publicerad: 1928
FÖRVIRRA förvir4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvi´rra Weste; förvi`rra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[liksom d. forvirre av t. verwirren, av fht. firwerran, av fht. werran, förvirra, möjl. till germ. werz- o. besläktat med VÄRRE; jfr mnt. vorwerren; jfr äv. BEVARA, v.2, VIRRIG; till FÖR- II A]
1) i yttre mening: bringa (ngt) i oordning l. oreda; numera nästan bl. i p. pf. ss. adj.: oordnad, oredig. Således blifver .. (den oduglige byggmästarens) arbete icke annat, än en oredig och förvirrad samling af åtskilliga prächtiga stycken, som dock intet svara det ena emot det andra. Ehrenadler Tel. 916 (1723). Benen (i graven) skulle (icke) kunna hafva erhållit ett så förvirradt läge, .. ifall (osv.). Nilsson Ur. 1: 188 (1866). Det svarta tyget, Walther, med sin gula, / Förvirrade liljebård, det ter sig sällsamt, / Som underliga tankar. Hallström GrAntw. 21 (1899). Förvirrad flykt. WoH (1904); jfr b. — i numera obr. anv. Diupa och förwirrada Såår, som huggna ära uthi hwart annat. IErici Colerus 2: 319 (c. 1645). (Lägg) uppå klädet Linet eller Hampan (förvirrat och om hvart annat, doch så at det sedan kan hämptas i ordning). Salander Gårdsf. 107 (1727). — särsk.
a) (†) med avs. på hår o. d.: bringa i oordning; i p. pf.: oordnad. Geijer (1809) hos Blanck GeijerEngl. 31. De afvikelser från det skönas ideal, som ett förvirradt hår, en rynkad panna (bilda). Wetterbergh FyraSign. 5 (1843).
b) (numera föga br.) med avs. på (samling av) personer: bringa i oordning; ngn gg i pass. med intr. bet.: råka i oordning. De öfrige (ryttarna) kastade sig med förskräckelse om på sitt eget fotfolk, som blef nedtrampadt och förvirradt. Fryxell Ber. 3: 27 (1828). Se, leden förvirras och vackla / strax innan vi sätta i gång. Sjöberg FridaB 21 (1922).
2) med avs. på ngt abstr.: bringa (ngt) i oordning l. oreda, ställa till oreda i (ngt), göra (ngt) oredigt l. oklart; stundom: sammanblanda; i sht i p. pf. ss. adj.: oordnad, kaotisk, oredig, oklar, ”virrig”. Förvirra ngns begrepp. (Han) kunde .. medh galne förwirrade och förwicklade syllogismis häfwa en öfwer bord. Hiärne Orth. 107 (1717). En sinlig förvirrad föreställning af monaderna. Boström 1: 99 (c. 1830). Af hela denna förvirrade berättelse synes ej vara mycket att hemta för vårt ämne. Nilsson Ur. 2: 117 (1864). Det utreder icke, men förvirrar hans själs gåta. Rydberg RomD 17 (1877). Ordna det förvirrade penningväsendet. Odhner G3 1: 63 (1885). Förvirra det lugna omdömet. Auerbach (1908). Ofta kan den förvirrade traditionen icke längre klart ange, vad som varit det egentliga syftet med .. (Cederborghs) små arrangemang. Böök ResSv. 127 (1924). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr b slutet, c β). (Önskligt vore) att wåre ilwilliande fiender, och alle andras hopp och anledning till att förwirra wår Stat motte .. förtagas och afskäras. RARP 2: 114 (1634). Sakerne nidre i Sachsen voro så vida förvirrade (att osv.). RP 6: 411 (1636). Rätt till giftermålsförbindelser imellan Adeliga och Oadeliga personer, hvilket Patricierne ansågo leda .. till förvirrande af familiernes rättigheter. Kolmodin Liv. 2: 6 (1832); jfr b.
b) (numera knappast br.) ingripa störande i (ngt), oroa l. störa (ngt). (Det fordras, att elektrometern) blifvit så väl befriad från fuktighet at dess inflytande icke på något sätt kan förvirra försöken. VetAH 1800, s. 68. Individerna i det hela betyda ganska litet och .. deras ingripande, om det är för kraftigt, .. förvirrar (ofta) utvecklingen. De Geer Minn. 2: 278 (1892). — särsk. i numera obr. anv. (Om svenskarna kunde försvara sina polska erövringar) Skulle .. dhe Spanische Ligers consilia blifwa förwirrade. RARP 1: 42 (1627). The nye pressurer i Öeresund .. förwirra wänskapen (mellan rikena). SwarDaManif. 1644, s. 32. Hur' mången omild Storm, hur' mången farlig stöt, / Förwirrar osz wår fahrt förr än wi Hamnen finna. Brenner Dikt. 2: 37 (1688).
c) i p. pf. ss. adj.: oklar.
α) om tal l. tanke o. d.; ofta med mer l. mindre stark anslutning till 4: oredig, virrig. Ändteligen yttrade han sig uti et nog förvirrat tahl beträffande våra invärtes (dvs. inrikes) saker. Höpken 1: 59 (1756). Förvirrade utgjutelser om hungersnöden med utfall emot blodsugare och slösare m. m. Odhner G3 1: 117 (1885). Alla hjärnans förvirrade tankar. Hallström Than. 50 (1900).
