84. VexjöBl. 1837, nr 16, s. 2. —
-FÖDD, p. adj. (numera bl. tillf.)
2) med personligt huvudord: som givit liv åt sig själv; jfr föda, v. II 1. JGOxenstierna 4: 186 (1815; om satan o. hans anhang; eng. orig.: self-begot). —
-FÖDING.
1) (†) husdjur som skaffar l. skaffat sig föda på egen hand; äv.: husdjur som ngn själv fött upp. Jacob sålde en oxe i paret och hade en sielf föding att sättja emot den andra. NVedboDomb. Höstt. 1743, § 105. Schultze Ordb. 1216 (c. 1755).
-FÖLJD. [jfr d. selvfølge] (numera mindre br.) självklar l. given följd (se d. o. 5 a) l. sak l. självklart förhållande. Man har ansett .. (rättigheten att begagna kronans skog) vara en sjelfföljd af de öfrige bestämmelserne (rörande samerna). Renbeteskomm. 1907, I. 2: 118 (1844). Allt eftersom tuniken blef mer och mer draperad, var det en själfföljd att den skulle komma att göras af det tunnare materialet, under det att .. den understa, släta kjolen (var av tjockare tyg). Kleen Kvinn. 186 (1910). —
-FÖLJELIGT, adv. [jfr d. selvfølgelig] (†) ss. en självklar l. given följd (se d. o. 5 a); äv. allmännare: naturligtvis, givetvis; jfr -följeligen. Strindberg Brev 7: 110 (1888; allmännare). Feilitzen Tjenare 3: 50 (1892). —
-FÖRAKT. förakt för sig själv. LBÄ 42—43: 76 (1800). Sjelfkänslan .. nedsättes (vid melankoli) ända till det fullständigaste sjelfförakt. NF 10: 1282 (1886). På syndafallen följde (hos Fröding) våldsamma skuldkänslor och ett olidligt självförakt. Olsson i 3SAH LXIX. 1: 13 (1960). —
(I 1 l) -FÖRANKRANDE, p. adj. (numera mindre br.) om mina: självankrande. BtRiksdP 1892, 5Hufvudtit. s. 32. Lindmark Torped. 27 (1918). Östergren (1938). —
-FÖRBANNELSE. (i sht i högre stil) förbannelse som man l. ngn nedkallar över sig själv. Almqvist Luna 12 (1835). FolklEtnSt. 3: 120 (1922). —
-FÖRBLINDELSE. (i vitter stil) om förblindelse (särsk. beträffande den egna personen l. egna förhållanden o. d.) som man själv är skuld till. Schwartz Pos. 228 (1863). Då männens självförblindelse ej synes vika, har man undrat om icke kvinnorna .. skulle våga framträda (som förkämpar för pacifismen). Key Allsegr. 1: 45 (1918). —
-FÖRBLÄNDAD, p. adj. (i vitter stil) förbländad (o. förvillad) av sig själv (sin egen person o. d.). SvFolket 7: 207 (1938; ss. adv.). —
-FÖRBRÄND, p. adj. (i vitter stil) bildl.; jfr -förbränning 3. Söderhjelm Upps. 131 (1905; om person). —
-FÖRBRÄNNANDE, p. adj. (i vitter stil) bildl., om egenskap l. känsla o. d.: som innebär l. medför självförbränning (se d. o. 3). BonnierLM 1954, s. 299. —
-FÖRBRÄNNARE. (i vitter stil, numera bl. tillf.) person som bränner sig själv till döds; jfr -förbränning 1. Strindberg Hafsb. 278 (1890; om Herkules). —
-FÖRBRÄNNING. [jfr t. selbstverbrennung]
2) (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) om det tänkta förhållandet att en person gm onaturligt stegrade förbränningsprocesser i kroppen (i sht på grund av omåttlig förtäring av spritdrycker) förtäres (under eldfenomen); jfr förbränning 1 b. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 270. På flygblad målades dryckenskapen (av den tidigare nykterhetsrörelsen) i de gräsligaste färger. .. Vanlig var också tron på drinkarens självförbränning, ”combustio spontanea”, och suparlevern och fetthjärtat. SvFolket 10: 234 (1939).
3) (i vitter stil) bildl., om (fysisk o.) psykisk förstöringsprocess hos ngn, tänkt ss. en förtäring gm inre eld (vanl. uppfattad ss. yttrande sig i intensitet i verksamhet, intressen, känslor o. d.); jfr förbränna 1 e. Vettenskapen och fosterlandet (tacka C. A. Agardh) på hans döda mull. För båda var hela hans lif en inre sjelfförbränning. Böttiger 4: 147 (1861, 1869). Småstadsvanornas lifsförnötning, själfförbränningen af brist på annat bränsle .. lästes i ögon, matta inför ständigt samma utsikter. Levertin Magistr. 55 (1900). Lesbia är det namn, hon bär i Catullus' diktning, den kvinna som han älskade ända till självförbränning. Grimberg VärldH 4: 226 (1930). —
-FÖRBÄTTRING. [jfr t. selbstverbesserung] förbättring (se d. o. g) av det egna jaget. Wikforss 595 (1804; under selbstbesserung). —
-FÖRDJUPNING. (i vitter stil) om handlingen att fördjupa (se d. o. 1 b γ) sin egen personlighet l. karaktär o. d.; äv. om handlingen att fördjupa (se d. o. 3 c γ) sig i sig själv, (djup) introspektion. 2NF 5: 1341 (1906). (Sokrates') blick var nu en gång vänd inåt. .. Denna självfördjupning gav ett underbart och enastående resultat. Jakobsson Sokr. 167 (1931). —
-FÖRDÖMELSE. (i sht i vitter stil) fördömande av sig själv; stundom övergående i bet.: självförbannelse; jfr -dom 2. Thorild Bref 30 (1781). Elfwa hundrade tusende menniskor woro omkomne (vid Jerusalems förstöring). Hwilken förskräcklig fullbordan af den sjelffördömelse, som låg i det ursinniga ropet: ”korsfäst, korsfäst! komme hans blod öfwer osz och wåra barn!” Franzén Pred. 5: 101 (1845). Tingsten Liv 1: 316 (1961). —
-FÖREBRÅELSE~00200. om förebråelse som man l. ngn riktar mot sig själv; jfr -anklagelse. Lidbeck Anm. 322 (1798). Jag .. känner ett litet sting af själfförebråelse, för att jag gör något som egentligen icke är min rättighet. Ödman LitetTill 20 (1905, 1910). —
-FÖRFARENHET. (†) egen erfarenhet; jfr -erfarenhet. Brenner Dikt. 1: 121 (1695, 1713). Nordenflycht QT 1748—50, s. 61. —
-FÖRFÄRDIGAD, p. adj. (mera tillf.) som man l. ngn själv förfärdigat, självgjord. VTid 1916, s. 35 (om stol). —
-FÖRGIFTA. [jfr -förgiftning] (mera tillf.) refl.: förgifta sig själv; äv. i pass.: bli förgiftad gm självförgiftning; särsk. bildl. OoB 1903, s. 369 (i pass., bildl.). Östergren (1938; refl.). —
-FÖRGIFTNING. [jfr t. selbstvergiftung] förgiftning av sig själv (den egna organismen o. d.); särsk. (i sht i fackspr.) om förgiftning åstadkommen av ämnen som organismen själv producerar, autointoxikation; äv. bildl. Sjelfförgiftningar genom sprit. SundhetscollBer. 1851, s. 342. Wretlind Läk. 9—10: 96 (1901; om autointoxikation). Man ser (under franska revolutionen) alla själslifvets sjukdomar rasa: förföljelsemanien, massuggestionen, .. själfförgiftningen genom fixa idéer. Böök 1Ess. 136 (1913). —
-FÖRGLÖMD, p. adj. (i sht i vitter stil) jfr -förglömmande, p. adj., o. -förgäten. Ossiannilsson Hem. 124 (1915; ss. adv.). Siwertz JoDr. 388 (1928; om tacksamhet). —
-FÖRGLÖMMANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) om person: som glömmer sig själv (på grund av intresse för l. omtanke om andra l. ngt annat); ofta med tanke på osjälviskhet; om ngt sakligt: som kännetecknas av självförglömmelse; jfr -förgätande. Naumann GranskKr. 1: 15 (1872; ss. adv.). Människan är hungrig, beräknande, feg och egoistisk. Men hon är också tapper, spontan, djärv och självförglömmande. Gillner MajFäng. 59 (1936). Olsson Fröding 7 (1950; om sätt). —
-FÖRGLÖMMELSE. [jfr d. selvforglemmelse] (i sht i vitter stil) om handlingen l. förhållandet l. egenskapen att glömma sig själv (på grund av intresse för l. omtanke om andra l. ngt annat); ofta med tanke på osjälviskhet; jfr -förgätelse, -glömska. Lundegård Stormf. 9 (1893). Föräldrakärlekens själfförglömmelse. Hallström Sparfv. 97 (1903). På den tiden man var vallpojke studerade man naturen på ett planlöst sätt, ofta förstrött och lite hit och dit, men ibland uppstod små tidsrum av självförglömmelse. Martinson Utsikt 36 (1963). —
-FÖRGUDANDE, p. adj. jfr -förgudning. Reuterdahl Mem. 136 (1858; om fåfänga). SöndN 1866, nr 47, s. 2 (om person). —
-FÖRGUDERI3~0102, äv. 10104, n. [senare leden avledn. av förguda] (mera tillf.) självförgudning. Schönberg SVis. 1: 77 (1907). —
-FÖRGUDNING. [jfr t. selbstvergötterung] om handlingen att förguda (se d. o. 3) sig själv; självdyrkan, omåttlig självuppskattning. JournLTh. 1812, nr 288, s. 3. Den sjelfförgudning, som innebäres uti och förkunnas af pantheismen. Rundgren Minn. 3: 236 (1871, 1889). Talet är betecknande för .. (A. Hitler) också genom den vanliga självförgudningen. GHT 1945, nr 25, s. 6. —
-FÖRGÄTANDE, p. adj. (i vitter l. högre stil) = -förglömmande, p. adj. PT 1895, nr 137, s. 3 (om make). —
-FÖRGÄTEN. [jfr t. selbstvergessen] (i vitter l. högre stil) = -förglömmande, p. adj. (jfr förgäta 4); i sht förr äv.: glömsk av sitt rätta l. bättre jag l. sina plikter o. d. (jfr plikt-förgäten). Skall kosacken .. / Säga glad af segrar så, / Att jag feg och sjelfförgäten / Svikit folk och Zar? Runeberg 5: 355 (c. 1830). Söderblom StundVäxl. 1: 86 (1903, 1909; om hängivenhet).
