GIGANT gigan4t l. ji-, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m., i bet. 3 m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom dan. o. t. gigant av lat. gigas (gen. -antis), av gr. γίγας (gen. -αντος)]
1) i den grekiska gudasagan: individ av ett släkte av övermänsklig storhet o. styrka som stred mot gudarna, men slutligen besegrades av dessa; äv. i allmännare anv., i fråga om andra mytiska, jättestora väsen: jätte. Giganterne, Jordens Söner, bestridde .. (Zeus) sitt rike. Norrmann Eschenburg 2: 19(1818). Detta och mycket annat kan gubben förtälja om nordens giganter. Castrén Res. 2: 58(1845). — jfr UR-, URTIDS-GIGANT.
2) byggn. om i st. f. kolonn (pelare, pilaster) använd manlig bildstod (i övernaturlig storlek); jfr ATLANT, sbst.1 Bärande figurer (karyatider, atlanter eller giganter) användes ofta vid balkonger och portaler. Wrangel Konststil. 34(1897). AtlFinl. 23: 26(1899).
3) bildl., om jättestor människa; äv. om jättestort föremål; i sht om människa som är en jätte i inre avs., t. ex. gm snille l. kraft o. d. Polyfem IV. 18: 3(1811; ironiskt). Björling Sol. 106(1869; om solen). (Tsar Peter) är en af världshistoriens giganter, ej sympatisk, men rastlös och gagnande för sitt välde. Wirsén i PT 1905, nr 228 A, s. 3.Hagberg VärldB 281(1927).
Ssgr: (1 o. 3) GIGANT-GESTALT. —
(1) -STRID(EN). om giganternas i den gr. gudasagan omtalade strid med gudarna. NF 5: 1177(1882).
Avledn.: GIGANTISK, förr äv. GIGANTESK, adj. (-isk 1808 osv. -esk (-esque) 1779—1811) [jfr t. gigantisch, fr. gigantesque] i sht till 3: jättelik, jättestor, av jättegestalt, ofantlig, väldig; enorm, kolossal; om person o. sak. Gigantiska former, planer. SP 1779, s. 414. Fossila ben, af en nu mera utgången gigantisk elgart, funnen i Irland. Berzelius Kemi 6: 545(1830). Tusentals gigantiska fabriksskorstenar höja sig mot skyn. UB 3: 187(1873). PedT 1903, s. 228.