β) invecklad, svår att genomskåda, oklar; numera bl. om situation l. ställning o. d.: oviss, osäker; förr äv. om utsikt o. d. l. om handling o. d. Förwirrade Handlingar komma i Liwset. Schwartz Alm. 1647, s. 6. Det ser förwirrat ut. Brenner Dikt. 1: 41 (1684, 1713). Vid så förvirrad utsigt sammankallade han Generaler, Öfverstar och Regements-Chefer til allmänt Krigs-Råd. Loenbom Stenbock 4: 49 (1765). Den situation, som inträder i och med regeringens avgång, blir icke så litet förvirrad. Upsala 1920, nr 241, s. 3.
3) med avs. på person l. sinne: bringa ur fattningen, förbrylla, beröva (ngn) sinnesnärvaron, göra (ngn) bortkommen l. virrig l. osäker; i p. pf. ss. adj.: bortkommen, virrig, förbryllad; om min l. åtbörd l. tal o. d.: som vittnar om dylik sinnesbeskaffenhet. De upwuxne så och dageligen tiltagande motus civilis förwirra mig något. AOxenstierna Bref 4: 495 (1648). Jag var så förvirrad, at jag intet viste hvad jag säja skulle. Humbla Landcr. 92 (1740). (Vi ha åsyftat) att icke afskräcka och förvirra en obevandrad läsare med saker, som ännu synts oss tillhöra den vetenskapliga diskusjonen allena. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. III (1885); jfr 5. Med förvirrad uppsyn. Heidenstam End. 12 (1889). Hon .. mötte med en sällsam gnistrande glädje i ögonen Pelas blick .., så att han förvirradt vände bort den. Hallström Than. 39 (1900). Den förvirrande mångfalden. Blanck NRenäss. 26 (1911); jfr 5. Framstamma en förvirrad bön om ursäkt. Östergren (1924). — (†) i pass. med intr. bet. Han går til Amalia, helsar och förvirras något vid första åskådandet. Björn Pap. 74 (1794).
4) med avs. på person l. sinne l. förstånd o. d.: omtöckna; stundom: bringa (ngn) från förståndet; i p. pf. omtöcknad, oredig; stundom: vansinnig, sinnesförvirrad; förr äv. i uttr. förvirrad i huvudet o. d. Johan Swensson .. skall igenom denne Studiosi förargelige ord blifwit i sit hufwud förwirrad. Cavallin Herdam. 5: 357 (i handl. fr. 1702). Eurén Kotzebue Cora 5 (1794). Förvirrad i hufvudet. Lindfors (1815). Förtviflan kommer och förvirrar förståndet. Hagberg Pred. 4: 122 (1818). Starka drycker förvirra människan. Sundén (1885). Det är blott de enkla likhets- och beröringsassociationerna som härska, pat(ienten) är vad vi kalla förvirrad. Svenson Sinnessj. 96 (1907). jfr HÖGMODS-, SINNES-FÖRVIRRAD. — särsk. (†) refl. o. i pass. med intr. bet. Det varade ej länge, innan den sjuka började förvirras. Zeipel Set. 1: 9 (1847). Med tiden förvirrar sig förståndet å nyo och han .. blifver svagsint. Svedelius i SAH 51: 342 (1875).
5) förvilla, vilseleda, narra; numera bl. ngn gg med anslutning till l. övergående i 3. The Församlingar, som igenom the Arianers och andre falske Lärares Willfarelse woro förwirrade. Schroderus Os. 1: 508 (1635). Hvar skole vi taga en duglig Metaphysicus, om vi ej vilje beställa någon Kantian ifr. Upsala, at förvirra vår ungdom. Porthan BrefCalonius 441 (1797). Utom Taubmann ägde jag icke tilgång til någon Commentarius, och Lexica förvirrade mig beständigt. Retzius FlVirg. Föret. 3 (1809). Vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar. Apg. 15: 24 (Bib. 1917). — särsk. (†): förleda. Men huru omtänksam är hon (dvs. ”den himmelska Uranie”) ej at samla mina tankar under et strängt ok; hon kommer och afbryter de utbrott af nöjet hvartil nattens behag förvirrade mig. Lybecker Young 97 (1795).
6) (numera knappast br.) refl.: gå l. fara vilse, förirra sig, förvilla sig; äv. bildl. Den ödemark, hvari hon sig förvirrar. JGOxenstierna 5: 194 (c. 1817). Som något individuelt (för Oksanens skaldskap) kan anmärkas en viss kärfhet, som stundom, när dikten förvirrat sig på dagstridernas fält, öfvergår till bitterhet. Finland 310 (1893).
Avledn.: FÖRVIRRAN, r. l. f. (†)
2) till 2: oreda, förvirring (se d. o. 2 b). Alt är stadt i största förvirran i alla hushåll (på grund av Jönköpings brand). VDAkt. 1790, nr 63.
3) till 3: förvirring (se d. o. 3). Jag råkade häröfver i en sådan ångest och förvirran, at jag en hel stund lopp omkring såsom en ursinnig menniskia. DeFoë RobCr. 50 (1752). Yckenberg Tal 3 (1778). —
FÖRVIRRARE, m.||ig. (†) person som förvirrar l. åstadkommer oreda; jfr FÖRVIRRA 2. Wollimhaus Ind. (1652). Serenius Rr 4 a (1734). särsk. till 2 b. Den allmänne Roos och Säkerheetens Förstörare och Förwirrare. SvRStBesl. 1664, s. A 4 b. JournLTh. 1810, s. 612. —
2) till 3: förvirring (se d. o. 3). Så snart reveille slogs, sprang jag up lika som uti en yra och kom i denna min förvirrelse Hans Maj:st in på lifvet. Dahlberg Lefn. 32 (c. 1755; uppl. 1911).
FÖRVIRRLIGA, adv. (†) med oordning l. oreda; jfr FÖRVIRRA 1 o. 2. Wollimhaus Ind. (1652). Hamb. (1700).
Spoiler title
Spoiler content