GLÄFS gläf4s, sbst.1, l. (utom i Finl. numera föga br.) GLAFS glaf4s, i bet. 1 o. 2 n., i bet. 3 r. l. m.; best. (ss. n.) -et; pl. =.
1) motsv. GLÄFSA, v. 1: gläfsande, gläfsning, småskällande, bjäbbande. Gamble män hafva .. hört .. bärghundar skiälla om nätterna tre glafs i sönder. Dybeck Runa 1847, s. 7 (1683). En säker hund gifver tecken, att han träffat slag, med starkare rörelser på svansen, samt slutligen med smått gläfs. Källström Jagt 145 (1850). I samma ögonblick hörde jag några ifriga gläfs af hundarne. SDS 1900, nr 470, s. 3. — jfr HUND-GLAFS l. -GLÄFS.
2) (vard.) motsv. GLÄFSA, v. 2: ovettigt tal; ovettig o. småaktig kritik (som icke är att fästa sig vid); ”bjäbbande”. Oss Européer kallar man (i Marocko) i synnerhet .. du Christne hund! men jag är nu van vid detta glafs. Agrell Maroco 1: 57 (1789, 1796). Litet gläfs i den engelska oppositionspressen för att regeringen gjort det och icke det o. s. v. VL 1904, nr 257, s. 6. — jfr EFTER-, TIDNINGS-GLÄFS.
3) (†) mun, käft. KFÅb. 1912, s. 149 (1712). Uti Sal. Konungens tid .. fingo de på gläfsen som sprungo med limstången för Konungen. HSH 3: 54 (c. 1750). Håll din satyriska glafs, din äreskändare! CIHallman 147 (1776).
Ssg: (1) GLÄFSE-PRAT. (tillf., †) om hunds gläfsande. När på dess Herres gård, en knähund, fet och lat, / Tog honom spotskt emot med knorr och gläfse-prat. Dalin Arg. 1: 171 (1734, 1754).
