publicerad: 1928
FÖRVÄRKA förvær4ka l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förve´rka Weste; förvä`rrka Dalin), v. -ade ((†) sup. -verckit HH 20: 47 (c. 1580); -värkt Carl XII Bref 68 (1705)). vbalsbst. -AN (†, Serenius X 2 a (1734), Jungberg (1873)), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749; under verwirckung)), -NING (†, GR 17: 625 (1545), Heinrich (1814: Förverkningslag)); -ARE (†, Chesnecopherus Skäl Bbb 2 a (i handl. fr. 1598: Landsfredz förwärckare)).
Ordformer
(vanl. skrivet förverka. -verckia 1548. -vircka 1584)
Etymologi
[fsv. forvärka (i bet. 3 b o. 4); jfr d. forvirke; efter mnt. vorwerken, t. verwirken; till FÖR- II (i bet. 1—3 till B, i bet. 4 till 1 a κ) o. VÄRKA, handla o. d.]
1) (†) göra sig skyldig till (ett brott l. en förseelse), begå. Då skall han till rette stå, lijde och vndgelle hwad han förwercket eller förskylt hafuer. GR 13: 158 (1540). Därs. 27: 282 (1557).
2) (†) bryta mot (ngt), överträda (ngt). At han sitt ägnande (dvs. vad som honom ägnar o. anstår) uti något mål intet öfverträdt och förvärckat. Haartman Salonius 43 (1730).
3) (†) förbryta sig mot (ngn l. ngt), försynda sig.
b) refl.; ofta i förb. med prep. (e)mot. GR 12: 232 (1539). Anders Pederson .. haffwer vdi någer stycker förseet och förwärcket sich emot oss och Riket. Därs. 16: 323 (1544). Then som sigh förwerkat haffuer och til dödhen dömder är. LPetri Mandr. A 4 a (1562). — särsk. i uttr. förvärka sig under ngt, gm förbrytelse komma att hemfalla under ngt (ett straff). Att han sigh therunder (dvs. under straffet) föruärkedt haffwer effter sin egen förplictilsse. HH XIII. 1: 136 (1564).
4) (gm brott l. förseelse) göra sig skyldig att mista (ngt l. rätten till ngt), förbryta (se d. o. 6).
a) i sht jur. i fråga om påföljd av enl. lag l. förordningar o. d. straffbar handling; i fackmässigt spr. numera särsk. i fråga om förlust av egendom (sak l. förmögenhetsrättighet) ss. särskild straffpåföljd vid sidan av det egentliga straffet för en begången förbrytelse; äv. i fråga om förlust av egendom ss. påföljd av en förmodligen begången förbrytelse, utan att straff för denna behöver vara ådömt; äv. i fråga om förlust av arrenderätt l. hyresrätt till följd av ”avtalsbrott”; äv. (i sht förr) allmännare, i sådana uttr. som förvärka sin frihet, sitt liv l. livet (förr äv. halsen). GR 1: 41 (1522). Albrect Gellerbo .. haffde .. forverkat halsen. OPetri Tb. 26 (1524). GR 5: 69 (1528). Til Kronan förverkadt gods. RF 1809, § 25. Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom innehafves. SFS 1890, nr 33, s. 1. Hyresrätten vare förverkad .. om (osv.). Därs. 1907, nr 36, s. 18. Därs. 1921, s. 955. Därs. 1924, s. 291. — särsk. (numera bl. i fråga om ä. förh.) i utvidgad anv., i uttr. ingen skall förvärka en annans lott o. d., i fråga om det förhållande att böter l. skadestånd o. d. kan utdömas endast ur den brottsliges egen egendom. Som laghen vttwijse dhå skall hwar sine sak ensammer böthe, och ingen anners lutt förwercke. GR 17: 422 (1545). Silverstolpe i 1SAH 2: 198 (1787, 1802).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl., med obj. betecknande ynnest, vänskap, förtroende o. d. GR 7: 77 (1530). Then nådh som migh wederfoors j Döpelsen, haffuer iagh vthi margfalleliga måtto förwerkat. LPetri 1Post. b 4 a (1555). Creutz och Bark hade .. förverkat Riksens Ständers förtroende. Ehrenheim Tess. 55 (1819). De hafva svikit hans väntan och förverkat sin rätt till hans godhet. Wallin 2Pred. 1: 53 (1838). De Geer Minn. 2: 83 (1892). — särsk. (†) i uttr. förvärka himmeln, saligheten, sin eviga välfärd o. d. Wår ewiga welferd, hwilka wij aldrigh med någor werldzlig skatt lösa kunne, Hwar hon en gång retteliga warder förwerckat och förspilt. LPetri 1Post. V 5 b (1555). Brenner Pijn. 104 (1727).
Spoiler title
Spoiler content