[liksom d. galvanisk efter t. galvanisch; jfr eng. galvanic, fr. galvanique; bildat till namnet på den it. fysikern L. Galvani, som upptäckte o. 1791 beskrev den senare s. k. galvaniska elektriciteten (jfr VetHLäk. I. 3: 1 ff. (1794))]
1) fys. som har avs. på l. alstras o. d. gm den s. k. galvaniska elektriciteten (se a); representerande en numera i vissa avseenden föråldrad åskådning o. ofta ersatt av: elektrisk; jfr GALVANISERA 1. Galvanisk ström. Galvaniskt element. Galvanisk kedja, serie av olikartade ämnen som vid kontakt med varandra alstra elektriska spänningar. På galvanisk väg. Man (började) .. anse de Galvaniska phœnomenerna såsom verkningar af et eget dittils okändt ämne. Berzelius Galv. 18(1802). Düben Thompson 145(1896). Ohlon Fys. 3: 36(1924). jfr: Det gick som galvaniska rörelser genom barnets lilla kropp. Strindberg TrOtr. 2: 7(1883, 1890). — särsk.
a) i uttr. galvanisk elektricitet, om den elektromotoriska kraft som alstras i en serie ledare varav minst en är elektrolyt: berörings- l. kontaktelektricitet; jfr GALVANISM.Berzelius Galv. 44(1802). Düben Thompson 145(1896).
2) kem. o. tekn. som avser l. grundar sig på den elektriska strömmens förmåga att i elektrolytiska bad åstadkomma metalliska utfällningar; framställd på elektrolytisk väg; jfr GALVANISERA 2. Galvanisk förgyllning, försilvring, förnickling. Galvaniskt metallöverdrag. Galvanisk avgjutning, klisché. Almström Tekn. 2: 663(1845). 2UB 10: 187(1906).
