SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GLATT glat4, adj. -are; n. o. adv. =.
Ordformer
(glaadt 1640. glat 1639 (: glathöflen)1640. glatt (gladt) 1536 osv.)
Etymologi
[liksom d. glat av mnt. glat l. t. glatt, glatt, ss. adv.: helt o. hållet; jfr holl. glad; eg. samma ord som GLAD, adj.]
1) (fullständigt) slät o. jämn på ytan, utan (minsta) ojämnhet; stundom med bibet. av att ngt är så jämnt att man bl. med svårighet kan få tag i det l. hålla det fast: slipprig, hal; stundom närmande sig bet.: glänsande. Glatt sammett. OxBr. 11: 764 (1640). (Fiskarna äro) et smärt, glatt, glupskt slägte. Linné DelNat. 9 (1773). En i moraliskt afseende hos alla lika glatt yta, som den på förslitna mynt. Boëthius Sedel. 194 (1807). Inom djurkroppen finnes .. två arter af kontraktil väfnad neml. den tvärstrimmade, och den så kallade glatta muskelväfnaden. ASScF 14: 419 (1885). (Isen) var så glatt som en ål, den kunde inte vara blankare. Lagerlöf Liljecr. 19 (1911); jfr e. — jfr IS-, SAMMETS-, SPEGEL-GLATT. — särsk.
a) (mindre br.) i fråga om anletsdrag: slät, icke rynkig l. ojämn. För dina röda kinder glatta, / Wår ängiars wäpling blecknar bort. 2Saml. 13: 66 (c. 1685). Spänningen förrådde sig i en lätt blekhet över de eleganta, glatta dragen, där allt annars tycktes glida av som mot polerad metall. Siwertz Sel. 2: 19 (1920). — närmande sig bet.: skön, fager. Qwinnans Ansichte är glatt och fint, och fagert, / Men Mannens ludit, grooft, ja skrynkiot. Spegel GW 263 (1685); jfr b β. (†) Jag syntes vng och glatt. Kolmodin QvSp. 1: 516 (1732).
b) icke hårbevuxen.
α) bot. om växt l. växtdel: som saknar hår l. borst. Bladen (på en viss geraniumart) äro Njurlika, glatta, försedde med Bladskaft. Linné Gothl. 229 (1745). LfF 1898, s. 266.
β) (föga br.) om person l. kroppsdel: utan hår l. skägg, hårlös, skägglös. Lyckan ähr skallott och glatt baak i nackan. HH 20: 297 (c. 1640). Överläppen liksom hakan var till hans sorg ännu fullständigt glatt, utan spår till skägg. Östergren (1925).
c) (numera knappast br.) i uttr. glatt däck, å vissa äldre fartyg, om sådant övre däck som saknar alla påbyggnader. Widegren (1788). 2NF 6: 1195 (1907).
d) (†) om eldvapen: slätborrad, oräfflad. HT 1924, s. 258 (sannol. efter handl. fr. c. 1690).
e) (i vissa trakter) i fråga om väglag: hal. (Sv.) Det är glatt: (lat.) via lubrica est. Lindfors (1815). Glatt väglag. Wigström Folkd. 2: 173 (1881). Det är glatt ute i dag. Östergren (1925; anfört ss. förekommande i västra Sv.). — jfr: It stelle som är glatt eller haalt, at stå uppå. Spegel 446 (1712).
f) om vattenyta: lugn, jämn, spegelblank. Hvad plask och brus rör upp den glatta spegel? Rydberg Faust 264 (1878). — jfr (†): Tu (Gud) giorde .. / .. hafsens vågor glatte. Kolmodin Dufv. 80 (1734).
g) bildl. — särsk.
α) (numera föga br.) hal, inställsam, bedräglig. Möller (1790). Bespara .. din glatta tungas hala ord. Runeberg 5: 131 (1860). — i numera obr. anv. Hennes (dvs. en trolös kvinnas) halsz är glattare än olia. SalOrdspr. 5: 3 (1536; Bib. 1917: halare än olja är hennes mun). Han bleff vthaff hennes glatta ögon, söta mund och snack dageligen dags smorder och struken. Sylvius EOlai 167 (1678). Glatta Ordh. Dens. Curtius 99 (1682). Ett glatt och fagert tal. SKN 1841, s. 52.
β) (mindre br.) (alltför) minutiöst utarbetad l. petig, (alltför) polerad l. fin, ”slickad”. (1700-talets) glatta, blomsterströdda prosa. Levertin G3 247 (1894). Winterhalters glatta och opersonligt eleganta, ehuru fullt korrekta penselföring. Kjellin Troili 1: 92 (1917).
