[sv. dial. (Skåne, Hall.) gasse, (Blek.) gass, ä. d. garse, gasse, d. dial. (Bornholm) gārsa, m., gasa; av ovisst urspr.; jfr dock nt. garste, gasse, korn, motsv. t. gerste, lat. hordeum]
(i sydligaste Sv. o. på Gotland, starkt bygdemålsfärgat) det i sht ss. ogräs i råg förekommande gräset Bromus secalinus Lin., råglosta; jfr GÅS-HAVRE.Möller(1745; under coquiole). Linné Sk. 277(1751). Den gamla tron, att råg förvandlar sig i gasse. Agardh o. Ljungberg III. 1: 235(1857). LoW(1911). — jfr RÅG-GASSE.
