FÖRVISSO förvis3ω2 l. fœr-, äv. 040 (förvi`sso Weste, Dalin), äv. (numera i sht i poesi) FÖRVISST -vis4t, adv., förr äv. FÖRVISS, adv.
Ordformer
(äv. skrivet i två ord. -vest c. 1620. -visa 1611. -viss c. 1580—1590. -vissa 1612. -visse 1557—1626. -visso 1526 osv. -vist 1545—1757. -visst 1793—1924)
Etymologi
[fsv. for visso, for vissa, for vist, av for (se FÖR, prep. 21 h) o. vis, adj. (se VISS), i dat. resp. ack. sg. n.; jfr isl. fyrir vist, ävensom fsv. for sanno, for sanna, for sant]
1) (†) ss. bestämning till enskilt verb, för att uttrycka (subjektiv) visshet l. säkerhet hos en i sammanhanget nämnd l. åsyftad person: med visshet l. säkerhet l. bestämdhet; särsk. i uttr. som veta, hoppas, tro, spörja, säga (ngt) förvisso l. förvisst. Daghen ther effter wille han weta för wisso för hwad saack han war beclaghat aff Iudhomen. Apg. 22: 30 (NT 1526; Bib. 1917: få säkert besked). Her seges och förvisse, att folkett utij legrett dageligen rykia hem till baaka igen. OxBr. 6: 3 (1626). Utan at man förvisso kan utsätta tiden, då hvar förändring skedde. Nicander IVetA 1776, s. 21. Hagberg Shaksp. 10: 12 (1850).
2) (i sht i skriftspr. l. högre stil) ss. satsadverbial, för att uttrycka visshet l. säkerhet i avs. på riktigheten av en i sammanhanget gjord utsago: helt visst l. säkert, (alldeles) otvivelaktigt. Om hwsbonden wiste på huad stund tiwffwen komma skulle, för wisso wakadhe han. Luk. 12: 39 (NT 1526). Leda troll, nu förstår jag din list: / döden vore du värd förvisst. Melin Prins. 47 (1885). Måns N. Klockan klämtar fyra; icke sant? Hustru N. Förvisso. Strindberg GVasa 12 (1899).