γ) som försiggår l. sker l. göres l. utföres o. d. utan svårighet, ”flott”; utom i fackspr. nästan bl. (ngt vard.) ss. adv.: lätt, utan svårighet, ”flott”, ”fint”. Wigström Folkd. 2: 194 (1881; adv.). Jaëlls spel var icke djupt eller gripande, men ovanligt glatt, briljant och delikat. NF 7: 991 (1883). Den riktiga beredningen af denna lösning har den största betydelse, för att man skall erhålla ett glatt resultat. KemT 1909, s. 128. Afvecklingen af Balkanfrågorna synes nu komma att försiggå jämförelsevis glatt. PT 1913, nr 104 A, s. 2.
2) hel, fullständig; ”själv” (se c).
a) [jfr motsv. uttr. i holl.] i uttr. glatt lag, i fråga om krigsfartyg av äldre typer: med samtliga kanoner på ena fartygssidan avlossad salva, bredsida; särsk. i uttr. giva ett glatt lag o. d.; i sht förr ofta i best. form; numera bl. i icke fackmässigt spr., särsk. i populär framställning. I ögnablicket vändes bredsidan till med hela glatta laget. Wallenberg Gal. 107 (1771; uppl. 1921). Först blixtrade det då från Naducktas batteri, och hon gaf med ens glatta laget. Mellin Nov. 3: 61 (1845, 1867). Sex timmar lågo skeppen oupphörligt / I detta kulregn qvar och gåfvo tätt / Med glatta lag till baka vederbörligt. CVAStrandberg 5: 17 (1862). Klint (1906). — särsk. (†) i uttr. av (så l. så många) kanoner glatt lag, med (så l. så många) kanoner på varje sida. En Engelsk friegatte af 38 canoner glatt lag. VDAkt. 1760, nr 388.
b) [anv. utvecklade ur a] i vissa överförda anv.
α) (numera bl. i Finl., vard.) i uttr. över glatta laget, över lag. En ordentlig sexa öfver glatta laget. Crusenstolpe Mor. 3: 224 (1841). Lärarena .. firade terminens afslutning .., det blef brorskål öfver glatta laget. Söderhjelm Brytn. 42 (1901).
β) (vard.) i uttr. av l. för glatta livet, äv. av glatta laget, av alla krafter, så mycket man orkar, ”för brinnande livet”. Af glatta laget. Cavallin (1875). Nu är qvarnen färdig, mal nu på af glatta lifvet! Hedenstierna Jönsson 121 (1894). Springa för glatta livet. Östergren (1925). SvD(B) 1927, nr 201, s. 4.
c) [jfr BLANK, adj. 6 c] (vulg.) i svordomar, i uttr. glatta fan o. d., själva fan. Det är nu sjelfgjorda glatta hin håken. Cederborgh UvT 1: 51 (1809). (Han) kan ge sig glatta fan på att (osv.). Carlén Köpm. 1: 87 (1860).
d) (vard., mindre br.) ss. adv.: helt o. hållet, rent av, platt, blankt (se BLANK, adj. 6 a); i sht med negation. Baron Mannerheims Bördeklander (är) glatt orimligt. Calonius Bref 260 (1797). Alt är glatt bortsopadt. Weste (1807). Det är ju glatt omöjligt. Östergren (1925).
Ssgr (till 1. Anm. Jfr ssgrna under GLATTA, v.): (1 b α) GLATT-BLADIG. om växt: med glatta blad. BotN 1844, s. 10.
-BRÄNNA. tekn. vid tillvärkning av porslin: bränna (föremål som skall glaseras) så att glasyren smälter o. erhåller glans, garbränna; i sht ss. vbalsbst. -ing. Almroth Kem. 477 (1834). UB 4: 426 (1873). Hector Husg. 33 (1904).
(1 c) -DÄCK. (†) ”glatt däck”. Röding SD 38 (1798).
(1 c) -DÄCKAD, p. adj. (numera knappast br.) om fartyg: som har ”glatt däck”. Björkman (1889). WoJ (1891).
(1 b β) -HAKAD, p. adj. [jfr d. glathaget] (föga br.) som saknar skägg på hakan. Carlstedt Her. 2: 179 (1833). Lidforss DQ 2: 443 (1892).
-HYVEL. (i fackspr., numera mindre br.) fin hyvel, släthyvel. Schroderus Comenius 532 (1639). Kindblad (1871).
-HYVLA. (i sht i fackspr.) i sht i p. pf. Kindblad (1871). Stycken af mjuka träslag måste före hoplimningen glatthyflas. 2UB 8: 28 (1900).
