(i uttr. i förårs l. i föråras: förårs 1613—1924. föråras 1769—1904)
Etymologi
[sv. dial. förår (i bet. 1, 2, 3); jfr d. foraar, mnt. vorjar, t. vorjahr; till FÖR- I (i bet. 1 till 1 b, i bet. 2 o. 3 till 2 a)]
1) (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat, i sht i vitter stil) urspr. o. vanl.: vår; i senare tid äv. med mera obestämd bet., om den tidigare delen av året; särsk. i uttr. under l. på, förr äv. uppå l. (ut)i föråret. Förstha opeth (dvs. öppet) vathn j foraareth. GR 3: 317(1526). Opå förårett och seden fremdelis udi sommer. Därs. 21: 361(1550). JournLTh. 1811, s. 796. På föråret 1618 lades grunden till den ståtliga kyrka (osv.). TurÅ 1914, s. 243.2NF 32: 1291(1921). — särsk. (†) i uttr. in (up)på föråret, fram på våren. GR 5: 113(1528). The wele giffue sig in tiil Lödisze .. in på föråret. Därs. 11: 230(1537).
2) [jfr mnt. des vorjares med samma bet.] (numera föga br.) förra året; särsk. i uttr. i förårs, förr äv. i föråras (ngn gg skrivet i ett ord), i fjol; jfr FÖRR-ÅR.(Fogden tog) höö 3 lass, som skedde i förårss. Teitt Klag. 45(1556). Att Jagh för min fattigdom skull, bliffuer nu detta Åhr som föråhr medh barmhertigheet benådder. VDAkt. 1664, nr 229.Runeberg ESkr. 1: 160(c. 1836). Om ni mins, så sa' ni i förårs (osv.). Dahlgren Verml. 37(1846). Under föråret. BRisberg (c. 1900) hos Östergren.
3) (†) året före fjolåret; i sht i uttr. i förårs l. i föråras, i förfjol. Dhet klädhe som i fiordh och för åhrs till dem optogz. OxBr. 5: 59(1613). Tacka vil jag i fjol och föråras. Posten 1769, s. 1078.Kindblad(1871). Klint(1906).