Avledn.: självförgätenhet, r. l. f. [jfr t. selbstvergessenheit] (i vitter l. högre stil) LBÄ 2—3: 136 (1797). —
-FÖRHÄRLIGANDE, n. [jfr t. selbstverherrlichung] om förhållandet l. handlingen att förhärliga sig själv; jfr -förgudning. AB 1897, nr 210 A, s. 4. Nationellt självförhärligande. Alving SvLittH 1: 94 (1929). —
-FÖRHÄRLIGANDE, p. adj. som förhärligar sig själv l. kännetecknas av l. avser självförhärligande (se -förhärligande, sbst.). Tegnér Niniv. 77 (1875; om framställningssätt). —
-FÖRHÄVELSE. om handlingen l. förhållandet l. egenskapen att förhäva sig över sig själv; övermod, självöverskattning, hybris. Lindgren Stormän 52 (1894). Med den naiva självförhävelsen hos ett bortskämt barn, som anser sig självskrivet som den bestämmande i familjen. Estlander 11Årt. 5: 91 (1930). —
-FÖRINTANDE, n. (numera bl. tillf.) självförintelse; äv. hyperboliskt: självutplåning. Crusenstolpe CJ 1: 68 (1845; om självutplåning). —
-FÖRINTELSE. (i sht i vitter stil) förintelse av sig själv (den egna personen o. d.). Frey 1843, s. 28. Lidforss SocJourn. 206 (1907; om självmord). Bellman hyllade njutningen, men en njutning som slog över i självförintelse. Holmberg Leopold 1: 221 (1953). —
-FÖRINTNING. [jfr t. selbstvernichtung] (numera bl. tillf.) självförintelse. Atterbom PhilH 179 (1835). —
-FÖRKLARING.
1) (i högre stil, numera föga br.) förklaring (se d. o. 4) av sitt eget väsen. Fahlcrantz 1: 67 (1835, 1863).
2) förklaring (se d. o. 6) som man l. ngn själv avger l. avgivit (rörande egna förhållanden o. d.). SFS 1947, s. 1783. —
-FÖRKLARLIG. (numera föga br.) självklar (till sin betydelse); ss. adv.: naturligtvis, givetvis. Rydqvist i 2SAH 45: 298 (1869; i pl., om avledningar av ord). SD(L) 1898, nr 158, s. 4 (ss. adv.). —
-FÖRLAG. [jfr t. selbstverlag] (i fackspr.) eget förlag (se förlag, sbst.2 6 c). Warburg Rydbg 1: 449 (1900). —
-FÖRLITANDE, n. (numera bl. tillf.) förlitan på sig själv, självtillit, självförtroende. Schartau UtkPred. 166 (c. 1820). —
-FÖRLOSSELSE. (föga br.) förlossning (se d. o. 1 a α) av sig själv (den egna personen); jfr -frälsning. Uddgren 2Strindbg 97 (1912). Östergren (1938). —
-FÖRLUSTELSE. (numera bl. tillf.) beredande av nöje åt sig själv, förlustande av sig själv. Tankans sjelfförlustelse. Rydqvist i 2SAH 12: 317 (1827). —
-FÖRLÄGGANDE, p. adj. (i fackspr.) om författare: som förlägger sina böcker på eget förlag; jfr -förlag. Bonnier 2Bonniers 2: 5 (1930). —
-FÖRNEDRA. [jfr -förnedring] (numera bl. tillf.) bringa (ngn) att förnedras i egna ögon; företrädesvis refl.: förnedra sig själv. Han (dvs. Mefistofeles) kall och fräck / Mig sjelfförnedrar. Rydberg Faust 92 (1876; t. orig.: Mich vor mir selbst erniedrigt). Östergren (1938; refl.). —
-FÖRNEDRING. om handlingen att förnedra sig själv, förnedring av det egna jaget o. d. (jfr -förödmjukelse); äv. konkretare, om tillstånd av egen förnedring. Wikforss (1804; under selbsterniedrigung). Arbeten för ära, men icke för den ära, som winnes med sjelfförnedring och de ädlas förakt. Rogberg Pred. 1: 155 (1824). Självförnedringen på dårhuset. Ahlgren Veckopr. 74 (1940). —
-FÖRNEKANDE, p. adj. som försakar l. uppgiver l. förringar sig själv l. låter sina egna önskningar l. intressen o. d. stå tillbaka (till förmån för andra l. ngt annat); oftast med sakligt huvudord: som kännetecknas av självförnekelse. Sjelfförnekande kärlek. KyrkohÅ 1925, s. 284 (1838). (Napoleon) är fast, bestämd, sjelfförnekande, eftersättande sig sjelf, offrande allting för sitt ändamål — penningar, arméer, generaler och äfven sin personliga säkerhet. Frey 1850, s. 521. (Efter ständerförklaringen 1680) måste .. (rådsherrarna) underkasta sig den förödmjukelsen att i de underdånigaste och mest sjelfförnekande ordalag gifva sitt bifall till den skedda förändringen i rikets styrelse. IllSvH 4: 467 (1880). (Kristoffer av Bajern) slutar (den monolog Lilla rimkrönikan låter honom hålla) med att själfförnekande medgifva, att hans död ej förorsakat någon människa sorg. Schück SvLitH 128 (1885). —
-FÖRNEKELSE. [jfr d. selvfornægtelse] förnekelse (se d. o. 3) av sig själv l. sina egna intressen l. eftersättande av egna önskningar l. uppfattningar o. d. (till förmån för andra l. ngt annat); självförsakelse; självuppgivelse; äv.: förringande av sig själv l. förnekande av allt värde hos sig själv o. d. Wikforss (1804; under selbstverläugnung). Käjsar Wilhelm I, som uppdrog makten åt en enda man (dvs. Bismarck), som han hade förtroende till, och med stor själfförnekelse lät honom råda i stort och smått. GHT 1895, nr 242, s. 2. I en mansålder har jag lidit af själfförnekelse och själfbespottelse. BSjöberg (c. 1922) i SvLittTidskr. 1956, s. 99. Har någon svensk skald innerligare, enträgnare och lidelsefullare än Hjalmar Gullberg besjungit kärleken som självförnekelse? Gierow i 3SAH LXX. 1: 29 (1961).
Ssgr: självförnekelse-akt(en). [jfr eng. self-denying ordinance] hist. om det engelska parlamentsbeslutet år 1645 att parlamentsledamöter som innehade poster inom armén skulle lämna dessa. Ålund o. Metzén Macaulay 1: 75 (1853).
-FÖRNEKNING. [jfr t. selbstverneinung] (numera föga br.) självförnekelse. Melin JesuL 4: 208 (1851). —
-FÖRNIMMELSE. i sht filos. o. psykol. förnimmelse (se d. o. 2) av sig själv l. det egna jaget (ss. existerande väsen); jfr -förnimmande. SvLittFT 1833, sp. 745. Rein Psyk. 1: 349 (1876). —
-FÖRNYA. (mera tillf.) refl. l. i pass. med intr. bet.: undergå självförnyelse. Östergren (1938; i pass.). —
-FÖRNYELSE. om handlingen l. förhållandet l. förmågan att hos sig själv ersätta det tidigare med nytt l. att ge sig själv ny kraft l. ny l. fortsatt utveckling l. nytt innehåll l. liv o. d. Den lefwande kroppen wexlar ständigt om sina beståndsdelar. .. Om .. tillfälle till denna sjelfförnyelse (reproduction) icke erbjudes honom, så går han ofelbart under. Trana Psych. 1: 40 (1843). Liberalismen ägde icke någon kraft till självförnyelse. Höglund Branting 1: 447 (1928). —
-FÖRNÄMHET. (numera föga br.) (känsla av) egen förnämhet (se d. o. 3). OLevertin (1890) hos Söderhjelm Levertin 1: 278. —
-FÖRNÖJD. självbelåten; jfr -nöjd. Kellgren (SVS) 5: 348 (1791; om blick). Hallström LevDikt 168 (1914; om präst).
-FÖRNÖJELSE.
1) tillfredsställande av egna önskningar l. intressen o. d.; numera nästan bl. (mindre br.) om handlingen att förlusta l. roa sig själv l. (konkretare) om nöje som man l. ngn bereder sig själv; stundom svårt att skilja från 2. Jag är öfvertygad, att (direktören vid Kungl. teatern) gref Puke skulle med tacksamhet och sjelfförnöjelse förfaseligt gerna stoppa piècen i operans repertoire. (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 73 (1829); jfr 2. SvLittFT 1833, sp. 410. Hwar och en, som wägrar att underkasta sig .. (principen att förneka sig själv för andras bästa syndar) emot sin egen anda; men icke nog dermed, i stället för att utwisa för andra ett helsosamt och godt efterdöme (i nykterhet), är hans sjelfförnöjelse, såsom en smittosam sjukdom, andra till skada. KyrkohÅ 1925, s. 241 (1834). Stundom måste jag stanna och skratta för mig själf, så att den, som såg denna muntra själfförnöjelse, svårligen kunde tro annat, än att vandraren hade någon skruf lös. Beskow (1853) i 3SAH 14: 113. Östergren (1938).
2) känslan l. egenskapen att vara tillfreds med sig själv, tillfredsställelse med sig själv; numera nästan bl. (mindre br.) med mer l. mindre klandrande innebörd: självbelåtenhet; jfr 1. Den sjelfförnöjelse en altid tilfredsstäld egenkärlek föder. Kellgren (SVS) 5: 615 (1792). Oron och striderna äro försvunna (när man funnit sin rätta kallelse), friden och sjelfförnöjelsen hafva trädt i deras ställe. BEMalmström 7: 81 (1864). Hon hade en mycket solid .. flegma, med ett tal av den makligaste breda självförnöjelse. Hallström Händ. 35 (1927). —
-FÖRNÖJLIG. (†)
2) självbelåten; jfr förnöjlig 5. LBÄ 9—10: 102 (1798; ss. adv.). Gör dig goda dagar, förvärfva, njut, herrska! ju mer det blir din vana, desto sjelfförnöjligare blir ditt hjerta. Wallin Rel. 1: 259 (1817, 1825). —
-FÖRNÖJSAMHET. [jfr -förnöjsam] (†) självbelåtenhet. Polyfem I. 49—52: 3 (1810). AFSoldan (1850) hos Aho Soldan 207. —
-FÖRPINANDE, p. adj. [jfr för-pinad] (i vitter stil) = -plågande, p. adj. Heidenstam Dikt. 152 (1890, 1895). —
-FÖRPLÄGNAD. (mera tillf.) förplägnad som man l. ngn själv ombesörjer. Brändström Krigsf. 14 (1921). —
-FÖRRINGANDE, p. adj. (mera tillf.) jfr -förringelse. Han .. log milt och självförringande. Hallström Händ. 33 (1927). —
-FÖRRINGELSE. om handlingen l. förhållandet l. egenskapen att förringa (se d. o. 2) sig själv. Melankolien leder den sjuke till hopplöshet, pessimism, självförringelse (osv.). Wigert PsykSj. 2: 26 (1925). —
-FÖRSAKANDE, p. adj. som försakar egen fördel l. egna glädjeämnen o. dyl. l. låter egna önskningar l. intressen l. uppfattningar l. egen ärelystnad o. d. stå tillbaka (till förmån för andra l. annat), som försakar sig själv; stundom: självförringande; äv. om handling o. d.: som vittnar om l. innebär självförsakelse. I .. (Guds) tjenst .. gå vi trygga, oförtrutna, sjelfförsakande, eniga. Wallin 2Pred. 3: 42 (1813). Aldrig gör .. (en kristen) förgäfwes det han gör efter Christi ord .., gerningen må blifwa gjord aldrig så ofullkomligt och ofärdigt, allenast han icke tillbakahåller äfwen den mest förödmjukande och sjelfförsakande bekännelse om sitt förderf och sin rådlöshet. Thomander Pred. 2: 127 (1849). Mr Tupman (som blev gratulerad för sin skjutskicklighet) försäkrade förgäfves med ett sjelfförsakande leende, att han aldrig hade varit .. (någon skicklig skytt); men (osv.). Backman Dickens Pickw. 1: 296 (1871; eng. orig.: a smile of self-denial). Sjelfförsakande kärlek och ödmjukhet. NF 5: 128 (1881). —
-FÖRSAKELSE. försakelse (se försaka 3 b) av egen fördel l. egna glädjeämnen l. eftersättande av egna önskningar l. intressen l. uppfattningar l. egen ärelystnad o. d. (till förmån för andra l. annat). AllmBibl. 1—3: 378 (1776). Segern i denna dubbla strid — i sjelfförsakelse och werldsförsakelse — gifwer den palm, som bär frukt för himmelen. Rogberg Pred. 2: 11 (1825). Det vackraste som finnes hos människan — självförsakelsen, uppoffringen. Lagergren Minn. 4: 266 (1925). —
-FÖRSJUNKEN, p. adj. försjunken i sig själv; (helt) absorberad av det egna jaget (o. saknande intresse för omvärlden); jfr -upptagen. Gadelius Själsl. 3: 102 (1922). BonnierLM 1954, s. 477.
