GEJRSODD gäj3rs~od2 l. GEJRSUDD ~ud2, r. l. m.
Etymologi
[av isl. geirsoddr, spjutspets, av isl. geirr, spjut (jfr GERE), o. isl. oddr, spets (jfr UDD)]
spjutspets; blott i uttr. märka sig l. rista sig (med) gejrsodd, rista gejrsodd l. dyl. [efter isl. marka sik geirsoddi], i fråga om fornnord. förh.: rista sig med spjut för att på detta sätt undgå strådöden o. komma till Oden i likhet med dem som fallit i strid. Han (lät) märka sig med Geirs udde. Peringskiöld Hkr. 1: 11 (1697). Nu vill jag rista / Geirsodd och blöda. Tegnér (WB) 5: 135 (1822). Runeberg 1: 383 (1844). Strindberg NSvÖ 1: 81 (1906). Anm. I fornnordisk litteratur förekommer ristningen med gejrsodd omnämnd bl. på ett enda ställe (Ynglingasag. kap. 9, där det omtalas att Oden ristade sig själv med spjutsudd o. att Njord på liknande sätt vigde sig åt Oden). Uppfattningen att den utgjorde en fornnordisk sed tager sin början med Tegnér.
