GEN je4n, sbst.1, r. l. f.; best. -en, vard. äv. =; pl. -er (Arwidsson Strömm. 48(1913)) l. -ar (Landsm. 1913,s. 26); förr äv. GENA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(gen 1749 osv. gena 1736—1814. gina c. 1755)
Etymologi
[jfr sv. dial. gen, f., sidoarm på not (Hälsingl.), gen, m., tvärträ vid vardera av notens ändar (Finl.), nor. gein(a), f., hörnrep i not; besläktat med sv. dial. (Gotl.) gain, adj., vidöppen, o. (med annat avljudsstadium) GAN o. GINA, v.3 Anm. Formen gina torde representera en dial. utveckling av e till i efter den föregående palatalen. — Jfr GINARM]
(i vissa delar av Norrland) fisk. benämning på vardera av strömmingsnotens båda armar (på not med kil utgående från kilen), vilka bilda notens öppning. Broman Gl.(1736). Læstadius 2Journ. 65(1833). Notens sidoarmar kallas genar eller balkar. Landsm. 1913, s. 26.
Ssgr (i vissa delar av Norrland; fisk.): GEN-BALK. Den yttersta balken (i en strömmingsnot) på vardera sidan kallas genbalk och är fästad intill ett genträ, som håller notändan någorlunda utspänd. Arwidsson Strömm. 47(1913). —
