SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLINDER glin4der, n.; best. glindret; pl. (i bet. 2) =; pl. best. glindren l. glinderna.
Etymologi
[fsv. -glinder (i ssgn solglinder), sv. dial. (Södermanl.) glinner; till GLINDRA, v.]
1) glans, sken; numera nästan bl. (i sht i vitter stil) om darrande l. glimtvis utgående glans l. sken l. ljus, skimmer, glitter. Nordenflycht QT 1748—50, s. 116. Vapnens glinder. Gyllenborg Bält 43 (1785). Glindret av stjärnorna, som speglade sig i vattnet. Östergren (1925). — jfr DVÄRGSNÄTS-, LJUS-, RÄGN-, SOMMAR-GLINDER m. fl.
2) (i vissa trakter, särsk. i södra Sv.) fisk. av glänsande metall förfärdigad agnfisk till metning (särsk. i vakar på is); äv.: drag (se d. o. I 5 slutet), svirvel. Lind (1749). Isfisket, dels med hommar, dels med glinder, har redan tagit sin början. SDS 1905, nr 9, s. 2. Så skulle .. (bonden) tvärt ut på sjön och dra ett glinder en stund. Eklundh Folk 13 (1918).
Ssg (till 1): GLINDER-SKY, r. l. m. (†) glittrande l. skimrande sky. Frostens glinder-sky. Gyllenborg Bält 22 (1785).
Spoiler title
Spoiler content