-FÖRSKYLLD, äv. (numera föga br.) -FÖRSKYLLAD, p. adj. (i sht i vitter l. högre stil) som man l. ngn själv förskyllt l. är skuld till; jfr -förvållad. Boëthius Sedel. 162 (1807; om tanklöshet). SD 1893, nr 54, s. 3 (: sjelfförskyllad; om förödmjukelse). —
-FÖRSKÖNING. försköning (se d. o. 2) av sig själv (den egna personen o. d.). Linder IbsStrindbg 16 (1932, 1936). —
-FÖRSTÅDD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som förstås l. inses av en l. ngn själv, medveten (se d. o. 1 b). Atterbom PhilH 327 (1835; om närmande till ett mål).
2) (mindre br.) som förstås l. inses av sig själv l. utan förklaring; självklar, självfallen. Högberg Baggböl. 1: 199 (1911; ss. adv.). Hellström Malmros 222 (1931; om plikt). —
-FÖRSTÅELIG. [jfr t. selbstverständlich] som kan förstås av sig själv l. utan förklaring; ss. adv.: naturligtvis, förstås. SDS 1886, nr 395, s. 2 (ss. adv.). SvD(B) 1923, nr 171, s. 10. —
-FÖRSTÖRANDE, p. adj. som förstör sig själv l. som innebär självförstörelse. Geijer I. 5: 238 (1820; om verkningssätt). Kierkegaard är en den mest revolutionäre, upplösande och själfförstörande ande. Söderblom StundVäxl. 1: 85 (1903, 1909). —
-FÖRSTÖRARE. (numera bl. tillf.) jfr -förstörande, p. adj. Så väl skrattet som harmen (äro) i längden sjelfförstörare. Runeberg ESkr. 1: 252 (1840). —
-FÖRSTÖRELSE. om handlingen l. förhållandet att ngn l. ngt förstör sig själv(t). SvLittFT 1836, sp. 422. (K. XII:s) behjertenhet skred till öfverdåd .., hans sjelfuppoffring för vänner till sjelfförstörelse. Beskow i 2SAH 39: 69 (1864). Vi fingo (gm nazismen) lära oss .. att självförstörelsens krafter voro mäktiga nog att kunna på allvar hota vår civilisation. GHT 1943, nr 2, s. 7. —
-FÖRSTÖRING, förr äv. -FÖRSTÖRNING. självförstörelse; äv.: förstöring som äger rum av sig själv (jfr själv I 1 l). Wikforss 2: 597 (1804: självförstörning). Samtiden 1873, s. 114 (i fråga om skog). —
-FÖRSVAR. försvar av l. för sig själv (den egna personen o. d.).
1) motsv. försvar 1 a; stundom svårt att skilja från 2 a. SP 1820, nr 80, s. 2. Barnets självförsvar var färdigt: Nej, han hade inte blött ner sig i bäcken; det hade regnat nyss. Moberg Sedebetyg 110 (1935).
2) motsv. försvar 4; stundom närmande sig l. övergående i bet.: nödvärn (se d. o. 1); jfr -värn. MinnSvNH Bih. 3: 341 (1814). För det E. under sjelfförsvar vållat L. kroppsskada .. (hade den förre dömts) att böta 50 rdr. 1NJA 1874, s. LI. (Det) är .. förbjudet för krigförande tillhörigt väpnat handelsfartyg att inlöpa i svensk hamn .., om beväpningen är avsedd till annat än självförsvar. SFS 1938, s. 374. Rätten till självförsvar (nödvärnsrätten). Östergren (1938). särsk.
a) om boxning; särsk. [efter eng. the noble art of self-defence] i uttr. självförsvarets ädla konst. Holmberg Boxas 33 (1921). Man har försvarat, rentav förhärligat den råa boxningen genom att giva den heder och namn av ”självförsvarets ädla konst”. Haglund HållnRörOrg. 1: 166 (1924).
b) bildl.; jfr 1. Är nu straff-rätten ett Statens sjelfförsvar i sin idee, så (osv.). Biberg 3: 117 (c. 1823).
Ssgr: självförsvars-konst. jfr konst 3 e; särsk. till -försvar 2. Japanernas själfförsvarskonst, jiu-jitsu. 2NF 3: 1387 (1905).
-teori(en). [jfr t. selbstverteidigungstheorie] (i fackspr.) till -försvar 2 a: nödvärnsteori(en). Boström 2: 456 (1842). —
-FÖRSVARARE. (numera bl. tillf.) person som försvarar sig själv; särsk. motsv. -försvar 2. Biberg 3: 299 (c. 1823). —
-FÖRSÄKRING. [jfr t. selbstversicherung, eng. self-insurance] ekon. o. försäkr. om handlingen l. förhållandet att ett företag l. en kommun l. dyl. till täckande av sådana förluster som normalt täckas av försäkring upplägger en särskild egen fond (självförsäkringsfond) l. dyl. Lang FinlSjör. 2: 17 (1910).
Ssg (ekon. o. försäkr.): självförsäkrings-fond. jfr fond, sbst.1 II 2. Västhagen Affärsbokf. 137 (1945). —
-FÖRSÖK. i sht med. försök varvid man l. ngn själv är försöksobjekt. Sundberg Mikroorg. 515 (1897). —
-FÖRSÖRJANDE, p. adj. som försörjer sig själv; ngn gg äv. om djur: som (särsk. utan att snylta l. parasitera) själv skaffar sig vad det (i ngt avseende) behöver för sitt livsuppehälle. AB 1896, nr 166, s. 3. 2NF 26: 145 (1917; om bin). En ung självförsörjande flicka. Nordström Amer. 222 (1923). särsk. i utvidgad anv., om stat l. företag l. hushåll o. d.: som (i fråga om viss vara) själv producerar de för den egna konsumtionen l. sysselsättningen behövliga produkterna. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 6 (om land). (Ingenjörerna) ha .. åsyftat att i möjligaste mån göra (alla de nyare sulfatcellulosa-)fabrikerna självförsörjande i fråga om bränslet. SvSkog. 1053 (1928). En mängd småbyggnader, hörande till den kategori, som alltid stått att finna i äldre tiders självförsörjande lanthushåll: bagarstuga, bastu, smedja m. fl. RisebergaB 62 (1931). —
-FÖRSÖRJARE. självförsörjande person; i fråga om ä. förh. särsk. om person (särsk. gesäll) som arbetade ss. egen företagare i hemmet (med hjälp endast av familjemedlemmar) o. hade rätt att idka handel med sina produkter. Dalin (1854; om gesäll). Jemte den handelsrätt, som åt sjelfförsörjare och landtmän nu är medgifven, (bör) från föreskrifterna om gårdfarihandel .. undantagas handel med lifsförnödenheter. BtRiksdP 1887 B, I. 1: nr 35, s. 12. Barndomsskolans uppgift är icke att skapa lillgamla, brådmogna själfförsörjare. Verd. 1891, s. 191. SvH IX. 1: 238 (1910). —
-FÖRSÖRJD, p. adj. (numera föga br.) om person: försörjd gm eget arbete o. d., självförsörjande. En sjelfförsörjd qvinsperson. SmålP 1890, nr 5, s. 2. —
-FÖRSÖRJNING. [jfr t. selbstversorgung] om förhållandet l. verksamheten att försörja sig själv; dels i fråga om enskild person, dels i fråga om stat l. företag l. hushåll (l. trupper) o. d. (jfr -försörjande slutet). SvT 1852, nr 148, s. 2. Rotehjonet är eller rättare var en .. till sjelfförsörjning oförmögen, mensklig individ. Hedenstierna Bondeh. 78 (1885). Vår jordbruksproduktions inriktande på landets självförsörjning med erforderliga minimikvantiteter av brödsäd och andra oundgängliga livsförnödenheter. BtRiksdP 1918, 10: nr 123, s. 1. Enär trupperna under frammarschen till stor del voro ställda på självförsörjning och (osv.). FinlÖde 91 (1927). särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om verksamhet ss. egen företagare i hemmet (med hjälp endast av familjemedlemmar) med rätt att idka handel med sina produkter. BorgP 1853—54, 5: 1053.
Ssgr: självförsörjnings-avgift. (förr, i Finl.) till -försörjning slutet: avgift erlagd för ”självförsörjningsrättighet”. SPF 1859, s. 727.
-rätt. (numera bl. tillf.) rätt att försörja sig själv gm frivilligt valt arbete; jfr närings-frihet 2 a. UpsP 1860, nr 100, s. 2. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -försörjning slutet. BtRStP 1853—54, 8: nr 128, s. 9.
-rättighet. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till -försörjning slutet. SPF 1859, s. 727. —
-FÖRTAPPELSE. [jfr d. selvfortabelse] (föga br.) självförglömmelse. (I kyrkan) var allt .. beräknadt på drömmens färgbrand och själfförtappelsen i gudsvärlden. Levertin Magistr. 38 (1900). —
-FÖRTJUSNING. (i sht i vitter stil) förtjusning över sig själv; jfr -beundran. PoetK 1813, Suppl. s. 278. —
-FÖRTJÄNAD l. -FÖRTJÄNT, p. adj. som man l. ngn själv förtjänat.
2) motsv. förtjäna 3. Konung / Af sjelfförtjenad rätt. JGOxenstierna 4: 219 (1815). Berzelius i 2SAH 19: 11 (1837; om framgång). —
-FÖRTJÄNST. (†) egen l. personlig förtjänst (se d. o. I 4) l. duglighet o. d. Brenner Pijn. 115 (1727). Pontin ÅmVetA 1820, s. 29. —
-FÖRTROENDE, n. [jfr t. selbstvertrauen] förtroende (se d. o. 1) till sig själv, självförtröstan, självtillit. Kellgren (SVS) 5: 681 (1794). Under utbildningstiden grundas en elevs självförtroende av läraren. Söderberg PrFlygl. 1: 50 (1935). —
-FÖRTROENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) som hyser l. vittnar om självförtroende (se -förtroende, sbst.). Rydberg FilosFörel. 3: 280 (1878; om egenkärlek). —
-FÖRTROGEN.
1) (†) om person: som hyser självförtroende (se -förtroende, sbst.). Wingård 2: 36 (1819). Lovén Cam. 311 (1852).