-HÅRAD, p. adj. = -HÅRIG; särsk. (†) bildl.: ”slät”, hal; jfr GLATT 1 g α. En glatthårad, skrymtaktig, populär spitsbof. Tegnér (WB) 5: 528 (1825).
-HÅRIG. med glatt hår. Vita, långhåriga, glatthåriga (marsvin). Lidforss Kås. 2: 140 (1912).
-IS. glatt is, glanskis; särsk. om isbark. Möller (1790). På Sarjeks och Akkavares jöklar, där vi utan svårighet vandrade både på glatt-is och i djup snö. TurÅ 1900, s. 316. Isbark l. Glatt-is. 2NF 12: 896 (1909).
-NÖTA. i sht i p. pf. Ekhoff StClem. 46 (1912).
-POLERA. i sht i p. pf. UB 2: 578 (1873). Fatab. 1916, s. 204.
(1 b β) -RAKAD, p. adj. (mindre br.) slätrakad. Quennerstedt Resa 236 (1867). Hans glattrakade ansikte. Janson Faran 47 (1909).
-ROCKA. [jfr t. glattroche] fisken Raja batis Lin., slätrocka. Deleen 597 (1829). Nilsson Fauna 4: 739 (1855).
-SKALIG. (i sht i fackspr.) som har glatt skal. Eneroth Pom. 1: 114 (1864; om äpple). Rosenius SvFågl. 1: 270 (1918; om fågelägg).
-SLIPA. i sht i p. pf. Glattslipade runda stenar. Geijer Häfd. 154 (1825). TT 1895, Byggn. s. 72. bildl.; jfr GLATT 1 g β. Mina, af ingen konst glattslipade uttryck. Sparre Sjökad. 241 (1850).
-SVARVA. i sht i p. pf. UB 6: 329 (1874). bildl.; jfr GLATT 1 g β. Glattsvarfvade perioder. Atterbom PoesH 3: 129 (1848).
-UGN. tekn. vid porslinstillvärkning: ugn vari porslin glattbrännes. ArbB 231 (1887).
-VALS, pl. -ar. tekn. slät vals. Ambrosiani DokumPprsbr. 69 (i handl. fr. 1830). SDS 1895, nr 489, s. 4.
-VATTEN. [efter t. glattwasser] tekn. vid bryggning av öl: den sista o. svagaste, gm efterlakning erhållna vörten. AHB 26: 38 (1869). BonnierKL 2: 683 (1923).
-VÄVD, p. adj. (i sht i fackspr.) om tyg. SD(L) 1895, nr 279, s. 15. Glattväfdt tyg är tunt, flanell tjock, trikå står mellan båda. Almquist Häls. 724 (1897).
-ÅL. zool. fisk tillhörande familjen Gymnotidæ; i sht i pl. ss. benämning på ifrågavarande familj. 1Brehm III. 1: 307 (1876). (Stuxberg o.) Floderus 3: 174 (1903).
Avledn.: GLATTA, r. l. f. [sannol. bildat av AJRetzius ss. övers. av lat. glabella, hårlöst ställe] (†) till 1, om den del av ett ryggradsdjurs ansikte som befinner sig vid näsroten mellan ögonbrynsknölarna, glabella; jfr FLINT, sbst.2 slutet. Retzius Djurr. 121 (1772). Marklin Illiger 138 (1818).
GLATTA, v., se d. o.
GLATTANDE, p. adj. [bildat med anslutning till 2 c efter mönster av kolande (mörk), ellande (röd) o. d.] (enst.) ”förbannad”, ”förbaskad”. Ack, äro nu de glattande mamsellerna utgångna. Karlfeldt FlPom. 38 (1906).
GLATTHET, r. l. f. till 1.
1) i eg. bem.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara glatt. Schenberg (1739). Hagdahl Det bästa 118 (1885). särsk. till 1 b α. Bladens glatthet. NF 13: 1412 (1889).
2) bildl.; jfr GLATT 1 g. särsk.
a) (†) halhet; jfr GLATT 1 g α. Möller (1790). Heinrich (1814).
b) (föga br.) avslipat sätt, belevenhet, förbindlighet. Hvilken glatthet och älskvärdhet öfverallt, hvarest fordom var rå storhet och vild kraft! Polyfem IV. 32: 2 (1811). Östergren (1925).
c) (mindre br.) till 1 g β. Frey 1841, s. 143. Bland .. (Mendelssohn-Bartholdys) 83 solosånger höjer sig endast ett fåtal öfver en enformig glatthet. 2NF 18: 104 (1912).
Spoiler title
Spoiler content