publicerad: 1929
GLUNT glun4t, i bet. 1 o. 2 a m., i bet. 2 b r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. 1) GLUNTER, m.
Ordformer
(glunt 1551 osv. glunter 1717—1806)
Etymologi
1) (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) yngling, (halvvuxen) pojke, skolyngling, skolpojke; ngn gg äv. om späd gosse. Samma wtscrifft är hastigt aff en glunt plumpligha scriffuin. HFinlH 6: 319 (1551). Den lilla glunt i vaggan blir så pigger. CFDahlgren 1: 166 (1828). Glunt .. (dvs.) Gosse om 12 till 17 år. Dalin (1852; angivet ss. ”pop.”). Lindström Härjed. 75 (1894). Auerbach (1908).
2) [eg. inom kamratkretsen användt öknamn på juvenalen O. Beronius, för vilken ifrågavarande duetter skrevos. Ordet förekom i en av B. sjungen uppländsk bondvisa, vilket gav anledning till öknamnet]
a) om den ene av de båda huvudpersonerna (”glunten” o. ”magistern”) i G. Wennerbergs duetter ”Gluntarna” (se b). Wennerberg Glunt. 5 (1847, 1849).
b) i pl. best., titel på en av G. Wennerberg under åren 1847—1850 författad o. tonsatt samling duetter för baryton o. bas, skildrande episoder ur studentlivet i Uppsala på 1840-talet; äv. (i sht vard. o. skämts.) i sg. l. pl. om enskild(a) sång(er) ur ifrågavarande samling. Sjunga gluntar. Gluntarne en samling duetter .. af Gunnar Wennerberg. (1849; boktitel). Under hemfärden kunde det hända att kung Karl (XV) och Daniel Hwasser stämde upp en glad ”glunt” i den stilla kvällen. Hellander Teat. 115 (1898). Annerstedt i 3SAH 17: 27 (1902).
Ssgr: A: (2 b) GLUNT-AFTON. aftonunderhållning med gluntsång. —
(1) -LOKA. (glunt- 1717. glunte- 1635) (†) småbarnsklass, nybörjarklass (i skola). Schroderus Os. 1: 663 (1635). Det weet hwar Diekengosse, som i gluntlocan sitter. Hiärne Orth. 101 (1717). —
(2 b) -SÅNG. —
(2 b) -SÅNGARE.
B (†): GLUNTE-LOKA, se A. —
Avledn.: GLUNTA, v. (tillf.) till 2 b: sjunga gluntar. Allrasist nödgades jag ”glunta” ihop med Nyblæus. GWennerberg (1851) hos Taube Wennerbg 2: 8.
Spoiler title
Spoiler content