2) (numera bl. tillf.) som tyder på l. bär vittne om egen kunskap l. förtrogenhet. (Gylfaginning ger) en kolossal vrångbild af mythen, en vrångbild, som fortsätter sig, men icke längre med säkra och själfförtrogna, utan med förvirrade och motsägelsefulla drag i Gylfaginnings eschatologi. Rydberg Myt. 1: 306 (1886). —
-FÖRTRÖSTAN. (i sht i högre stil) förtröstan på sig själv, självförtroende, självtillit. Möller (1790). Uppfylld af lika stor själfförtröstan som ifver att gagna, var .. (K. Wåhlin) verksam med sin penna, utgaf .. predikosamlingar .. (samt) utarbetade .. läroböcker. 2NF 32: 1280 (1921). —
-FÖRTRÖSTANDE, p. adj. (i sht i högre stil) jfr -förtröstan. Rogberg Pred. 1: 98 (1825; om personer). —
-FÖRTVIVLAN. (†) förtvivlan (se d. o. 2) beträffande den egna personen, fullständig misströstan om sig själv. Möller (1790). Heinrich (1828). —
-FÖRTÄRANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som förtär (se förtära 5, särsk. b, d, f) sig själv l. en l. ngn själv; äv. om person: som förtäres av sin egen oro l. inre eld o. d. Snillet är sjelft en sjelfförtärande brand. Phosph. 1810, s. 109. PoetK 1813, Suppl. s. 111 (om ånger). 3NF 3: 1189 (1925; om person). —
-FÖRTÄRD, p. adj. (numera bl. tillf.) förtärd av inre anfäktelser l. dyl. Spongberg Soph. 73 (1866). —
-FÖRTÄRING. (mera tillf.) jfr -förtärande. UtsädT 1906, s. 167. Nazismen betecknade en slags statsmaktens självförtäring. GHT 1947, nr 10, s. 9. —
-FÖRVALTANDE, p. adj. som själv förvaltar sina egna angelägenheter l. tillgångar o. d.; vanl. om korporation o. d. Tenow Solidar 3: 241 (1907; om enskilda personer). Jämsides med landstingen stå .. såsom själfförvaltande korporationer de s. k. hushållningssällskapen. Reuterskiöld Grundlag. 812 (1926). —
-FÖRVALTNING. [jfr t. selbstverwaltung] förvaltning av egna angelägenheter l. tillgångar o. d., utövad av en l. ngn själv l. ngt självt (vanl. av korporation l. samfund l. kommun l. landsdel o. d.); i fråga om kommun l. kyrka o. d. särsk. (i fackspr.) om sådan förvaltning med från statens sida delegerad, i författning reglerad makt (särsk. motsatt: förvaltning med självständig makt, egenförvaltning l. enskild förvaltning); äv. konkretare, om självförvaltande myndighet(er). Allt efter den olika rättsliga ställning, som jordegaren intager i förhållande till jordbrukets skötsel och afkastning, uppkomma olika förvaltningssystem, af hvilka de viktigaste äro: 1) själfförvaltning, 2) arrendebruk och 3) delbruk. EkonS 2: 117 (1895). Kommunerna och kyrkan (utgöra) särskilda förvaltningssubjekt, delvis med själfständig, delvis med delegerad statlig förvaltningsmakt — den senare här kallad själfförvaltning, den förra egenförvaltning. Reuterskiöld StatsFörvR II. 1: 3 (1919). Dens. Grundlag. 793 (1926; konkretare). Manchurerna förklara, att orsaken till angreppet mot Suiyuan är, att Nanking ej hållit sitt löfte till dem om skydd mot utpressning och om självbestämmanderätt och självförvaltning. SvDÅb. 14: 306 (1937).
Ssgr: självförvaltnings-makt. (i fackspr.) (från statens sida delegerad, i författning reglerad) makt att utöva självförvaltning. 2NF 35: 1192 (1923).
-FÖRVERKLIGANDE, n. [jfr t. selbstverwirklichung] förverkligande av (idé l. plan o. d. om) sig själv; jfr -realisation. (Föreställningen) att alla existerande ting och warelser i det omätliga blott äro partiklar och momenter af Guds eget lif, medel för hans sjelfförwerkligande. Granfelt Dogm. 63 (1861). (Harry Martinson) hade arbetat åtskilligt på sin livsstil. Han hade redan kommit långt i sitt självförverkligande. Lo-Johansson Förf. 82 (1957). Det är ovedersägligt, att intresset på nytt vaknat för en uttrycksfull monumentalarkitektur med vidgade möjligheter till konstnärligt självförverkligande. SvD(A) 1960, nr 314, s. 4. —
-FÖRVILLELSE. (i sht i högre stil) villfarelse l. misstag o. d. som man l. ngn själv (l. ngt självt) förleder sig till; jfr förvilla, v. 2 b, o. -bedrägeri. Wallin Rel. 1: 292 (1819, 1825). I .., hwilkas sorg härflyter ur en renare, djupare källa (än sentimentaliteten), wakter eder för den ömtåliga känslans sjelfförwillelse! Rogberg Pred. 2: 216 (1820). Det finnes icke några föräldrar som tycka sina egna barn fula, och i fråga om snillets foster är denna själfförvillelse ännu mera gängse. Lidforss DQ 2: 204 (1892). —
-FÖRVÅLLAD, p. adj. som man l. ngn själv vållat l. är orsak till; ss. adv.: av eget förvållande. En sjelfförvållad fara. Kolmodin Liv. 1: 298 (1831). De lättsinniga, som självförvållat bli smittade (av veneriska sjukdomar). Essen-Möller KvinnlUnderl. 187 (1932). SvSjöfartskal. 1953, s. 365 (om sjukdom). —
-FÖRVÄRV. eget förvärv.
1) motsv. förvärv 2 a: eget förvärvsarbete; stundom inskränktare, om förvärvsarbete innebärande egen produktion (motsatt: affärsverksamhet). Forssman Aftonl. 10: 118 (1902). Det är .. (enl. H. S. Vodskov) ett särmärke för indogermanen att han föredrar krigisk vinning framför handelsförvärv, ja t. o. m. sätter självförvärv, hantverk och åkerbruk högre. Nordenstreng EurMänRas. 48 (1917).
2) motsv. förvärv 3 a, b; abstr. o. konkret(are). Hon ville ej erkänna att .. (framgången) var en gåfva, utan betraktade den som ett själfförvärf. GHT 1895, nr 232 B, s. 2. PedT 1948, s. 60 (abstr.). —
-FÖRVÄRVAD, äv. (numera föga br.) -FÖRVÄRVD, p. adj. som man l. ngn själv förvärvat.
2) motsv. förvärva 3, särsk. 3 b. En Prästs naturliga, dock själfförwärfwade Gåfwor eller Duglighet, genom visza nyttiga Studier och Wetenskaper. Rydén Pontoppidan 73 (1766). —
-FÖRYNGRA. skogsv. refl. o. i pass. med intr. bet., om träd l. skog o. d.: föryngra sig gm självsådd l. skottskjutning. SvSkog. 256 (1928; refl., om tall). —
-FÖRYNGRAD, p. adj. skogsv. om skog, äv. träd(planta) o. d.: som uppkommit gm självsådd l. skottskjutning. SkogsvT 1912, s. 224 (om tallplantor). —
-FÖRYNGRANDE, p. adj. skogsv. om skog o. d.: som föryngrar sig gm självsådd l. skottskjutning. SvVäxtförädl. 2: 508 (1951). —
-FÖRYNGRING. föryngring av sig själv (särsk. av den egna arten l. stammen l. folket o. d.); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr -förnyelse. Alla utmärktare Tyskars bemödanden .. yttra sig med en originalitet, som ej af något bland Europas öfriga folkslag .. besittes i denna individuala mångfald och oafbrutna sjelfföryngring. Atterbom Minn. 186 (1817). Varje djurart har en naturlig tendens att genom självföryngring öka sitt antal och sprida ut sig över nya områden. Jakten 18 (1951). särsk. skogsv. gm självsådd l. skottskjutning åstadkommen föryngring; äv. konkret: självföryngrat skogsparti. Uppl. 2: 123 (1903; abstr.). SkogsvT 1909, s. 9 (konkret). —
-FÖRYTTRING. (numera föga br.) om handlingen l. förhållandet att ge uttryck åt sig själv l. själv komma till uttryck i ngt yttre l. sinnligt uppfattbart; jfr föryttra 2. Claëson 1: 257 (1858). Ljunggren Est. 2: 22 (1860). —
-FÖRÄDLING. (i sht i vitter stil) förädling (se förädla a) av sig själv (den egna personen l. det egna folket o. d.). Beskow i 2SAH 48: 205 (1861). —
-FÖRÄLSKAD, p. adj. (i vitter stil) förälskad i sig själv; nästan bl. mer l. mindre hyperboliskt; ofta om ngt sakligt: som vittnar om självförälskelse. Sjelfförälskad uppblåsthet. SthmFig. 1846, s. 129. —
-FÖRÄLSKELSE. (i vitter stil) förälskelse i sig själv; nästan bl. mer l. mindre hyperboliskt; jfr -förtjusning o. narcissism. Boye Ast. 15 (1931). —
-FÖRÄNDLIGANDE, n. filos. förändligande av sig själv (det egna jaget o. d.); givande av ändlig form l. ändligt uttryck åt sig själv; jfr -föryttring. Den oändliga tankan — ur hvars själfförändligande allt sig utvecklar. Phosph. 1811, s. 368. Det absolutas differentiering eller själfmotsättning betyder det samma som dess själfförändligande. Nyblæus Forskn. I. 2: 454 (1875). —
-FÖRÖDMJUKELSE~00200. (i sht i vitter stil) förödmjukelse som man l. ngn låter gå ut över l. tillfogar sig själv; i sht förr äv.: (ödmjukt) erkännande av sin egen ringhet l. ovärdighet. Subjektets sig förhäfvande i det komiska är på samma gång en sjelfförödmjukelse, det känner sig på en gång stort och litet. Ljunggren Est. 2: 143 (1860). Som en hälsosam självförödmjukelse borde en deputation av folkrepresentanter årligen lägga en krans på (Axel v. Fersens grav). Böök ResaSv. 107 (1924). —
-FÖRÖKA, -ning. (i fackspr.) refl. o. i pass. med intr. bet., om (vildväxande) växt: föröka sig utan hjälp utifrån (gm vegetativ spridning). Buergel Goodwin LKat. 17 (1928). —
-GALLRA. [jfr -gallring] (i sht i fackspr.) refl. o. i pass. med intr. bet.: undergå självgallring, ”gallra sig själv”; stundom äv. tr., om naturen o. d.: åstadkomma självgallring hos (ngt). (Gallring av frukt för att förhindra alltför ymnig skörd) företages i Juli månad, sedan kartbildningen försiggått och naturen sjelfgallrat fruktsättningen. Eneroth Pom. 1: 176 (1864). (Björken) är starkt ljusbehövande och självgallrar sig därför kraftigt. 3NF 3: 416 (1924). —
-GALLRING. (i sht i fackspr.) om gallring som äger rum utan ingripande utifrån, särsk. gm att svaga växtindivid (i sht träd) förkvävas av mera livsdugliga l. gm att en del av karten (på fruktträd o. d.) fälles före mognaden o. d. Björkman Skogssk. 6 (1868). Geete o. Grinndal 102 (1923). —
-GESTALTNING. [jfr t. selbstgestaltung] (i sht i fackspr.) gestaltning av sig själv (sitt jag l. sin personlighet l. typ o. d.). NF 4: 132 (1880). Edgardh Portmann Biol. 103 (1963). —
-GIFT. [jfr t. selbstgift] (numera bl. i icke fackmässigt spr.) i en organism bildat ämne som åstadkommer självförgiftning, autotoxin. Berg Lahmann 49 (1896). —
(I 1 l) -GILLRANDE, p. adj. om giller: som automatiskt gillras på nytt (efter varje fångst). Den självgillrande stålmjärden (för stora råttor). Östergren (cit. fr. 1926). —
-GISSLANDE, n. = -gissling. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 361 (1835; t. orig.: Selbstgeiszelung). —
-GISSLING. om handlingen att gissla sig själv; äv. bildl. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 361 (1835; t. orig.: Selbstgeiszelungen). Hansson Kås. 91 (1897; bildl.). —
-GIVEN, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv givit. Dhet iag kiyrkian, dehls för lähn, och dehls för siälf gifwet, skylldig ähr. VDAkt. 1683, s. 238 b. Lantingshausen Young 1: 26 (1787; om bifall). Atterbom PhilH 161 (1835).
