(gebarder, pl. 1678—1795. gebe(h)rder, pl. 1669—1838. gebürder, pl. 1675. gebär 1623. gebärder, pl. 1681—1858. gebörd 1695—1782)
Etymologi
[liksom ä. d. gebær, d. gebærde, av t. geberde, gebärde (dialektiskt äv. gebierde, gebyrde), till t. gebaren, gebären, bete sig, förhålla sig (se BÄRA;jfr ÅTBÖRD). Formen gebörd torde åtminstone delvis bero på anslutning till ÅTBÖRD]
(†) vanl. i pl., äv. i sg. koll.: åthävor, åtbörder. Alla förskräcktes för Ramunders skinn, / Och för hans grymma gebärder. SvForns. 1: 118. Gladen en Sommerfogel är, / Ostadigh j färga och gebär. WijsaFoglArt 51(1623; d.: geber). Grof i munnen, plump i gebärder. Dalin Arg. 1: 208(1733, 1754). Jag .. talte dem till med teknande och andra gebärder. DeFoë RobCr. 31(1752). Nilsson Fauna II. 1: 78(1835). SvLittFT 1838, sp. 302.
Avledn.: GEBÄRDA, v. [jfr t. sich gebärden] (†) refl.: göra åtbörder (av visst slag), bete sig; hovera sig. BrefNSkolH 158(1810). På kroppåsen af taket .. hoppar en gråspinkskavaljer framför sin sköna, och gebärdar sig på allt sätt för att behaga henne. Nilsson Fauna II. 1: 514(1858).
