(numera vanl. skrivet glätt-. -ig 1712 osv. -og c. 1625—1781. -ug 1728—1781)
Etymologi
[sv. dial. glättug, östsv. dial. glittug, till glita, glänsa; med avs. på bet.-utvecklingen jfr GLAD, adj. Ordet uppfattas nu av språkkänslan ss. en avledn. av GLAD, adj., l. GLÄDJE]
glad (se GLAD, adj. 1), gladlynt, munter; numera i sht om sinne l. min, ton, rörelse, språng o. d. l. om samspråk, samvaro, sällskap, lag o. d., stundom äv. om person. Tidfördrijf C 4 a(c. 1625). Ett glättigt och sielfsvåldigt Sinne. Ehrenadler Tel. 141(1723). Denne käcke och glättige Krigsbussen. Dalin Arg. 1: 33(1733, 1754). Det glättiga skämtet. CGvBrinkman(1806) hos Wachtmeister Brinkman 11. Här jublar allt i glädtigt lag. Rydberg Faust 30(1876). Bergman JoH 50(1926). — särsk. (mindre br.) i fråga om färger o. d.: glad, ljus; jfr GLAD, adj. 3. Glädtig himmel snart i moln sig döljer. Stagnelius (SVS) 1: 16(1813). Kan historiens dystra grund få en glädtigare färgblandning. Geijer I. 5: 214(1819; i bild).
Avledn.: GLÄDTIGHET, r. l. f. munterhet; gladlynthet. Dalin Arg. 2: 86(1734, 1754). Barndomen behagar, igenom yppenhjertighet och glättughet. Tessin Bref 1: 288(1753). Det hade varit ett samspråk och en glättighet omkring de långa borden från första stunden. Lagerlöf Holg. 2: 444(1907).
