publicerad: 1928
GIGEL- ji3gel~ (gi`geltand, gi`geltänd Weste), förr äv. (i bet. 2) GIGAL- (gi`gals-ärter (pl.) Weste; ji´gallsärrt'r, pl. Dalin).
Ordformer
Etymologi
[med avs. på bet. 1 jfr sv. dial. gigla, böja ut taggarna i ett sågblad, isl. geiga, gå snedt, t. dial. gigeln, giva sned riktning åt (ngt), böja sig åt sidan, röra sig hit o. dit; besläktat med GIGA, v.3 I benämningar på växter (se bet. 2) antages ordet i allm. avse de olika långa kronbladen hos resp. växters blommor; jfr att Lotus corniculatus (se GIGELS-ÄRT 2) äv. kallas ”gigelständer”, käringtänder o. att Lathyrus pratensis (se GIGELS-ÄRT 1) äv. kallas gubbtänder. Se för övr. Tamm o. Hellquist]
i ssgr.
2) [sannol. eg. bildl. anv. av 1] i namn på vissa växter tillhörande ärtväxternas familj med olika långa kronblad; se GIGEL-TAND 2, GIGELS-VICKER, -ÄRT.
Ssgr: A (i allm. till 1): GIGEL-TAND. (gigel- (i bet. 1) 1700 osv. gigels- (i bet. 2) 1908)
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, föga br.) till 1: tand som står snedt o. sticker ut framför l. som är längre än de övriga tänderna. Hamb. (1700). Collin Ordl. (1847). Östergren (1924; angivet ss. ”mindre vanl.”).
-TÄNDT, stundom -TÄND, p. adj. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, föga br.) som har ”gigeltänder”. Schroderus Comenius Reg. (1639). Collin Ordl. (1847). Östergren (1924; angivet ss. ”sälls.”). —
-ÄRT, se B.
B (till 2): GIGELS-TAND, se A. —
-VICKER. (gigals-) (†) växten Vicia lathyroides Lin., vårvicker. Liljeblad Fl. 256 (1792). Deleen 597 (1829). —
-ÄRT. (gigals- 1749—1872. gigel- 1889. gigels- 1852 osv.) i sht i pl.
1) växten Lathyrus pratensis Lin., ängsvial, vildvicker, gubbtänder. Aspelin Fl. 41 (1749). Linderholm (1803). Östergren (1924).
2) växt av släktet Lotus Tourn.; i sht om växten Lotus corniculatus Lin., käringtand, kattklor, gulhane. Fries BotUtfl. 2: 80 (1852). Nyman VäxtNatH 2: 110 (1868). LAHT 1893, s. 283. särsk. i uttr. smalbladig gigelsärt, om växten Lotus tenuifolius (Lin.) Rchb., strandgulhane. PrHb. 1: 475 (1884).
Spoiler title
Spoiler content