SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GNÄLLA gnäl3a2, v. -er, -de (Kellgren (c. 1790) i 2Saml. 8: 46, osv.) l. (bygdemålsfärgat l. skämts. i vitter stil) gnall gnal4 (Bureus Suml. 65 (c. 1600), Karlfeldt Vildm. 61 (1895)), -t ((†) ipf. pl. gnullo Tiällmann Gr. 214 (1696), Strömborg SvSprBeg. 22 (1857). — sup. o. p. pf. n. gnällett GR 19: 147 (1548); gnullet (-it) Tiällmann Gr. 214 (1696), Giese Sprachm. 1—3: 282 (1730)). vbalsbst. -AN (tillf., Kolmodin QvSp. 1: 61 (1732), Bergman Kerrm. 280 (1927)), -ANDE, -NING (knappast br., Lind (1749; under gepfeiffe)); -ARE (tillf., Juslenius 438 (1745)); jfr GNÄLL, GNÄLLER.
Etymologi
[motsv. d. gnælde, skrika, pipa, nor. gnella, skrika, knorra, isl. gnella, gläfsa; jfr nor. gneldra, skrika, blåsa kallt, o. (med avljud) isl. gnǫllra, gläfsa; bildat till en stam gnell- möjl. med grundbet. ”skrapa” o. d., vilken föreligger äv. i GNÄLLT samt (med avljud) i GNALL, GNALLT o. sannol. GNYLTA. — Jfr GNÄLLIG]
1) giva från sig gälla o. jämrande (men icke skärande) ljud (ss. en hund, spädbarn o. d.), kvida, ”gny”, jämra sig, tjuta; äv. om ngt livlöst, stundom närmande sig bet.: ”skrika”, knarra, gnissla, låta illa; ofta opers.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: gäll o. jämrande, gnällig; äv. bildl. En gnällande ton, röst. Det gnäller utanför dörren. Hunden gnällde otåligt efter mat. BibliogrUndersAnnerstedt 173 (cit. fr. 1592). Thet gnäller så Grijs, som gammalt Swijn gryntar. Balck Es. 73 (1603). Dhen gnäller altijdh som hugg får. Grubb 135 (1665). Thet sämsta hjulet gnäller mäst. Lind (1749). Nu gnällde visthusdörrn. Leopold 2: 287 (1800, 1815). Flätorna flögo och kjolarna svängde (under dansen), / och musiken den gnällde och gnall. Fröding Guit. 42 (1891). Höga, gnällande tonfall. Lagerlöf Jerus. 2: 12 (1902). Barnet gnäller eller tjuter för att få sin vilja fram. Noreen VS 1: 18 (1903). Under medarna det gnäller (i den starka kylan). Gellerstedt Hemtr. 15 (1905). (Hunden) gnällde av belåtenhet. Lagerlöf Holg. 2: 10 (1907). Golvtiljorna gnällde under Peters fötter. Siwertz Sel. 2: 32 (1920). — särsk.
a) (vard.) frambringa gnällande toner (på musikinstrument). Trenne härliga rövare .. gnälla på sina säckpipor. Hedin Pol 2: 92 (1911).
b) (†) om syrsa: gnissla. Syrsorna de gnälde. Lenngren (SVS) 2: 90 (1793). Thomander 3: 67 (1826). Wadman Saml. 1: 139 (1830).
c) (†) övergående dels (om vind, blåst) i bet.: vina, dels (om vissa djur, i sht möss) i bet.: pipa. Såsom Mösz gnella. Sigfridi D 4 b (1619). Wädret gnijder, pijper och gnäller, förr än thet bryter löst. Sylvius Mornay 278 (1674). Nu hör man blott, då blåsten gnäller, / Hur fönstret glappar, hur det smäller. CVAStrandberg 3: 18 (1855). Jensen BöhmDiktn. 67 (1894).
2) tala med gnällig röst, ofta ss. uttryck för missnöje, ledsnad o. d. l. för att få ngt; sjunga med gnällig röst; ofta i överförd anv.: (med gnällande röst) beklaga sig l. uttrycka sitt missnöje, jämra sig, knota, äv. (i sht förr): klaga (på ngn); ngn gg ss. anföringsverb l. med obj.: yttra (l. sjunga o. d.) i gnällig ton. Huru offte the haffue gåt och gnällett på Oss, att the ingen sliik fiisk haffue kunnett bekomme ther nidre för peninger. GR 19: 147 (1548). Gnäll altid öfver din lilla lön. Dalin Arg. 1: 268 (1733, 1754). Den late gnäller, i bästa tjder. HdlÅgerupArk. 18/7 1791. Blif förnuftig, röt min far, / .. Och min mor til dygdens yrkan / Gnall en läxa alla dar. Lenngren (SVS) 2: 108 (1794). ”Herr kongl. sekreteraren har fullkomligt rätt”, gnällde en f. d. kapiten vid armén. Blanche Tafl. 158 (1845). Gnälla som en tiggare på allhelgonadag. Hagberg Shaksp. 2: 149 (1847). En späd röst gnällde på småländska (osv.). Hedenstierna Fideik. 138 (1895). Mor Lena i fattigstugan .. / .. hörde då inte till dem, som gnälla. Melin Dikt. 2: 176 (1904). Bönderna gnällde trollsånger för att nedkalla rägn. Engström Lif 96 (1907). Siwertz Varuh. 44 (1926).
3) (†) skalla, ljuda; jfr GNÄLL 3. Anskriedt gnall rundt om kring Fienden. Schroderus Liv. 128 (1626). Lät (o, Neptun) Triton stöta i Trompeten så thet gnäller! Spegel GW 186 (1685).
Särsk. förb.: GNÄLLA TILL10 4.
1) till 1: plötsligt o. hastigt övergående gnälla. Mattsson VSkr. 1: 84 (1906). (Björnungen) gnällde till. Berg Sjöf. 125 (1910).
2) (tillf.) till 2, i uttr. gnälla sig till ngt, få (ngt) gm att enträget tigga med gnällande röst. En gammal rödögd tiggare .. som .. gnällt sig till en slant. Hallström ItBref 115 (1901).
Ssgr (till 1, 2; i vissa trakter, vard.): GNÄLL-LISA, f. [senare leden är kvinnonamnet LISA] föraktlig l. förtrytsam benämning på kvinna (flicka, flickebarn) som har för vana att gnälla, ”piplisa”. Östergren (1925; angivet ss. vard.). —
-MÅNS, m. [senare leden är mansnamnet MÅNS] föraktlig l. förtrytsam benämning på mansperson (gosse, gossebarn) som har för vana att gnälla. Auerbach (1908). —
-PIPA, om person m.||ig., om sak r. l. f. [jfr sv. dial. gnällepipa (i bet. 1)]
1) ”gnällmåns”, ”gnällisa”. Östergren (1925; angivet ss. vard.).
2) (numera knappast br.) om gäll röst. Sjöberg SthmHeml. 291 (1844). —
-SPIK, [sv. dial. gnällspik, m., nor. gnellspik, f.] m.||ig. ”gnällmåns”; äv. om kvinna. Schultze Ordb. 4783 (c. 1755). Östergren (1925; angivet ss. vardagl.). —
-SPÅN, m.||ig. l. n. [sv. dial. gnällspån] ”gnällmåns”; äv. om kvinna. Tholander Ordl. (c. 1870). WoH (1904). —
-STAKE, m.||ig. [jfr BRÅK-STAKE] ”gnällmåns”; äv. om kvinna. Hedin 1Varn. 50 (1912).
Spoiler title
Spoiler content