[jfr d. forvisne; till FÖR- II 1 b α; jfr VISSNA,ävensom t. verwelken]
1) om växt l. växtdel: vissna bort, vissna. Solen gåår vp medh heta, och gräset förwisnar. Jak. 1: 11(Bib. 1541; NT 1526: förtörkas). Löfvets utsprickning om våren, är redan ett steg till dess förvissnande. Wallin 2Pred. 1: 88(1820). Forssell InlBot. 144(1888).
2) (i högre stil; se dock slutet) mer l. mindre bildl.: tyna bort, avtäras. Solen går vp medh heta och gräsit förtörkas, .. så wardher och then rike förwisnande vthi sina wäghar. Jak. 1: 11(NT 1526; Bib. 1917: så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan). Det ges ej något mer bedröfligt för en skön qvinna, än att se, hur hennes behag synbart förvissna. Elgström Frunt. 70(1809). Det hopp jag närt, förvissnat i mitt bröst. Wirsén Vis. 148(1899). (†) Herren skal giffua tigh .. itt bäffuande hierta, och wanmechtugh öghon, och een förwissnadha siäl. 5Mos. 28: 65(Bib. 1541; Bib. 1917: en försmäktande själ). — särsk. (i högre stil samt fysiol.) i p. pf. med adjektivisk bet., om levande varelse, kropp l. kroppsdel: atrofierad, förtvinad. (Placidus hade) heelat een Menniskia vthi Canusio, som hade een förwisznat Hand. Schroderus Os. 2: 16(1635). Ett sjukt barn, .. en liten blek, förvissnad varelse. Wetterbergh FyraSign. 5(1843). Mat. 12: 10(Bib. 1917).
3) (†) förruttna, förmultna. RP 4: 174(1634). At monge öpna the Dödhas Griffter, ther doch theras Ledemoter icke än äre förwisnade. Schroderus Os. 2: 177(1635).
Avledn.: FÖRVISSNELIG, adj. (†) till 1 o. 2: som kan vissna bort. Wij arme Menniskiobarn .. äre .. lijka som lilior och åkerrooser förwijsnelige. Phrygius 3Lijkpr. 16(1618). Lind(1749; under verwelcklich).