2) (†) som man givit sig själv, självförvärvad (se d. o. 2). Snillet är ej en fri, sjelfgifven dygd, och likväl bygger man altare åt de höga Snillen. Thorild (SVS) 1: 436 (1782).
3) (†) som frivilligt givit sig (se giva, v. II 1). Man skulle inge sielffgiffne Städher vthan the som medh macht wundne woro, sköfla och plundra. Schroderus Liv. 610 (1626; lat. orig.: deditas .. urbes).
4) som givit sig själv (se giva, v. II 9 b); som framkommit l. framställt sig av sig själv; ofta: självklar, självfallen (äv. ss. adv.). (Rationalisten) äskar ovillkorligt, att ingenting annat må erkännas för verkligt och sannt, än det logiskt Nödvändiga: emedan endast detta på ett sjelfgifvet och uteslutande vis följer ur hans förnufts egen rena tankform. Atterbom PhilH 478 (1835). (I fråga om t. ex. Kristus är) symbolen .. lika mycket historisk verklighet, som den historiska verkligheten är symbol. Vid sådana tillfällen är mythen .. på ett omedelbart vis uppenbarelsens kropp, eller sinnliga, men sjelfgifna och ofrånskiljeliga omhölje. Dens. VittH 10 (1845). Lang FinlSjör. 1: 331 (1890; ss. adv.). Omväxling! Omväxling! Dessa grundlagar för all odling — så själfgivna af alla de naturförhållanden, som blotta sig för vårt öga, att (osv.). Rösiö Revolt 1: 160 (1904). Bergman Kerrm. 302 (1927).
-GJORD, p. adj.
1) som man l. ngn själv gjort l. tillverkat l. åstadkommit l. funnit på (utan hjälp l. förebilder l. dyl.); äv.: som man l. ngn själv gjort l. skapat l. skaffat l. åsamkat sig (l. gör osv. sig), stundom: självförvållad, stundom: självtagen (se d. o. 1). (När Gud) genom predicoembetet .. sådana eghna och sielffgiorda Gudz tienst (som den katolska) straffar, warder werlden wreed. LPetri 2Post. 92 a (1555). (Egendomsaffärer böra uppgöras) efter wår gamble Sweriges laagh och icke effter .. nogen annans sjelfgiorde lagh. VgFmT II. 6—7: 117 (1587). Uti sielfgiorde compositioner är .. (bindestreck) nyttigt, men i de brukelige icke särdeles nödigt. Felde TySpr. 7 (1734). Det minsta och sämsta bemödande tyckes leda till en stor framgång för den ena, likasom det i en mer naturlig ordning lika ofta störtar en annan i ett rättmätigt och sjelfgjordt förderf. Bergklint Vitt. 296 (1784). Hvilken skada .. att de rika anledningar till förnöjelse han redan äger skola, genom sjelfgjorda bekymmer, blifva honom (dvs. den oförnöjsamme) onyttiga! Lehnberg Pred. 1: 134 (c. 1800); jfr b. O du, som tryckt af tunga öden, / går att med skicklig hand afhjelpa penningnöden, / och sjelfgjordt sedelmynt kring landet sprider ut! / Tro ej (osv.). Wetterstedt Sthm 1: 7 (1823). (Uppsatsskrivaren) har tänkt igenom ämnet en god stund. .. Och .. (i uppsatsen) finnas omdömen, som inte tagits färdiga ur läroboken, och självgjorda uttryck av en viss personlig turnyr. Svensson Willén 71 (1937). Med självgjord myndighet. Östergren (1938). särsk.
a) i ordspr. Siälfgiordt, är altijd wäl giordt, hwar man icke kommer sielff dher är altijd något ogiordt. Törning 134 (1677). Bäst är självgjort arbete. Östergren (1938).
b) (numera bl. tillf.) som man l. ngn själv utan stöd i verkligheten funnit på l. uppgivit, fritt påfunnen resp. (endast) föregiven; äv.: som åstadkommits av en l. ngn själv gm förställning o. d., låtsad l. affekterad l. konstlad. Serenius A 4 a (1734). Många har jag hört vara af den tancken at desse dåningar (vid väckelsemöten) varit sielfgiorde och förstälde. ELencquist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 114. (Rektor) beklagar att .. (vissa elever) för antingen naturlig eller sjelfgjord tröghet och försummelse, ej ha kommit sig så före, som de bordt. ÅbSvUndH 83—84: 333 (1786). Macphersons tolkning af .. (vissa) rader (i ”Ossians sånger”) är så sjelfgjord, så oberoende af hvad som står i originalet, att det ej lönar mödan att anföra den. Arfwidsson Oisian 2: 40 (1846).
2) i vissa anv. med personbetecknande huvudord.
a) med huvudord betecknande person tillhörig viss kategori l. karakteriserad av vissa egenskaper o. d.: som själv gjort sig till ngt (som anges av huvudordet); särsk. dels: som utan annan auktoritet än sin egen kallar sig ngt, dels: som själv utsett l. upphävt sig till ngt, dels: som själv föreställer l. tror sig vara ngt, inbillad; förr äv. om gäst: självbjuden (se d. o. 3 a). När Pilatus hade hördt Jesum hos sig af Judomen och theras föreståndare wara angifwen och anklagad, såsom en sielf-giord, och altså dödswerd Guds Son; wardt han .. theraf .. förskräckt. Sahlstedt Hoffart. Bih. 2 (1720). Almqvist GMim. 3: 92 (1842; om gäst). De siste konungarne af Sverkers och Eriks konungaländer behöfde ej söka en efterträdare åt sin slocknande ätt, men snarare bevaka sin thron, bekymrade att icke en sjelfgjord arfvinge må taga den i förtid. Svedelius i 2SAH 41: 188 (1866). (Arbetarnas) självgjorda uppviglare och ledare. Upsala(A) 1920, nr 42, s. 5. Denne självgjorde Machiavelli (dvs. den ryske politikern S. J. Witte) föreställde sig att han kunde vinna de ultrachauvinistiska elementens understöd genom att låta en drucken folkhop förstöra den hebreiska befolkningens hus och butiker. Hildén Michajlovič När 223 (1933).
b) (numera bl. mera tillf.) [efter eng. selfmade] som själv arbetat sig upp, selfmade; särsk. i uttr. självgjord man. Bremer NVerld. 1: 53 (1853: en sjelfgjord man). Utan respekt för flera generationers firmanamn, utan hänsyn till ekonomisk anciennitet och ärbar kutym armbågade sig (under senare hälften av 1800-talet) självgjorda män fram i nya, underligt inkomstbringande branscher. Ahlström Genombr. 83 (1947).
3) (†) eg.: avgjord av sig själv; självklar, självfallen; jfr göra, v.1 IV 2 j. Den kontrollerande magt (över ministrarna), som grundlagen har förbehållit åt representationen (i Belgien), är .. öfverlemnad åt den ena af de båda kamrarne, men endast åt denna. Detta förhållande vore sjelfgjord sak ifall den politiska domaremagten vore .. öfverlemnad åt en annan afdelning af representationen, men (osv.). Svedelius Statsk. 4: 348 (1869).
Avledn.: självgjordhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till -gjord 1, 2, om egenskapen att vara självgjord; särsk. motsv. -gjord 2 b. Bergström Bild. 1: 160 (1882). —
-GLÖMSK. (i sht i vitter stil) = -förglömmande, p. adj. Frey 1844, s. 569 (om hängivenhet). Bergman JoH 22 (1926; om person). —
-GOD. [fsv. siälfgodher]
1) som anser sig själv vara god (se d. o. 2 a, 21 a) l. utmärkt l. förträfflig; självbelåten, inbilsk, egenkär; självklok; självtillräcklig (se d. o. 2); självrättfärdig; i sht förr äv. övergående i bet.: stursk, halsstarrig, styvsint, egensinnig, självsvåldig; om handling l. egenskap o. d.: som vittnar om självgodhet. Bureus Suml. 73 (c. 1600). Drengen är en tresker och sielff godh sälle, som intet lyder antingen föräldrarss eller andrass trogna förmaningar. VDAkt. 1674, nr 179. Man bör strax i späda barndomen holla barnen til at lyda, och ingalunda tilstädia them sielfwillighet, blifwa sielfgod, och hafwa sitt fram. Swedberg Lefw. 511 (1729). Det själfgoda förakt för den öfriga, ofilosofiska mänskligheten, som utmärkte .. (stoicismens) äldre bekännare. Boëthius HistLäsn. 1: 336 (1895). De levande är för självgoda. De inbillar sig att det är på dem allt beror. Lagerkvist EvigLeend. 5 (1920). Johansson UnderlMänn. 36 (1934; om gudsfruktan).
2) (numera föga br.) om ngt sakligt (jfr 1): god l. bra i sig själv. Treskillingsafgiften till Lazarettet .. erböds först i Kronobergs län på (bergsrådet J. L.) Aschans förslag inför en allmoge, som såg att han aldrig föreslog skatter, som ej buro sjelfgoda frukter. SvBL 1: 240 (1858).
Avledn.: självgodhet, r. l. f. till -god 1. (En biskop blev för horsbrott fördriven från sitt biskopsdöme) warandes äfwen folcket öfwer hans sielfgodhet och illistiga, samt förmätna Regering illa tilfrids. Burman Alm. 1729, s. 29. (Engelsmännen) fröjdades åt .. (Elisabet I:s) självsäkerhet, som inte hade det minsta med uppblåst självgodhet att göra. Grimberg VärldH 9: 336 (1940). —
-GRANSKNING. (kritisk) granskning av sig själv (den egna personen o. d.), självkritik (se d. o. 1); förr äv. = -kritik 2. Med en ovanlig sjelfgranskning har Förf. (dvs. G. J. Adlerbeth) ånyo genomgått sitt arbete (i samband med utgivandet av en ny upplaga). Phosph. 1811, s. 287. Heidenstam Tank. 139 (1899). —
(I 1 l) -GRIPANDE, p. adj. (i fackspr.) om kolskopa o. d.: som automatiskt sluter sig om det som skall lastas l. förflyttas. SJ 2: 574 (1906). —
-GRO. (i sht om ä. förh.) med konstruktionsväxling (med tanke på frö), om tidigare odlad jord som lämnas obrukad (icke besås med frö) för att naturlig vall skall uppstå där: på egen hand (utan mänskligt ingripande) ge växtlighet (gm självsådd); jfr -valla. Hellström NorrlJordbr. 229 (1917). —
-GRODD, p. adj. (numera bl. tillf.) som grott av sig själv (utan att frö såtts); särsk. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 366 (1732; bildl., om ogräs). —
-GRUNDAD, p. adj. som man l. ngn själv grundat (se grunda, v.1 III 2 a) l. skapat l. dyl. SvLittFT 1834, sp. 243 (om erfarenhet). Fångarnas självgrundade industri. Brändström Krigsf. 163 (1921). —
-GÅENDE, p. adj. [jfr t. selbstgehend (i bet. 1)]
1) (numera föga br.) om malm: som kan smältas ensam i masugn (utan att blandas med malm av annan sammansättning), engående; jfr gå I 6, VIII 13. Rinman Jernförädl. 262 (1772). JernkA 1904, s. 44 (i skildring av ä. förh.).
