publicerad: 1928
GILLA jil3a2, v.1 -ade ((†) pres. sg. -er Berchelt PestOrs. D 6 b (1589), Bellman 6: 170 (1785; rimmande med griller)). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Rondeletius 3 (1614), Schultze Ordb. 1492 (c. 1755)); -ARE (tillf., i bet. 1, Linc. (1640), Ekeblad 155 (1764)).
Ordformer
(gil-, gi(j)l- 1547—1674. gild- 1533—1615. gill- (gijll-) 1524 osv. gyll- 1589. gilia Prytz G1 I 1 b (1621; rimmande med bewilia))
Etymologi
[fsv. gilda (gi(i)lla), motsv. isl. gilda, göra god, framställa l. omtala ss. god; avledn. till GILL, adj.1]
1) anse l. förklara fullgod l. fullt riktig l. duglig o. d., godkänna, godtaga, vara tillfredsställd med, giva sitt bifall; oftast med sakligt, numera vanl. abstr. obj.; ss. vbalsbst. -ande ofta konkretare: erkännande, bifall. Gilla ngns mening. Skänka ngt (l. ngn) sitt gillande. OPetri Sal. K 3 a (1535). Orät må lijdas, men icke gillas. Grubb 652 (1665). Nu gillas knapt någon sadel utan schabrak med galoner och fransar. Acrelius NSv. 363 (1759). En Poet kan vara skyldig at berömma sin Konungs gerningar, men icke at gilla dem. Kellgren 3: 209 (1793). De medel, han använde för att komma till makten, kunna väl icke alla gillas. De Geer Minn. 2: 264 (1892). Man tröttnar lätt på idel hyllning och gillande. Wulff Petrarcab. 371 (1907). Han kunde i öfrigt beundra Michel Angelo, men gillade honom ej som målare. PT 1912, nr 80 A, s. 2. — särsk.
a) (†) i förb. med obj. (i pass.: subj.) o. inf. TbLödöse 79 (1587). Dig ensam gillar jag att bli vår höfdinge. JGOxenstierna 5: 127 (c. 1817). Ödmann AnvSkrift. 72 (1822).
b) (†) i förb. med objektiv (i pass. subjektiv) predikatsfyllnad inledd av för l. till. Skråordn. 128 (1571). Thet kan eij heller achtas eller gillas för nödhwärn. Lagförsl. 495 (c. 1606). Först är till att uthleeta, om Rode kan gillas för een adelsman. RP 5: 124 (1635). Brask Pufendorf Hist. 440 (1680).
c) (†) i p. pr. med passiv bet.: som kan gillas. (De) som laga och gillande förfall haffva. RP 6: 770 (1636).
d) (†) i fråga om prövning l. examen för ngn viss tjänst o. d.: godkänna, approbera; med avs. på vittne: förklara vittnesgill. TbLödöse 170 (1590). Ingen må till professor eller scholemestare tilförordnes, med mindre at han lagligen förhörd och gillat är. RA 3: 113 (1593). Rätten kommer till att gilla eller ogilla wittnen. HärnösDP 1664, s. 104. KrigVAT 1853, s. 646. HLittSt. 3: 168 (1882).
e) i spel l. lek, i pass.: godkännas, räknas ss. giltig; jfr GILL, adj.1 2 e. Det gillas inte! Dalin Hist. 1: 651 (1747). Spränger man de andra bollarne (i biljard), gillas icke stöten. Wilson Spelb. 104 (1888).
f) (†) med sakligt subj., övergående i bet.: berättiga till (ngt), giva fog för (ngt); bekräfta. Så måtte der blifvit mera järn smidt om året, än Bergs-Ordningen och hammarskatten gillar. CPolhem PVetA 1745, s. 13. Regeln är god, men försöken gilla icke åsigten, som alstrat den. SvLittFT 1837, sp. 809.
2) vara gynnsamt stämd mot (ngn l. ngt), skänka (ngn l. ngt) sin bevågenhet, hylla (ngn), upptaga (ngt) med välbehag, uppskatta, värdera; numera bl. (starkt vard., med prägel av slangspr.): tycka bra om (ngt l. ngn), finna (ngt l. ngn) utmärkt l. förträfflig(t). Att the danske sendebudh .. haffve mehre gilledtt the liiffländers sack än the pålskes. GR 27: 115 (1557). Svart Gensv. F 2 b (1558). (Daljunkaren) Badh så them honom gillade, holla sigh stilla och wara tilfridz. Dens. G1 106 (1561). Må Diana .. / .. femtonmännens / Böner gilla. Adlerbeth HorOd. 169 (1817). Ingenting gillade han så som hästarna på Kolsnäs. Siwertz Sel. 1: 63 (1920).
3) i sht jur. med avs. på dom, bestämmelse, förordnande o. d.: (godkänna o. därigenom) förklara lagligt gällande, fastställa, stadfästa, sanktionera; förr äv. med avs. på person: bekräfta i ämbete l. värdighet o. d. GR 1: 239 (1524). Bidiandes Påwen att han samtyckia och gilla wille them (dvs. Magnus Haraldsson o. Magnus Sommar) the nu i theres (dvs. de halshuggna biskoparnas) ruhm embnadt hade. Svart G1 58 (1561). Gälle the rå och rör, som af ålder varit, eller med dom gillade äro. JB 12: 3 (Lag 1734). (Konstakademiens) äldsta statuter, gillade af Gustaf III 5 jan. 1773. 2NF 37: 658 (1925).
4) [efter lat. probare, pröva, gilla] (†) pröva. Börk Darius 222 (1688). Herr Doffemont i Paris har förfärdigat och genom försök låtit gilla et slags sidentyg, som bevarar mot Mousquet- och Pistol-kulor. SP 1778, s. 20.
Avledn.: GILLBAR, adj. (†) till 1: som kan gillas. ConsAcAboP 4: 284 (1675). Biberg 3: 386 (c. 1823).
Spoiler title
Spoiler content