publicerad: 1928
FÖRVÄGRA förvä4gra l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förvä´gra Weste; förvä`gra Dalin), v. -ade; se för övr. VÄGRA. vbalsbst. -AN (numera föga br., Fernander Theatr. 387 (1695), Auerbach (1908)), -ANDE, -ING (numera föga br., Balck Musæus P 6 a (1596), Auerbach (1908)).
Etymologi
[fsv. forveghra (i bet. 2), liksom ä. d. forvejre, forvægre av mnt. vorweigeren, motsv. t. verweigern; till FÖR- II B o. VÄGRA]
1) (†) vägra l. neka (att göra ngt); äv. abs. Tala för then Ebreiska quinnonne, at hon icke förweghrar at komma til migh. Judit 12: 11 (Bib. 1541). The Danske förwägrade at gifwa Keyser Otto Skatt. Schroderus Os. 2: 542 (1635). Står det så i reglemente, / Jag visst ej förvägra vill. CFDahlgren 2: 201 (1842). — särsk. refl.; ofta med prep. (ut)i. Chesnecopherus Skäl V 3 a (i handl. fr. 1593). Förwägra tigh icke at blifwa wår Storfurste. Petreius Beskr. 2: 115 (1614). Endoch vij orsak nog hadhe att förvägra oss uthij denne gifftermåls tractationen. AOxenstierna 1: 91 (1614). Thet wore ingen som sigh til strijdz förwägradhe. Schroderus Liv. 836 (1626). Stiernman Com. 4: 258 (1680).
2) (i skriftspr. o. högre stil) vägra, neka, icke medgiva l. bevilja l. tillåta l. giva (ngn ngt som han beder l. anhåller om l. gör anspråk på); i uttr. förvägra ngn ngt; äv. (numera bl. i pass.) med enbart sakobj. (i pass. saksubj.): avslå (bön, begäran o. d.); förr ngn gg äv. med att-sats. Epther .. han owerbödig (dvs. villig) ær at sware ther om till retthe kwnne vj hanom thet ecke förwegre. GR 2: 85 (1525). Ingen menniskia aff oss skal förweghra tigh at tu begraffuer tin dödha j hans graff. 1Mos. 23: 6 (Bib. 1541). Wij bidie .. at wår himmelske Fader icke wil see til wåra synder, och för theras skuld förwäghra oss wåra bön. Kat. 1572, s. B 6 b. The som hafva förnehme pedagogier och stoor löön blifwa .. förvägrade Stipendium. Rudbeck Bref 16 (1662). Vill .. Norge hafva särskilda konsuler, .. så bör det icke förvägras. De Geer Minn. 2: 274 (1892). En vredgad förvägran af alla fredsförhandlingar. Hjärne K12 189 (1902). Om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra honom icke heller livklädnaden. Luk. 6: 29 (Bib. 1917).
3) (†) lägga hinder i vägen för (ngn l. ngt), hindra; förhindra (ngt); ”förbjuda” (ngn ngt); förebygga (ngt). J haffuen fåt nyckelen till förstondit, sielffue gingin j intit in, och haffuen förweghrat them som ingå wille. Luk. 11: 52 (NT 1526; Bib. 1917: för dem som ville komma dit haven I lagt hinder). (Gustav II Adolf) slog de Spanske tropparne som honom öfwerfarten (över Rhen) förwägra wille. Dryselius Monarchsp. 449 (1691). Vachter (utsattes) på alla sidor om staden att förvägra fiendens correspondance. HH XVIII. 4: 21 (1709).
4) (†) tillbakavisa, försmå, avböja (skänk l. erbjudande o. d.); äv. med personobj. VDAkt. 1793, nr 16. Sappho, förvägrad af Phaon, störtar sig från klippan i hafvets svall. Elgström (o. Ingelgren) 159 (c. 1809). Icke det höfs att gåfvor förvägra. Johansson HomOd. 18: 287 (1845). (Ett erbjudande) hvilket han dock tacksamt förvägrade. BL 14: 127 (1847).
5) (†) neka, förneka (ngt). Konungen förvägrade sig på den dagen kunna gifva dem svar. HSH 1: 56 (1594). Vthan all skrymtan eller Syndsens förwägrande. Emporagrius Cat. S 6 b (1669). At vara rik på gods, högt stånd och kroppens fägring, / Det är en rikedom, som utan all förvägring (dvs. utan all gensägelse), / I döden mistes bort. Kolmodin QvSp. 2: 468 (1750).
Spoiler title
Spoiler content