publicerad: 1928
FÖRVISA förvi4sa l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvi´sa Weste; förvi`sa Dalin), v.1 -ade; se för övr. VISA, v. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(-vi(i)s- 1526 osv. -uiss- 1594 (: föruissningh). -vys- 1644—1700 (: förwysning))
Etymologi
[fsv. forvisa, anvisa; liksom d. forvise efter mnt. vorwisen; jfr mht. verwisen, t. verweisen; till FÖR- II (i bet. 1 o. 2 till B, i bet. 3—5 till 1 a ε) o. VISA, v.]
1) hänvisa; hänskjuta.
a) (†; se dock α o. β) med personobj.: visa (ngn till ngn l. till ett ställe o. d.), hänvisa; äv. i förb. med inf.: hänvisa (ngn att göra ngt). GR 5: 149 (1528). Att man .. the Hollender, som spannemåle haffva vele, .. till Sandhampn förvijste. Därs. 21: 227 (1550). Finnes aldrig att någon förwijses att taga sin Stats bethalning vthi ett annatt lähn. HSH 31: 13 (1663). LoW (1862). särsk. jur.
α) (numera föga br.) i fråga om ngns hänvisande till viss domstol l. myndighet; förr äv. i förb. med inf.: hänvisa (ngn att lagsöka ngn ngnstädes). Stiernman Riksd. Bih. 479 (1698). Lagmannen .. förviser parterna til then Rätt, til hvilken saken hörer. Nehrman PrCiv. 88 (1732). Schlyter JurAfh. 1: 160 (1836). Kindblad (1871).
β) (fullt br.) i uttr. förvisa ngn till ny rannsakning, återförvisa ngns mål till förnyad rannsakning. SoS 1907, s. 177.
b) (†) ss. vbalsbst. -ning, övergående i bet.: anvisning (se d. o. 7 b). At han anamer en god förvisningh opå betalningen. GR 23: 223 (1552).
c) i sht jur. med sakobj.: hänskjuta (ett mål l. ett ärende l. en fråga till viss domstol, stundom domstolssession, resp. till ett visst riksdagsutskott o. d.). Öfwer etthundrade Saker hafwe bliffuit oafhulpne .. och till neste Tingh förwijste. HSH 31: 92 (1662). Sveriges Lag och Kongl. Förord. förvisa alla the måhl, som förekomma, til sina vissa Rätter och Domstolar. Nehrman PrCiv. 40 (1732). Saken förvistes till mindre sekreta deputationen att deröfver afgifva yttrande. Malmström Hist. 5: 34 (1877). 2NF 8: 308 (1907). — jfr ÅTER-FÖRVISA.
2) (†) i förb. med prep. till: tillhålla (ngn ngt). Ath E. K:t (dvs. konungen av Danmark) vilde sine undersåter ther till ähndeligen förvijse och holle, ath the icke (osv.). GR 29: 313 (1559).
3) bortvisa (ngn från en plats l. ett område o. d.); numera särsk.: förständiga (ngn) att avlägsna sig o. (för alltid l. för viss tid) hålla sig borta (från en plats l. ett område o. d.); särsk. om officiell myndighet: utvisa, landsförvisa; relegera (lärjunge); jfr DEPORTERA; ofta med (i allm. av prep. till, förr äv. i l. uti inledd) bestämning angivande annan plats l. annat område där den bortvisade l. utvisade förständigas att uppehålla sig; äv. mera oeg., i sådana uttr. som förvisa ngn från sin närhet, från sin åsyn. Förvisa ngn från l. ur (förr äv. av) landet. Förvisning från allmänt lärovärk, universitet. GR 8: 295 (1533). Szå förwijste han them tå aff Rijket. Svart G1 98 (1561). (Dalin) förvistes för en tid ifrån hofvet. Leopold 5: 455 (1799). Antonio är fri, han tala får / Med fursten, medan Tasso är förvisad / Till sina rum och dväljes ensam der. Oscar II 2: 71 (1861, 1887). Herren Gud förvisade honom (dvs. mannen) ur Edens lustgård. 1Mos. 3: 23 (Bib. 1917). — jfr BORT-, LANDS-FÖRVISA. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. förvisa ngn staden, landet, hovet o. d., förvisa ngn från staden osv. TbLödöse 257 (1591). The tvenne Her Christier Oxenstiernas tiänare .. skole .. förvijsas landet i 3 åhr. RP 8: 202 (1640). Fröken Rudensköld är förvist Hofvet. FoU 2: 248 (1792). (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 89 (1913).
b) (†) i uttr. (icke) hålla sin förvisning, (icke) ställa sig den förvisningsorder som man erhållit till efterrättelse. Bekienndhe hun, ath hun haff(uer) wåridh .. föruisth och ichie haff(uer) hållith sinn föruissninngh. TbLödöse 332 (1594).
c) mer l. mindre bildl., med avs. på ngt sakligt. Förvisa ngt till skräpkammaren. Förwijsa Dialecticam vthi (dvs. till) Scholestugun. Schroderus Os. III. 2: 327 (1635). Den tidigare förvärvade avgjutningssamlingen förvisades från museet. SvD(L) 1927, nr 291, s. 3.
4) (†) avsätta (ngn) från (en befattning). Denn, som sin tienst ähr bleffuin tillförene förvist. OxBr. 3: 24 (1616). Förordn. 12/6 1693, s. 2.
5) (†) avvisa; avspisa. GR 3: 213 (1526). RP 8: 177 (1640). Många friare henne begärt, förviste med afslag. Adlerbeth Ov. 349 (1818).
-DOM. dom varigm ngn förvisas från ett land l. en plats l. en läroanstalt o. d. FörslSkolordn. 1817, s. 30. 2NF 17: 229 (1912). —
-ORDER. order varigm ngn förvisas från en plats l. ett land. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 156 (1817). —
-ORT. (i fråga om utländska förh.) ort dit ngn förvisats; ort dit en stat brukar förvisa brottslingar; deportationsort. GT 1788, nr 57, s. 3. Frankrike har förr begagnat .. den fruktade Cayennekusten .. som förvisningsort. Carlson 2Skolgeogr. 107 (1887). —
Spoiler title
Spoiler content