2) om fordon l. maskin l. apparat o. d.: som rör sig av egen kraft l. driver sig själv (jfr själv I 1 l o. gå I 3, 10); vanl. med tanke på förflyttning, motsv. gå I 3; stundom allmännare: automatisk. SFS 1873, nr 3, s. 20 (om torped). TT 1874, s. 171 (om lokomobil). Lastningselevatorn .. är självgående på krypkedjor. Vägmaskinl. 287 (1942). AutB 1 (1947; om ångdriven vagn). NysvSt. 1962, s. 22 (allmännare). särsk. (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., i uttr. självgående fart, fart som behövs för att ngt skall gå l. förflytta sig en viss sträcka av sig självt. TT 1900, M. s. 33. —
-GÄNGANDE, p. adj. tekn. om skruv: som själv (gm sin gängning) förser det (förut frambragta) hål vari den inskruvas med gängor. 2SvUppslB 26: 421 (1953). —
-HANDLANDE, p. adj. (numera bl. tillf.) jfr -verksam 1. Atterbom PhilH 2 (1835; om förmåga). Larsson Spinoza 99 (1931; om person). —
-HANDLING. (numera bl. tillf.) jfr -verksamhet. Sparre Frisegl. 3: 381 (1832). Larsson Spinoza 99 (1931). —
-HELIG. (numera bl. tillf.) som håller sig själv för helig l. rättfärdig; jfr -from, -rättfärdig. The skrymtare och sielffhelge .. som för werldene föra jtt skönt leffuerne. OPetri 1Post. 35 a (1528). —
-HJÄLP. [jfr d. selvhjælp, nor. selvhjelp, t. selbsthilfe, eng. self-help]
1) om handlingen l. förhållandet l. förmågan att (kunna) hjälpa sig själv l. på egen hand klara sig (ur svårigheter); dels i fråga om enskild person l. ngt individuellt, dels i fråga om kollektiv av personer l. förening l. organisation l. dyl. o. i denna anv. liktydigt med: inbördes hjälp. Samtiden 1872, s. 111. Sjelfhjelp är .. bästa hjelpen. SvFlicksk. 316 (1888). Sjukkassor. (dvs.) På själfhjälp grundade kassor med uppgift att bereda medlemmarne pekuniärt understöd vid iråkad sjukdom. Sthm 1: 517 (1897). Varje sjukdomsbehandling borde (enl. den hippokratiska läkekonsten) inriktas på att varsamt understödja naturens självhjälp och framför allt undvika att gå den i vägen. Fåhræus LäkH 1: 149 (1944). särsk. [jfr d. hjælp til selvhjælp, nor. hjelp til selvhjelp, t. hilfe zur selbsthilfe] i uttr. hjälp till självhjälp, om åtgärder som syfta till att (gm bistånd l. understöd) stimulera till att gm egen aktivitet klara sig ur (ekonomiska) svårigheter. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 277 (1900). Det är .. en gammal regel inom all hjälpverksamhet, att hjälp till självhjälp genom arbete är en sundare understödsform än en kontant gåva. SocÅb. 1939, s. 27.
2) [specialanv. av 1] jur. utan offentlig myndighets medverkan l. tillstånd företaget ingrepp i annans rättssfär, som ngn gör för att tillvarataga l. utöva sin (egen) rätt; jfr -pantning 1, -täkt. Landtmanson CommPoss. 35 (1863). Blott i undantagsfall är s. k. självhjälp tillåten. I regel utsätter man sig .. för straff .., om man .. ”själv tager sig rätt”. 3NF 6: 350 (1926).
Ssgr (till -hjälp 1): självhjälps-förening. [jfr nor. selvhjelpsforening o. uppgiften hos Östergren (1938) att det sv. ordet ”enl. uppgift av prof. Fr. Läffler” bildats av denne 1869 efter norsk förebild] förening (se d. o. 7 c) för inbördes hjälp; i sht förr äv. om kooperativ förening; äv. bildl. Stadgar för Uplands nations sjelfhjelps-förening. (1873; titel på broschyr). Vising Rol. 3 (1898; bildl.). Auerbach (1913; äv. om kooperativ förening).
-HJÄLPSAM. (†) som innebär l. medför hjälp för en själv. Atterbom PoesH 2: 78 (1848; om rådighet). —
-HJÄLPT, äv. -HULPEN, p. adj. (mera tillf.) som hjälper l. hjälpt sig själv; som kännetecknas av självhjälp (se d. o. 1). Nyblom i 3SAH 16: 152 (1901; om björkstam uppvuxen ur bergsklyfta). TurÅ 1911, s. 269 (om liv).
Avledn.: självhjälpthet, äv. självhulpenhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) om förmågan att (kunna) hjälpa sig själv. LfF 1875, s. 309. —
-HUMOR. humor kännetecknad av förmåga att se det komiska hos sig själv (den egna personen o. d.); jfr -ironi. Berg Fröding 32 (1910). —
-HUSHÅLL~02 l. ~20.
1) självhushållning (se d. o. 1); äv. (nästan bl. om ä. l. utländska förh.) konkret: hushåll (se d. o. 3) med självhushållning. Den enskilde, såväl som landet i sin helhet, sökte och var även i stor utsträckning (förr i tiden) hänvisad till att reda sig med självhushåll. LAHT 1930, s. 1125. Form 1948, s. 58 (konkret; om ä. förh.). särsk. (i fråga om förh. under första världskriget): hushåll (se d. o. 3) som erhållit myndighets tillstånd att behålla viss myckenhet av sina spannmålsprodukter för egen (o. andra angivna personers) räkning. SFS 1916, s. 1413.
2) eget hushåll. TurÅ 1937, s. 308. Vi (rallare) levde tämligen billigt, hade gemensamt självhushåll (osv.). Rallarminn. 131 (1949).
-resolution. (i fråga om förh. under första världskriget) till -hushåll 1 slutet: resolution angående ansökan om att få ha självhushåll. SFS 1916, s. 1415. —
-HUSHÅLLANDE~0200, p. adj. som har självhushåll; särsk. motsv. -hushåll 1. Den icke själfhushållande befolkningen är för tillgodoseende af sitt behof af mjöl och bröd hänvisad uteslutande till kort. SvD(A) 1916, nr 352, s. 3; jfr -hushåll 1 slutet. Selling SvHerrg. 15 (1937; om de svenska herrgårdarna på 1700-talet). —
1) motsv. -hushåll 1; särsk. (i fråga om förh. under första världskriget) motsv. -hushåll 1 slutet. Östergren (cit. fr. 1919).
Ssg (till -hushållare 2, mera tillf.): självhushållar-, äv. självhushållare-kök. i vandrarhem l. dyl.: kök för självhushållare. TurÅ 1945, s. 372. —
-HUSHÅLLNING~020.
1) hushållning (se d. o. 1, 2) byggande på egen produktion av behövliga förnödenheter (av visst slag); dels (i sht om ä. l. utländska förh.) i fråga om enskild person l. familj l. by o. d. (egenhushållning; jfr natura-hushållning), dels i fråga om stat l. institution o. d. (jfr -försörjning). Man har (efter hand i Älvdalen) övergått från självhushållning till penninghushållning och gjort sig i hög grad beroende av industrialster. ÅbSvUndH 12: 26 (1924). (Sveriges) förmåga till självhushållning beträffande livsmedel. VetenskapIDag 325 (1940).
2) (numera bl. mera tillf.) hushållning (se d. o. 1, 2) för sig själv, egen hushållning; särsk. om institutions egen hushållning med anvisade medel; stundom äv. om förhållandet att en statlig verksamhetsgren o. d. finansieras medelst härför särskilt avsedda arter av statsinkomster (dvs. gm specialbudget). PT 1897, nr 69, s. 3 (i fråga om institutioner). Hr S. von Friesen .. (ansåg att) den beräknade själfhushållningen vid arméfördelningarna skulle tvärt om leda till misshushållning. Därs. 1898, nr 63 A, s. 3. SvRiksd. II. 12: 196 (1934; i fråga om specialbudget).
-rätt. (numera bl. tillf.) till -hushållning 2; jfr rätt, sbst.2 4. BtRiksdP 1898, 4Hufvudtit. s. 22. —
-HYPNOS. [jfr t. selbsthypnose, eng. self-hypnosis] i sht psykol. om hypnos som man l. ngn framkallar hos sig själv, autohypnos. Bjerre SjälLäk. 150 (1923). —
-HÅLLARE. [jfr t. selbsthalter; efter ry. samoderžec] (†) ss. titel för rysk tsar: självhärskare (se d. o. slutet); jfr hålla, v.1 13—15. Herr Peter den första Imperator och alla Ryssars Sielfhållare. SvTr. 8: 1 (1723). Heinrich 1059 (1828). —
-HÅLLARINNA. [jfr t. selbsthalterin; efter ry. samoderžica] (†) ss. titel för regerande rysk kejsarinna: självhärskarinna (se d. o. slutet). Hofcal. 1738, s. B 2 b. Weste (1807). —
-HÅN. (i sht i vitter stil) hån som man l. ngn riktar mot sig själv. Rydberg Faust 285 (1875, 1878). —
-HÄFTANDE, p. adj.
2) [jfr t. selbsthaftend] om med bindemedel försett (vanl. tunt) material (tejp l. papper o. d.): som själv häftar vid det material varpå det anbringas. DN(A) 1950, nr 248, s. 3 (om band). Därs. 1963, nr 289, s. 33 (om etiketter). —
-HÄMMANDE, p. adj. [jfr t. selbsthemmend] som hämmar sig själv l. den egna rörelsen l. aktiviteten o. d.; särsk.
a) tekn. om (utväxling i) hissblock, styrinrättning, skruv o. d.: som av sig själv (på grund av friktion) hindrar icke avsedd l. önskad rörelse (jfr själv I 1 l); jfr -bromsande. TT 1896, M. s. 43 (om hissblock). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 219 (1949; om skruv).
b) (i sht i vitter stil) om psykisk egenskap o. d. hos ngn: som hämmar den egna aktiviteten. Ullman FlickÄra 126 (1909; om betänksamhet). —
-HÄMNARE. [jfr t. selbsträcher] (numera bl. mera tillf.) person som utkräver självhämnd. Weste (1807). —
-HÄMND. [jfr t. selbstrache] hämnd som man l. ngn själv utkräver (för tillfogad orätt l. kränkning); äv. personifierat (närmande sig bet.: självhämnare). Lind (1749; under eigen-rache). Brödrakärlek ryckte svärdet ur sjelfhämdens hand (efter kristendomens införande i Sv.). Wallin Rel. 3: 163 (1831). (Gymnasisten) Calonius, som .. förtärt starka drycker och dervid invecklad i slagsmål samlat Kamrater för att utöfva sjelfhämnd belägges med högsta straffet, förvisning. ÅbSvUndH 62: 124 (1848). Den bedragne äkta mannen, .. hade (enl. landskapslagarna) befogenhet att som omedelbar självhämnd på stället saklöst dräpa sin brottsliga maka och hennes älskare. KyrkohÅ 1960, s. 38. —
-HÄRDANDE, p. adj. [jfr t. selbsthärtend, eng. self-hardening]
1) metall. om stål: som härdas gm avkylning i luft (av normal temperatur), utan användning av härdningsvätska. 2UB 5: 405 (1902).
2) (i fackspr.) som blir hård l. fast utan tillförsel av värme l. tillsats av härdande medel l. dyl. TNCPubl. 30: 68 (1958; om lim). —
-HÄRLIG. [efter t. selbstherrlich, avledn. av selbstherr, fri l. oberoende person, sin egen herre] (i sht i vitter stil) som är sin egen herre l. helt bestämmer över sig själv; absolut suverän l. oberoende; vanl. med klandrande innebörd: uppfylld av sin egen (maktfullkomlighet l. suveränitet o.) förträfflighet; ofta i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för sådana egenskaper; äv. i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv., särsk.: som i sig själv (oberoende av annat) förmenas ha synnerligen stort värde; jfr -belåten, -tillräcklig 2. (Kejsar Vilhelm II) är Frankrikes Ludvig XIV, omplanterad i tysk mark och nödtorftigt anpassad till en tid, som bjuder föga gunstiga betingelser för själfhärliga eller ens själfständiga naturer. Kjellén Stormakt. 1: 223 (1905). Anton stod det djupt inkarvat (i bänken) med stora bokstäver omgivna av de självhärligaste strålar, slingor och snirklar. Siwertz Ställv. 168 (1921). Ingen kan beskylla (Ragnar) Josephson för böjelsen att försumma det vetenskapliga detaljarbetet. Men vad som egentligen lockar honom är ändå icke den självhärliga enskildheten utan .. kulturfenomenens korrespondenser. Malmberg Värd. 169 (1937). (Guvernören i generalbergsamtet) Carl Bonde .. (var) mycket kritiskt inställd till (överbergmästaren) Grissbach och hans självhärliga later. Lindroth Gruvbrytn. 1: 156 (1955). Det är en viktig dag i en människas liv när hon upptäcker, att solen är ett självhärligt väsen och icke en strålkastare tänd för vårt jordiska lösöres skull. Aspenström Bäck. 42 (1958).
Avledn.: självhärlighet, r. l. f. [jfr t. selbstherrlichkeit] (i sht i vitter stil) Pan (uppfattades) såsom den representant för den sunda och glada sinnligheten, för naturens själfhärlighet .., vilken (osv.). Hansson Kås. 91 (1897). (J. Boëthius) förkastar .. den enväldiga kungamakten i dess självhärlighets former och han gör det med en uteslutande biblisk och kristen motivering. KyrkohÅ 1942, s. 21. —
-HÄRSKANDE, p. adj. [jfr t. selbstherrschend] som (själv l.) ensam härskar l. bestämmer (med oinskränkt makt); enväldig, envålds-; suverän; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. har avseende på (utövare av) envälde; autokratisk. Järta 1: 44 (1809). Det poetiska snillet (bör) betraktas .. såsom sjelfherrskande konung i diktens vidsträckta rike. Grubbe i 2SAH 14: 74 (1830). SvT 1852, nr 155, s. 1 (om förhoppningar). Självhärskande och besuttna bönder. Lo-Johansson Stat. 2: 267 (1937). —
-HÄRSKARE. [jfr t. selbstherrscher, gr. αὐτοκρατής (se autokrat)] ensam o. oinskränkt härskare; envåldshärskare; äv. oeg. l. bildl. Kellgren (SVS) 5: 220 (1789). Högt sväfvar mellan skyarne / De fjädrades sjelfherrskare (dvs. örnen). Wadman Saml. 2: 150 (1835). Låt oss verka för att hvar och en blir cesar och själfhärskare öfver sina egna lidelser! Rydberg KultFörel. 2: 187 (1885). En österländsk självhärskare. Hartman NattLys. 76 (1951). särsk. ss. titel för rysk tsar (jfr -hållare); särsk. [jfr ry. samoderžec vserossijskij] i uttr. alla ryssars självhärskare l. självhärskare över alla ryssar o. d., äv. i utvidgad l. bildl. anv., dels om sovjetrysk regeringschef (i sht om J. Stalin), dels (skämts.) om person som uppträder liksom en envåldshärskare. Möller (1790). Weste FörslSAOB (c. 1815: öfver alla ryssar). I sjelfherrskarens tält .. / Redan församlade sig de ädla Bojarernas skara. Stagnelius (SVS) 3: 78 (1817). Lagergren Minn. 9: 305 (1930: alla ryssars självhärskare; om tsaren). DN(A) 1953, nr 64, s. 4 (om J. Stalin). Det hör till alla karlar, hur fromsinta de än är, att i båt är de alla ryssars självhärskare. SvD(A) 1964, nr 207, s. 14.
Ssgr: självhärskar-, äv. självhärskare-döme. regeringssätt kännetecknat av att en självhärskare utövar makten; äv. konkret, om stat o. d. med sådant regeringssätt; särsk. motsv. själv-härskare slutet; äv. oeg. l. bildl. NordT 1892, s. 62. Estlander 1: 412 (1902; om Ryssland). Den svenska herrgården hade till långt in på 1800-talet varit ett självhärskardöme, uppehållet av fattigdomen. Lo-Johansson Stat. 2: 101 (1937).
-yngling. (numera bl. tillf.) yngling som är självhärskare. Crusenstolpe Tess. 2: 203 (1847; om K. XII). —
-HÄRSKARINNA. [jfr t. selbstherrscherin] kvinnlig självhärskare; särsk. oeg. l. bildl. Nordforss (1805). Crusenstolpe Mor. 2: 121 (1840; bildl.). Westermarck Marocko 101 (1918). särsk. ss. titel för regerande rysk kejsarinna; särsk. [jfr ry. samoderžica vserossijskaja] i uttr. alla ryssars självhärskarinna l. självhärskarinna över alla ryssar o. d.; jfr -hållarinna. Stormächtigste Stora Fru Keijsarinna Elisabet Petrovna, Sielfhärskarinna öfver hela Ryssland. HA 9: 197 (1743). PH 14: 604 (1790: öfver alla Ryszar). Blomberg Bab. 65 (1928: alla ryssars självhärskarinna). —
-HÄVDA. (tillf.) refl.: hävda sig själv, uppträda med självhävdelse. Cederschiöld Folksägn. 38 (1932). —
-HÄVDANDE, p. adj. som hävdar sig själv l. sina egna intressen, som uppträder med självhävdelse; äv. i överförd anv.: som vittnar om självhävdelse. SAOL (1950). Form 1952, s. 140 (om hållning). —
-HÄVDELSE. [jfr d. selvhævdelse, nor. selvhevdelse (båda i bet. 1)]
1) hävdande av sig själv l. sin egen personlighet l. individualitet l. sina egna intressen o. d., strävan att göra sig själv gällande. Hednisk sjelfhäfdelse .. är (enl. J. Sterling) ett af grundämnena för menniskovärde. Feilitzen Real. 3: 69 (1882, 1885; eng. orig.: selfassertion). Så länge själfförsakelsen upphöjes som det absolut högsta idealet och själfhäfdelsen anses som ett nödvändigt ondt, når man aldrig därhän att kristendomen och antiken verkligen genomtränga hvarandra. Ellen Key i SvTidskr. 1893, s. 438. Svensk historia (var) för .. (Hj. Hammarskjöld) en levande verklighet icke såsom en grund för nationell självhävdelse eller för känslosvall utan (osv.). Hammarskjöld i 3SAH LXIV. 1: 118 (1954).
2) [ordlekande, med anslutning till hävda 5] (tillf.) självbefruktning (se d. o. 2), självpollination. Gellerstedt Hult 80 (1899, 1906).
-HÖGBEGÄRLIG. (†) sådan som ngn själv i hög grad kan önska sig; jfr -begärlig a. E:rs Kongl. Maij:tt önsche (borgarna i Helsingfors) underdåneligen och trooligen aff Gudh Allz:tig all sielffhöghbegiärligh vellmågho. BtHforsH 1: 110 (1647). —
-IAKTTAGANDE~00200, p. adj. som ger akt på sig själv l. ägnar sig åt själviakttagelse. Lindqvist BakMoln. 229 (1911). —
-IAKTTAGELSE~00200. [jfr t. selbstbeobachtung, eng. self-observation] om handlingen l. verksamheten l. förhållandet att ge akt på l. iakttaga sig själv (särsk. sitt själsliv); självbetraktelse, introspektion, inre åskådning; äv. konkretare, om varje enskild akt av sådan iakttagelse. Rein Psyk. 1: 300 (1876). En subjektiv psykologisk metod, som utgår från själfiakttagelser (s. k. introspektion). 2NF 22: 521 (1915). (Motviljan mot att döma o. fördöma) fick näring ur böjelsen för själviakttagelse och det klara medvetandet om egna svagheter. Wigforss Minn. 1: 80 (1950). —
-ILLUSION. illusion (se d. o. 3 c, särsk. 3 c α) som man l. ngn gör sig om sig själv; jfr -bedrägeri. Thomander 2: 41 (1829). —
-IMPREGNERA. (i fackspr.) i pass. med intr. bet.: impregneras (se impregnera 2) av sig själv (utan tryck). TT 1899, Allm. s. 288. —
-IMPREGNERING. (i fackspr.) om förhållandet att ngt impregneras (se impregnera 2) av sig själv (utan tryck). TT 1898, Allm. s. 141. —
-INBILLAD~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) om egenskap l. dyl.: som man själv inbillar sig äga; äv. om person: som själv inbillar sig vara ngt (som anges av huvudordet). Holmberg Nordb. 204 (1852; om lärdom). Sjelfinbillade profet! Snoilsky 3: 129 (1883). —
-INDUCERAD, p. adj. [jfr t. selbstinduziert, eng. self-induced] fys. o. el.-tekn. om elektrisk ström l. spänning: alstrad gm självinduktion. Elfving Starkstr. 35 (1909). —
-INDUKTANS. [jfr eng. self-inductance] fys. o. el.-tekn. induktans beroende på självinduktion; självinduktionskoefficient. FörslElektrOrdl. (1931). —
-INDUKTION. [jfr t. selbstinduktion, eng. self-induction] fys. o. el.-tekn. (motverkande) elektromotorisk kraft som förändring av strömstyrkan i en elektrisk strömkrets framkallar i dess egen ledningsbana (jfr induktion 3); äv. konkret: självinduktionsspole. TT 1889, s. 35. 2SvUppslB 8: 404 (1948; konkret).
Ssgr (fys. o. el.-tekn.): självinduktions-koefficient. [jfr t. selbstinduktionskoeffizient, eng. coefficient of self-induction] koefficient (se d. o. 2) angivande induktans beroende på självinduktion. TT 1895, M. s. 12.
-rulle. (numera mindre br.) självinduktionsspole; jfr rulle, sbst.3 1 a β ε'. 2UB 10: 97 (1906). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-spole. [jfr t. selbstinduktionsspule, eng. self-inductance coil] i form av en spole hoprullad ledningstråd som inkopplas i en elektrisk ledning (t. ex. telefonledning) för att öka dess induktans, reaktansspole. 2NF 28: 710 (1918). —
-INDUKTIV. [jfr t. selbstinduktiv, eng. self-inductive] fys. o. el.-tekn. jfr -induktion. TT 1898, M. s. 97 (i pl., om elektriska lindningar).
Avledn.: självinduktivitet, r. [jfr t. selbstinduktivität] (föga br.) självinduktionskoefficient. 2NF (1916). BonnierKL (1927). —
-INFEKTERA. med. refl. o. i pass. med intr. bet.: infektera sig själv resp. infekteras gm självinfektion. Sundberg Mikroorg. 146 (1895; i pass.). Bolin VFöda 237 (1933; refl.). —
-INFEKTION. [jfr t. selbstinfektion, eng. self-infection] med. infektion från smittämne inom den egna organismen; särsk. om överföring av smittämne från sjuk del av en individ till annan del av samma individ; autoinfektion. Hallin Hels. 2: 778 (1885). Salén Infekt. 138 (1933). —
-INSKRÄNKA~020. filos. refl.: inskränka (se d. o. 3) det egna jaget (o. därigm avgränsa det från ngt annat). Rydberg KultFörel. 3: 259 (1886). —
-INSKRÄNKNING~020.
1) filos. om inskränkning av det egna jaget (l., konkretare, om resultat av l. uttryck för sådan inskränkning); äv. allmännare: frivillig (av en l. ngn själv l. ngt självt företagen) inskränkning (jfr 2). Geijer I. 5: 355 (1821). Larsson Id. 65 (1908; allmännare). (Enl. Fichte) är allting i grunden ett jag: ”det absoluta jaget” och dess själfinskränkningar. Vannérus Metaf. 60 (1914).
2) (numera bl. tillf.) om inskränkning i fråga om levnadssätt l. personliga böjelser o. d., som man l. ngn ålägger sig själv. Förmåga af sjelfinskrenkning och huslig lefnad. Phosph. 1812, s. 166. Sundberg Tal 39 (1881). —
-INSTRUERANDE, p. adj. pedag. om undervisningsmaterial för elevs självständiga arbete: så beskaffad att lärare icke behöver medverka med handledning. PedT 1962, s. 29. Självinstruerande, individuellt arbetsmaterial för grundskolans högstadium. SvD(A) 1966, nr 114, s. 3. —
(I 1 l) -INSTÄLLANDE~0200, p. adj. tekn. som automatiskt inställer sig i rätt l. lämpligt läge. TT 1899, M. s. 79 (om lager). —
-INTRESSE. [jfr eng. self-interest (i bet. 1)] (numera bl. mera tillf.)
1) eget intresse (se d. o. 3); egennytta; jfr egoism 1. SvLittFT 1833, sp. 733. EkonS 1: 395 (1893).
-INTRÄDE~020. [jfr t. selbsteintritt] jur. o. handel. om förhållandet att en kommissionär vid uppdrag att köpa resp. sälja ngt för kommittentens räkning själv inträder ss. säljare resp. köpare av varan. SFS 1914, nr 45, s. 145. —
-INVÄNDNING~020. invändning som man l. ngn gör mot sig själv; särsk. stilist. om retorisk figur innebärande invändning som man l. ngn väntar sig från ngn annan l. andra o. själv i förväg gör (o. söker vederlägga). Sundén o. Modin Stil. 29 (1871). —
-IRONI. [jfr t. selbstironie] ironi som man l. ngn riktar mot sig själv; jfr -bespottelse, -hån. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 65. Vår litteratur vimlar af .. utfall mot oss själfva, och de mottagas alltid med öppen eller förtegen belåtenhet. .. Inom hela samtiden finns icke .. ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationela själfironi. Heidenstam Tank. 1 (1896, 1899). Jag vill vara vacker. — Hon sade det allvarligt och utan skymt av självironi. Heerberger Dag 146 (1939). —
-IRONISK. ironisk mot sig själv, som (gärna) använder självironi; om yttrande l. handling l. leende o. d.: som innebär l. vittnar om självironi. Lysander Faust 92 (1875; ss. adv.). Janson FörstaMänn. 14 (1906; om leende). Hedberg VackrTänd. 12 (1943; om person). —
(I 1 l) -JUSTERANDE, p. adj. [jfr t. selbstjustierend, eng. self-adjusting] tekn. jfr -justering 1 o. -inställande. Nerén BilB 2: 135 (1931; om hängsle för fjädrar). —
-JUSTERING. (mera tillf.)
1) till I 1 l: justering (se justera 1) som äger rum av sig själv (automatiskt). Nerén BilB 2: 300 (1931).
-JÄSA. om deg, fruktsaft o. d.: jäsa av sig själv (utan uppvärmning l. tillsats av jäst l. dyl.); i p. pr. förr äv. om mjöl: blandad med bakpulver (som utan tillsats av jäst åstadkommer jäsning). Mjöl blandadt med .. bakpulver .. säljes under namn af ”self raising flour” (sjelfjäsande mjöl) och ”Bakmjöl”. Ekenberg (o. Landin) 41 (1888). LAHT 1898, s. 245 (om saft för vinframställning). Deg, som får stå och självjäsa. Östergren (1938). —
-JÄSNING. [jfr t. selbstgärung]
1) jäsning som äger rum av sig själv (utan uppvärmning l. tillsats av jäst l. dyl.). AHB 1: 68 (1859; i fråga om vört). LfF 1868, s. 315 (i fråga om pressfoder). Bergström Vinb. 9 (1926; i fråga om fruktsaft).
2) (numera föga br.) i fråga om växter: (med jäsning fysiologiskt likvärdig) andning som försiggår utan medverkan av (luftens) syre, intramolekyloär andning. NF 19: 244 (1895). BonnierKL 1: 423 (1922). —
-KALLAD, p. adj.
1) icke kallad (se kalla, v. I 2, 3) av ngn annan än sig själv; oombedd; särsk.: som själv utsett l. upphävt sig till ngt (som anges av huvudordet) l. utsett sig till att stå till tjänst o. d. OxBr. 12: 300 (1648). Bör icke den nödstälte Barnsängs-qvinnan få säker hjelp i landet? så at hon icke må blottställas för sjelfkallade, vidskepeliga, okunniga, lif-spillande käringar? Odhelius ÅmVetA 1789, s. 12. De som, sjelfkallade eller efter gifna uppdrag, föra nationens talan, ses icke sällan .. bekämpa dess högsta intressen. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: III (1859). Åtskilliga af vissa nyare själfkallade lagstiftare påbudna rättstafningsregler. Schlyter BibelkommÖfv. 10 (1878). Östergren (1938). särsk.
a) (†) om deltagare i riksdag l. dyl., ss. predikativt attribut, liktydigt med: utan (att ha erhållit) särskild kallelse; äv. i utvidgad anv., om själva mötet: som äger rum utan särskild kallelse (jfr lag-tima). Rikets Ständer .. samlas sjelfkallade till lagtima Riksdag hvart femte år. Regnér Begr. 1: 273 (1813). Våra på bestämda tider återkommande, sjelfkallade riksmöten. Svedelius SmSkr. 1: 82 (1859). Storthinget .. sammanträder, sjelfkalladt, hvart tredje år. Dens. Statsk. 1: 197 (1868).
b) (†) i uttr. (med) självkallat mod, frivilligt, av egen fri vilja; jfr mod, sbst.1 3 c. BtFinlH 3: 203 (1547: med sielffkalladhæ .. modhe). Därs. 2: 241 (1588: sielffkallat mod).
2) (†) självfallet kallad l. utsedd (till ngt), självskriven (se d. o. 3). (A. B. Schierman) förvaltade .. under trettio år skattmästare-embetet (i en frimurarloge), dertill sjelfkallad genom .. redighet, redbarhet och redlighet. Valerius 2: 279 (1841).
3) (†) som man l. ngn själv framkallat. BL 4: 297 (1838; om ”furier” i form av oroande tankar o. föreställningar). —
-KAMP. (i vitter stil, numera föga br.) kamp med sig själv, inre l. inbördes kamp; äv. bildl., om själsstrid. Kullberg Tasso 1: 222 (1860). Hallström GrAntw. 134 (1899; bildl.). —
-KARAKTERISTIK l. -KARAKTÄRISTIK. karakteristik (se d. o. 2) av det egna jaget. Atterbom Siare 5: 394 (1849). —
-KEM ~ɟe2m, r.; best. -en; pl. -ar. [jfr -kem-tvätt] elliptiskt för: självkemtvätt l. självkemmaskin; äv.: lokal för självkemtvätt. DN(A) 1963, nr 247, s. 14 (om självkemmaskin). DN 1968, nr 281, s. 12 (om lokal). —
-KEM-TVÄTT. [keden -kem- är en i ssgr använd förkortning av kemisk] om kemisk tvätt (av textilier o. d.) som kunden själv utför på tvättinrättning. SvD(A) 1963, nr 260, s. 18. —
-KLAR. som förstås l. ger sig av sig själv l. utan förklaring(ar); självfallen; given; äv.: naturlig (se d. o. 10), osökt; ss. adv.: naturligtvis, givetvis. Principer, eller sielfklare hufvudtankar, hvaraf man kan leda alla andra rätta tankar i en Sak. Thorild (SVS) 4: 159 (1795). Kom med, herr Doktor, på ett hörn! / Här (dvs. på de dödas fest) är ni själfklart hedersgästen. Jensen FjStig 36 (1893). De glaskärl, som .. beskrivits, äro alla av tämligen enkla, självklara former, som betingas av kärlens praktiska nytta. Kulturen 1953, s. 41. Att man har råd är självklart i reklamen. Lindqvist Reklam. 10 (1957). En självklar sanning. Moberg DinStund 247 (1963). särsk.: självskriven (se d. o. 3); äv. om sak: vars förhandenvaro är given l. icke behöver särskilt påpekas, självskriven (se d. o. 3 b). En .. plansten, som nerifrån kunde bändas upp med en vinkelarmad hävstång, sedan de alltid självklara reglarna fråndragits. Högberg JesuBr. 2: 202 (1915). När .. (profeten Muhammed) dog, var det ingen som framstod som hans självklare efterträdare. Kulturen 1962, s. 95.
Avledn.: självklarhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara självklar, självfallenhet; äv. konkretare, liktydigt med: självklar sak l. självklart förhållande l. dyl. Geijer I. 5: 236 (1820). Många studenter (på Kuba) har fått plikta med livet i kamp för sådana demokratiska ideal, som för oss är alldagliga självklarheter. Lundagård 1958, nr 1, s. 3. —
-KLINGANDE, p. adj. [jfr t. selbstklingend] mus. om musikinstrument: som i sin helhet bringas att ljuda gm slag l. skakning l. knäppning l. strykning, som är en idiofon; jfr -ljudande 2. SvTMusF 1920, s. 100. —
-KLISTRANDE, p. adj. om kuvert, klisterremsa o. d.: vars påstrukna limämne icke behöver fuktas för att häfta vid; jfr -häftande 2. Upsala(A) 1935, nr 236, s. 5 (om kuvert). —
-KLOK. [jfr t. selbstklug] som anser sig själv vara (mycket) klok; som litar (helt) till sin egen klokhet (o. handlar efter eget sinne, utan att lyssna till andra l. utan känsla för egen begränsning; jfr -god 1, -tillräcklig 2); äv. om sinnesbeskaffenhet, handling, skrift o. d.: som vittnar om sådan(a) egenskap(er); äv. oeg. l. bildl.; jfr -förståndig, -vis. Phrygius HimLif. B 1 b (1615). Man måste intet klijfwa vpp i Gudz Råd-Cammar. .. Är en förwijtelse emoot en part sielffklooke, och alt för spränglärde, som medh förnufftet wele mästra Gudz Rådh och willia.